Ny bil - sämre affär kan man inte göra!

Förr hade jag enbart äldre och begagnade bilar. Jag har kört allt från små Folkvagnar till stora Oplar, Ford Grenada, Ford Taunus, Saab, Volvo 740, Volvo Amason, Fiat, Peugeot 505, Peugeot 107, Suzuki, ja säkert har jag glömt någon av de bilar vi haft genom åren.
1998 köpte jag och min nuvarande sambo en splitter ny Suzuki Grand Vitara. Varför man köper en alldeles ny bil när man kan köpa en som är ett år gammal och tjäna 50.000 kr, är en gåta. Men vi ville ha just den och den har varit suverän genom åren. Vi har kört överallt med den 4-hjulsdrivna bilen. På Skagens sandstränder, Gotlands stenkuster och på leriga skogsvägar. Överallt har den tagit sig fram. 

Norderstrand i Visby 2005

Så går åren och rätt som det är är den nya bilen "gammal" och man känner att man behöver investera i en annan om man ska ha en bil som räcker i tio år till. Jag uttryckte min önskan om att köpa mig en ny bil och sambon föreslog att vi skulle åka och titta på en Subaru. Subarus bilar är alla 4-hjulsdrivna (som säljs i Sverige). Har man haft en sådan, vill man ha en igen. Snömodd och slask, bara att åka!
Vi åkte till Landrins i Västerås och möttes av en försäljare. "- Jag ska köpa en ny bil, en kombi", sa jag. "- Vad sägs om den där borta", säger säljaren och pekar på en blå kombi. "- Nja, du vet hur vi tjejer är...", sa jag, "jag kan inte tänka mig en blå bil." "- Den här vita då?" sa killen och pekade på en pärlvit jättesnygg kombi som stod alldeles bredvid. "- Jaa, den kan jag tänka mig", sa jag och studerade den fina bilen som hade gott om plats för mina bord, växter och marknadsprylar. När vi båda kollat alla finesser, provkört och prutat, så var jag såld. Dagen efter åkte vi tillbaka och vi provkörde den ute på landet på slingriga vägar. "- Den tar jag" sa jag.
Nu var den inte riktigt ny, det var förra årets modell och hade kostat 50.000 kr mer som ny med den utrustning som sambon förhandlade fram åt mig. Sånt är han duktigare än jag på!
Kanske är det en speciell känsla för en tjej att köpa en egen bil. Det är ju killarnas område annars. Nu har jag haft min Subaru Legacy i ett och ett halvt år och njuter varje gång jag sätter mig i den. Den luktar fortfarande som ny. När den lukten avtar så har jag hört att det finns spray som gör att bilar luktar nytt igen!

Sambon har nu tröttnat på att åka omkring i en liten Peugeot. Kanske tär det på hans manlighet att ha en liten "shoppingbil" när kvinnan hans har en större.
Så nu har han beställt en ny Skoda Octavia som fått en del priser t.ex. för bästa dragbil, säkerhet och något mer som jag inte kommer ihåg. Vi var och smygtittade på den idag. Den var nyss hemkommen från fabriken och ska nu fixas till lite. Sambon får hämta den på fredag. Bilförsäljaren är impad av hur sambon har "plockat ihop och designat" den. Röd färg, beige klädsel m.m. Han tyckte den var så snygg så han ville ha den kvar i bilhallen ett tag som "säljobjekt"! Men sambon vill ha hem den så fort som möjligt så det var inte att tänka på.

Här håller man på att skala av det vita "presentpapperet". Så färsk är den. Jag förstår att min sambo är förväntansfull. Känslan av att ha en alldeles ny bil är fantasisk. Kanske just för att man inte är bortskämd med det. Dessutom blir sambon ensam i hela Västerås, kanske hela Sverige om just denna design - "tredje generationen". Åtminstone ett tag. Nästan allt är ju förgängligt.
Sämre affär kan man inte göra men härliga känslor kan man faktiskt betala lite för. Kalla det snobberi. Eller livskvalitet.
Hur man benämner det beror på var i världen man lever och hur man har det. Det är vi båda medvetna om. Alla har inte möjligheten att välja. Det hade inte vi heller när vi var unga så därför gjorde vi bättre bilaffärer då!





 

Mirakel sker varje dag

Klockan har hunnit bli över halv elva på kvällen men jag sitter fortfarande kvar vid dammen. Solcellslamporna runt den har lyst ett tag och jag har varit och hämtat fler stearinljus. Inte för att det behövs men allt som är mysigt är inte bara praktiskt och nödvändigt. Vi har installerat två strålkastare bakom dammen. En som bestrålar den lilablommande magnolian ”Susan” underifrån och ger henne ett trolskt skimmer samt en som lyser upp vattenfallet som rinner ner över en mossbelupen sten och plaskande förenar sig med dammens lite brunaktigt, humusfärgade vatten. Näckrosorna har stängt sina blomkalkar för dagen och små skumbubblor bildas när det stillastående dammvattnet syresätts av det rinnande. De flyter omkring som små stjärnor och planeter i rymden.

Dammen, för tillfället upplyst av en artificiell kamerablixt.

Mörkret kom fort. I min förtrollade värld drar dofter av fuktiga åkrar in i mina näsborrar. De höga björkarna bakom planket reser sig som svarta häxor mot den fortfarande ljust gråa natthimlen. Ett sträck med grågäss gör sig hörda och jag anar höst i deras hesa kacklande.

Jag sitter inlindad i en filt och läser en bok i skenet av stearinljusen och funderar på livet. Vissa dagar får man vara med om saker som betyder lite mer än andra. Idag har jag ätit tapas på Indigo ihop med de personer jag älskar mest. Vi firade min yngsta dotters födelsedag. Efteråt fick jag se och känna rörelser och sparkar av det lilla liv hon har i sin mage. Lilla Julia, jag undrar hur du ser ut? Vad kommer du att få för slags liv? Varje människa är ett mirakel, även jag och du, men hur många är det som inser det?

Glasögonfrossa

Jag älskar glasögon i alla möjliga färger. Vill gärna ha många olika som kan matcha mina kläder utan att jag för den skull ägnar mig åt fetischism. Nyss googlade jag på ordet fetischism för att vara säker på stavningen. Gissa vad jag hittade! Jo, folk som går igång på glasögon och använder dem till allt möjligt och omöjligt. Puh!
Mitt glasögonintresse baserar sig inte på sånt, jag tycker bara att det är barnsligt kul med alla roliga modeller och färger som finns numera. Terminalglasögon och progressiva är en nödvändighet för mig och dem väljer jag med omsorg för de är dyra men än så länge kan jag frossa i billiga läsglasögon. Och det gör jag.
Idag köpte jag fem till!

Ljus i sommarmörkret

Härliga semesterdagar, en efter en med hög värme och strålande sol. Hur bra kan man ha det! Mitt turkosa badkar är fyllt till bredden med Mälarvatten. Bara att doppa sig när värmen blir för påtaglig. Och sanden på stranden är mjuk, varm och lockande. Inte behöver man klippa gräsmattan heller, för den växer inte i hettan.
Vi åkte till affären på förmiddagen och köpte ingredienser till en grillkväll ihop med ett par vänner. Vi hade tajmat besöket bra för precis innan våra gäster anlände gick solen i moln och det blev lite svalare. Vi intog en drink nere vid dammen som visade upp sig i sin bästa skrud med två blommande, röda näckrosor och vitblommande krabbeklor. Några regnstänk på det stora parasollet förtog inte stämningen det minsta. Så småningom infann sig hungern. Sambon skötte grillningen och serveringen som en riktig mästerkock. Det enda som saknades var förklädet och kockmössan. Nu, så här i slutet av juli, så blir det lite effektfullare när skymningen sänker sig tidigare och man kan tända ljus. De bästa ljusstakarna, är köpta på Broby gård (vintage och inredning) och det som är bra med dom är att de är flyttbara. Det är en ny variant på de gamla hederliga julgransljushållarna som man hade förr. Men de här är stora så man kan ha vanliga ljus i dem. Vart man än bestämmer sig för att slå sig ner i trädgården så flyttar man med sig ljusen. Man klämmer fast dem på bord, trädgrenar etc. Mysigt blev det med alla ljus. Vi satt och njöt med vin och lite snacks flera timmar, medan natten sänkte sig över Ekbacken.

   

Lördag är lika med marknad i Stjärnsund

Ännu en lördag med marknad i det lilla brukssamhället Stjärnsund. Längs kanalen står "knallarna" på rad. Sightseeingbåten som tog ut folk på sjön (Grycken) var fullbokad hela dagen. Vädret var underbart soligt och varmt. Nästan lite för varmt. Det första jag såg när jag anlände till "min" lilla bod var ett äldre par som simmade/tvättade sig bredvid sin båt som de ankrat intill bryggan nedanför boden. Det såg härligt ut.
Klockan 11 började marknaden och boden öppnade samma tid. Hälften av boden är hamnkontor och där har jag mina tavlor, smycken och böcker. Två andra tjejer som säljer glasfusingsmycken resp. aloe vera produkter huserar också där. Den andra hälften är kryddbod vilken sprider härliga dofter i omgivningen. I längan utefter husets högra sida finns det tre små primitiva bodar med jordstampat golv. I två av dem håller ett par konstnärer till och i den tredje en sydamerikansk indiankille som säljer drömfångare m.m.
Folk vallfärdar till denna mysiga marknad som pågår fr.o.m. lördagen efter midsommar t.o.m. mitten av augusti. Det myllrade av folk runt hela bruket och kl. 15 var det vernissage i Fridhem. Dessutom ordnas artistkvällar hela sommaren. Stjärnsund är litet men har så mycket att bjuda på. Fredrik Swahn bor där och fixar allsångskvällar ihop med sin fru, ibland egna konserter.

Fredrik kom och hälsade på i boden förra gången jag var där. Idag fick jag se en annan kändis sitta i trädgårdsmöbeln utanför. Det var Owe Thörnqvist. Om ni kollar in det stora fotot ovan med ett förstoringsglas så ser ni Owe. Det är han som står bredvid min trottoarpratare klädd i vita byxor och blårutig skjorta. I Stjärnsund kan man verkligen frottera sig med kändisar! Och dom kan frottera sig med mig!

Tid för and

Förr i tiden betydde and skördetid. Då hade man bråttom att få in alla grödor innan höstens fukt och så småningom kyla tog hand om den växtlighet som inte tagits in i lador och källare. På den tiden gällde det att ha "proviant" över vintern. Oftast måste man försörja en hel familj på det man hade i sina gömmen.
Jag, som har det så bra att jag inte behöver proviantera för kommande tider, jag gick ut i trädgården i värmeböljan och skördade örter. Soliga och varma dagar är perfekta att skörda på. Då är örterna torra och torkar lättare.
Jag skördade grönmynta, pepparmynta, citrontimjan, citronmeliss och oregano. Sen klippte jag av fröställningarna med kumminfrön. De får ligga och torka ett tag i en bunke innan de rensas.
Så hjälptes jag och sambon åt att gräva upp all pepparrot. En del rötter tog jag hand om. De största frös jag in som de var, de halvstora skivade jag upp, de allra minsta planterade jag tillbaka. De små rötterna använder jag till smörgåsgurka och inlagda rödbetor. De stora rötterna att riva.

Under and arbetar alla för fullt. Det handlar om att överleva vintern. Men jag tar det lugnt, eftersom jag har det så bra, och silar olivoljan från ringblommebladen och blandar med bivax och gör några burkar med ringblommesalva.
Att ha förmånen att kunna gå hemma under semestern och göra precis vad man vill är få förunnat. Det är lyx. Idag har jag svårt att röra mig men kan ändå göra sånt som inte fordrar så mycket av min skröpliga kropp.
När vi skulle till att laga mat gick jag ut i trädgården för att skörda lite rawfood. Då upptäckte jag att en melon hade sett dagens ljus bredvid mina balkonggurkor/frilandsgurkor. Den är i nuläget kanske tre cm lång. Jag trodde aldrig att melonerna skulle gå till, vid bodväggen.

De är menade för växthus inte för frilandsodling. Men den lilla nykomlingen ska nu få den ultimata skötseln. Jag börjar med en melon-behå för att den inte ska bli för tung och ramla ner på marken. Den gör jag av fiberduk som jag knyter fast i snörena som håller plantorna uppe. För säkerhets skull gör jag en F-kupa av fiberduken för jag vet att meloner som har för liten kupa tenderar till att ploppa ut och kanske bli lite hängiga så småningom.

 

Dagens projekt

Redan vid sjutiden i morse låg jag i sängen och peppade mig själv. Idag skulle det ske. Det var en perfekt dag för det jag skulle göra. Dessutom hade jag hela dagen på mig att utföra det. Ingen stress. Solen gassade och inga blåa moln syntes på himlen. Nu skulle det ske.
När sambon kom tillbaka från hundpromenaden hade jag frukosten klar. Här spilldes ingen tid i onödan! Frukosten intog vi nere vid dammen och jag tillät mig njuta av den en bra stund. Vi räknade in de nya ynglen och kom fram till att det är sex stycken nya fiskbäbisar i dammen, kanske sju.
Sen skred jag till verket. Dagens mål var nämligen att städa ur ”boa” för där kom vi nästan inte in längre. Förr städade jag den varje sommar men under de senaste tre åren så har jag inte orkat.

Det tog flera timmar att bara bära ut allt bråte. Hela området framför boden var fullt med kartonger, skidor, flytvästar, sovsäckar, svampkorgar, sommarleksaker, krukor, julsaker, påsksaker… När jag väl kommit igång var det en härlig känsla. Jag gick och nynnade på en melodi när sambon sa: - Så där gjorde morsan också när hon gick omkring och pysslade och tyckte det var roligt.

 

Badkaret fylldes med svalt Mälarvatten så jag kunde ta mig ett dopp när värmen blev för påtaglig. När boden var urstädad var det bara att bära in sakerna igen. Men den här gången passerade enbart en tredjedel av grejerna bod-tröskeln. Resten lades i olika högar: Plast, metall, trä, papper och deponi. Släpkärran blev full. Som kronan på verket spikade sambon upp de bokstäver jag köpt för ett tag sen och målat svarta, på dörrens utsida.

Vid 20-tiden tog jag det sista doppet i vårt turkosa badkar. Låg stilla och tittade på tornseglarna som skrikande drog förbi högt uppe bland vindarna. Sen satte jag mig i ”kaffeburen” bland stora gröna blad av pipranka, vin som klättrar i armeringsmattans fyrkanter och stora mörklila klematisblommor. Jag läste en bok medan skymningen kom och solcellslamporna började tändas en efter en. Fötterna värker, ryggen gör ont men oj vad jag är nöjd med dagen och med mig själv!

Vid 23-tiden gick jag ut och fotograferade dörren till "boa". Undrar bara om jag kommer upp ur sängen i morgon?

Nordliga vindar

Idag är värmen tillbaka igen. Jag har suttit och svettats i min yngsta dotters bil till och från Vingåker. Men vi har haft roligt tillsammans hela dagen. Hon, jag och barnbarnet.

Igår däremot var det en sån där mellandag då vädret inte var lika somrigt varmt. Just den här dagen hade vi bestämt oss för att åka och bada i Svinsjön vid Skinnskatteberg. Fem personer och en hund plus solstolar, kuddar, badlakan, mat, fika, badleksaker m.m. stuvades in i bilen. Vi fyllde bilen från golv till tak. Med bakluckan pressade vi ihop packningen ytterligare.

Svinsjön ligger några mil norrut och kanske var det dumt att åka åt norr för där är det som bekant kallare än i söder. Vi anlände i shorts och linnen till dessa nordliga breddgrader och började lasta ut våra medhavda prylar. Det första vi får se är en skylt som talar om att här var hundar förbjudna. Så vi boade in oss precis i utkanten av området. Resten av den fina gräsplanen var förbjudet område. När solen gick i moln så var det riktigt kallt! De som hade tröjor med sig var lyckligt lottade. Badlakanen fick fungera som filtar. Ingen hade den minsta lust att bada. Vi blev inte så långvariga där men fikat hann vi med. Det blev ingen dag med bad men väl en picknick och en sån är aldrig fel, var och när den än intas. Nästa gång vi ska bada då åker vi söderut.

 

Kärlek och ärtfrossa

Jag kommer hem från en liten semester på drygt en vecka. Barnbarnet kommer från badstranden och ser vår bil och husvagn. Jag hör hans röst utanför dörren: - Dom har kommit hem nu!

Jag smyger fram och öppnar och utanför står en liten 4-åring och ler. Han sträcker upp sina händer mot mig och jag lyfter upp honom. Han slår sina ben runtomkring min midja och kramas och kramas och gnor sin näsa mot min och vill bara vara nära sin "mojmoj". Så står vi en bra stund. Vi praktiserar mindfulness på högsta nivå. Vi vill bara vara nära varandra och njuta. Vi har ju inte setts på ett tag och nu blomstrar kärleken igen.

Sen går han och jag ut och vattnar grönsakerna och jag ser att ärterna börjar mogna så jag ger honom en ärtskida och lär honom sen hur man försiktigt tar dem från plantorna. Efter en stund säger han till mig: - Jag är galen i ärter!
Det är jag med. Och hans mamma. Och vår hund. Sambon kommer ut och ser att vi äter ärtor och börjar leta efter mogna ärtskidor han med. Dottern kommer också till ärtlandet och börjar äta. Skalen vi kastar under buskar och växter letar hunden reda på och knaprar i sig fort som sjutton så vi inte ska ta dem ifrån honom. Efter en stund är alla mogna ärter slut och inte minsta skal skvallrar om att vi varit där och frossat! 

När vi går förbi mina olika Platycodon på väg från ärtlandet så säger 4-åringen: - Det här tycker jag är roligt! Och så klämmer han på alla knoppar han ser så det ploppar när de öppnar sig.
Då minns jag fuchsiorna hemma hos min mormor. När hon inte såg på, så gick jag fram och klämde på knopparna, som öppnade sig med ett ploppande ljud.
Vem lär en sånt egentligen? Ligger det i generna eller?


"Oploppad" Platycodon

Utslagen Platycodon.



Maskrosvin och 4711

Är du trött på maskrosorna i gräsmattan? Gör en sallad på de spädaste bladen eller gör maskrosvin av blommorna. När min mormor skulle göra maskrosvin så bad hon mig gå ut på gräsmattan och plocka blommor. För att det skulle gå lite lättare så fick jag ett öre för varje blomma. Gissa om det lönade sig! På den tiden fanns det ettöres godis i kioskerna. Det var små nallar i samma gröna, rosa och vita färg som Ahlgrens bilar.
När maskrosvinet hade jäst klart hällde mormor upp lite i två äggkoppar för provsmakning. En åt sig själv och en åt mig. Det var jättegott.

Här hade jag kunnat tjäna flera kronor!

Mormor lät mig också smaka kamferdroppar på en sockerbit. Kamfer var bra för hjärtat sa hon. Man tog ett par droppar på en sockerbit för att det skulle smaka godare och mindre starkt.

(Wikipedia säger: ”Nervdroppar eller kamferdroppar togs som ett snabbt uppiggande medel vid svimningar, kramper och konvulsioner och var avsett särskilt för nervösa människor med hysterisk läggning. Det består av kamfer, eter och starksprit. ”

Allt går tydligen att döva med sprit!

Varken Hoffmans nervdroppar eller maskrosvinet har gjort mig konstig (fast det kanske inte är jag själv som ska bedöma det!). Jag mådde bra av att få vara en del av mormors värld, vuxenvärlden. Hos mormor fanns det inte bara det som smakade gott, det fanns parfymer som luktade liljekonvalj och rosor. I hennes toalettskåp stod också en bullig flaska ”Suave” med vit, silkig kräm. Man satte lite kräm i håret eller på en borste och så borstade man sitt hår. Ju mer man borstade ju mer glänste håret.

 

Varje födelsedag fick mormor en flaska ”4711” av morfar. Den stod på hennes ”sminkbord” som var ett litet bord i rödbrun, lackad mahogny med ett skirt tyg som hängde som en kjol runt benen. En spegel hörde till och en liten avlång taburett. På bordet stod ett set med kristallskålar. En stor, avlång, oval skål med lock. En liten avlång där hon förvarade sina hårnålar och hårspännen. Ett par runda skålar med lock samt en flaska med glasknopp avsedd för parfym. Möbeln och tillbehören var riktig lyx och värdiga min älskade drottningmormor, som sparade två- och femkronor i silver åt mig och min syster i en gammal 4711-ask i en låda i samma möbel.

 

Naturen som medicin



Ringblomma. Sort: Indian Prince med mörk undersida

Förra fredagen skar jag av mig yttersta toppen på tummen. (Det är både på gott och ont när sambon slipar knivarna titt som tätt!) Blodet det droppade och rann. Med tanke på hur det såg ut i handfatet i badrummet så kunde man tro att jag skurit av ett helt finger. När jag fått hejd på blodet så tog jag min mirakelsalva och smetade på.

Efter bara en vecka är min fingertopp återställd. Såret
 har dragit ihop sig till nästan ingenting och är nu täckt
av skyddande ärrvävnad. Mirakel!

OCH NU BLIR DET REKLAM! (Ni som inte gillar reklam kan zappa till en annan blogg så länge.)

 

Min egenhändigt tillverkade ringblommesalva är det bästa man kan ha i sitt badrumsskåp. Den är tillverkad av tre ingredienser från naturen.

1. OLIVOLJA där ringblommorna ligger och drar i flera veckor. Olivoljan är bra till det mesta. Både till invärtes och utvärtes bruk. Den har antiinflammatoriska egenskaper och är bra för torr och sprucken hud.  
2. RINGBLOMMA har inflammationshämmande och sårläkande egenskaper. Kan hjälpa till att läka hud som t.ex. sprickor på läpparna, eksem, hudinflammationer och brännskador. Den sägs också ha effekt på svårläkta sår som t.ex. bensår och liggsår samt vara bra för såriga bröstvårtor och köldskador. (Invärtes så sägs ringblomman verka milt kramplösande för matsmältningen, är svett och urindrivande, sänker blodtrycket och verkar lugnande.)
3. BIVAX ger ett skyddande lager. Det innehåller över 100 olika beståndsdelar. Egyptierna använde bivax 3000 f. Kr. De tillverkade ljus av det och läkemedel i form av krämer och salvor. Bivaxet skyddar mot vätska och kyla samtidigt som det bevarar fukt, lugnar och mjukar upp torr hud.

 

Var och en skall prova sig fram till det som är bra för en själv. Ibland får jag återkopplingar från folk som använt min ringblommesalva och fått lindring av allt från psoriasis och självsprickor till eksem. Det gör mig glad.

Just nu är tillverkningen av sommarens ringblommesalva i full gång. Medan jag latar mig i Värmland så plockar mitt lilla barnbarn utslagna ringblommor om dagarna i min trädgård, drar blombladen från blomman och lägger dem i glasburken med olivolja som jag har står i köksfönstret.

 

Man säger att mat som är gjord med kärlek och omsorg förstärker de positiva effekterna av den. Så jag tror att min ringblommesalva kanske ger mer effekt eftersom jag tycker om att göra den. Att gå ut en solig sommardag och plocka ringblommor, känna doften av dem och få ”leka” med de orange bladen innan jag låter dem singla ner i den livgivande olivoljan, det ger en stunds livskvalitet till mig och i förlängningen även till andra.

Om jag händelsevis får några blomblad över så strör jag dem i salladen eller på det kokta riset.

 

Värmebölja i Värmland

Det var flera år sedan jag var med om sån värme i Sverige som vi har haft idag. Solen brände obarmhärtigt från en klarblå himmel hela dagen och vartefter den steg ju värre blev det. Vi hade 30 grader i skuggan. På förmiddagen satt jag och solade en stund men sen var jag tvungen att dra mig tillbaka i skuggan. Senare kröp vi ännu längre in i förtältet för att undkomma hettan men fötterna blev kvar i den obarmhärtiga solen. Till slut satt vi med nerdragna gardiner i förtältet medan tältets sidostycken fick fladdra i vinden för att vi skulle få lite ombyte av luft.

När jag var ung älskade jag solen. Jag dyrkade den. Så fort de första vårliga strålarna kom så öppnade jag dörrarna i bilgaraget hemma och lade mig därinne i en solstol iförd bikini. När solen var framme var det uthärdligt, när molnen kom var det vidrigt kallt och då åkte filtarna på. Men jag ville ta vara på varenda solig minut. Jag låg där och pressade varje vår. Jag har väldigt ljus och blek hud vintertid men blir fort brun och det var ju så man ville se ut förr. Brunbränd hud var vackert och såg sunt och friskt ut. Jag tyckte att varje solig timme inomhus var förspilld tid.

Idag är det nästan tvärtom. Varje timme ute i brännande sol är förspilld tid. Det finns så mycket annat man kan göra. Att lägga på sig en fin bränna tar sin tid och sen är den borta på två veckor. Idag vet man dessutom att det kan vara skadligt att sola, t.o.m. dödligt farligt. Så jag hittar på något annat att göra istället och känner mig fullkomligt nöjd med det. Idag blev det två roliga tavlor, lite korsord, lite Mastermind och lite tidningsläsning.

 

På kvällen duschade vi och klädde om och gick upp på campingens restaurang – Frykens pärla. Där gick inte att sitta ute, det var för hett, så vi valde ut ett bord inomhus där inte solen nådde fram. När vi var klara med maten så blev ett bord ute i skuggan ledigt och vi satte oss där och tog lite ”efterrätt” i form av nachos med ostdipp. Ikväll blir det Ibiza-afton på restaurangen men vi passar. Vi sätter oss hellre i skuggan i förtältet och njuter av värmeböljan som dragit in över Sverige och som nu börjar bli mer behaglig i takt med att solen går ner. Klockan är snart 21.00 och det är 24-25 grader i skuggan. Uthärdligt och jättemysigt. Äntligen har sommaren kommit!

Badstranden nedanför Frykens pärla

 

 

Varför heter det Scania Vabis?

Semestern är till för rekreation och återhämtning. Efter att ha åkt runt några dagar och letat fina, naturnära campingar och inte hittat någon så ligger vi nu stilla på en camping i Värmland alldeles intill Övre Frykensjön.

Den här utsikten vaknar vi till varje morgon:

 

Det känns skönt att vara fri och ansvarslös. Huset hemma är "uthyrt" och hyresgästerna sköter allt tills vi kommer hem. Dessutom har vi fått grannar, så nu håller vi koll på husen åt varandra. En annan snäll granne på vår gata håller också ett vakande öga över vårt hem så vi kör med både "livrem och hängslen".

 

Under lata dagar så vandrar fantasin fritt. Man tänker saker som man aldrig tänkt förut. Rätt som det är tänker man Scania Vabis! Sambon och jag hade en liten diskussion om var namnen kommer ifrån, under bilturen från Hällevadsholm till Lysvik. Vi var ganska överens om att Scania är påhittat och att Vabis är latin. Vi har ju exempel som ”Quo vadis?” etc. Senare på dagen kan jag inte låta bli att googla på ”vabis”. Och får reda på att det inte betyder någonting alls, inte ens på latin. Däremot är Scania latin och betyder Skåne. Tänk vad man kan lära sig under lata sommardagar då annat än vardagen får plats i huvudet. Det blir liksom luckor där då som man måste fylla med något. Undrar hur man kom på att man kunde göra champagne? Och var kommer bynamn som Knäm, Mem och Säm ifrån? Är ramslök verkligen en liljeväxt, som det står i sambons korsord, och inte en lökväxt? Varför har vi tre bokstäver och tre siffror på våra svenska registreringsskyltar? Har jag för lite att göra eller är det bara så att min hjärnas hårddisk formatterades den fredag jag gick på semester för att jag skulle kunna fylla den med nytt material?

 

Blågult, konstnärsskap och små entreprenörer

Har man tur så kan man hitta blåklint i en åker.  Förr fanns den lite här och där, idag bara i ekologiska odlingar, antar jag.

 

Utefter vägkanterna så blommar nu också smörblommorna. De verkligen lyser som det gulaste ”smör”. Nu är det högsommar. På promenaderna så fångar min ”nos” upp dofter hela tiden och jag försöker artbestämma dem. Det är inte alltid så lätt. I över trettio år har jag letat växter i vår svenska natur. De första tjugo åren tillbringade jag med den svenska floran i handen för att kunna artbestämma alla nya växter jag upptäckte. Att komma till ett nytt landskap öppnade nya möjligheter att upptäcka ännu fler arter. Det var också genom denna fältflora som jag lärde mig måla växter i akvarell. Böckerna var nämligen illustrerade av konstnärer. De fick växter tillsända sig och hade en kort period på sig att måla av dem innan de vissnade och dog. En konstnär i min närhet, som hjälpte mig att rama in mina akvareller, tyckte att jag skulle passa att måla av t.ex. växter. Aldrig i livet, tänkte jag. Ska jag sitta och vänta på att en paketerad växt ska komma i brevlådan och sen måla av den inom de närmsta timmarna innan den vissnade? Att år ut och år in måla växter, nej det var inte min grej. Jag vill att livet ska gå vidare hela tiden, har inte tålamod att hålla på med samma sak så länge.

Men jag är djupt tacksam för att denna konstnär stärkte mitt ego och talade om för mig att jag mycket väl kunde duga som porträttmålare av naturens under.
Kanske var det så att det stärkte mig så mycket att jag fortsatte måla växter, svampar, insekter, fjärilar, djur, fåglar m.m. Jag är en ”avmålare”, ingen fantasimålare. Jag kan måla av det mesta men har svårt att måla ur fantasin. Men jag jobbar på det. Om och om igen. Och det blir bättre med tiden. Jag vill så gärna, vill släppa taget och bara måla fritt men det slutar alltid med att jag sitter och petar med några hårstrån på en fjäril eller dun på en fågel.

Min äldsta dotter har en annan typ av gåva. Kanske beroende på hennes sjukdom (Asperger). När hon var liten och vi varit på en tecknad biofilm så kunde hon teckna av figurerna vid hemkomsten. Det har jag aldrig kunnat. Alla har vi olika kunskaper och gåvor. Jag kan få en spindel att leva på ett papper med hjälp av mårdhårspenslar och akvarellfärger, min dotter kan återskapa en seriefigur på ett vanligt ritpapper.

Idag har jag i alla fall målat lite fritt.

Och ofritt!

På promenaden i morse i värmländska Lysvik så hittade jag ännu ett exempel på kreativitet utefter vägarna. Vid tomtgränsen till en trädgård stod ”Eriks kiosk”. Ett litet marknadsstånd gjort av trä. Affären var numera stängd för säsongen men skyltarna talade om att man kunde köpa tre tagetes för 15 kr eller en tomatplanta för 15 kr. Skyltarna var skrivna av en liten kille som inte för så länge sedan lärt sig skriva. Vilken kreativitet! Vad ska det bli av denne lilla entreprenör när han blir stor?

Kreativitet utefter svenska vägar

Jag älskar när folk är påhittiga, och roliga! När jag åker runt i Sverige ser jag bevis på folks kreativitet och barnslighet lite överallt. Jag blir lycklig för varje litet troll som står utefter våra vägar. I år har jag sett bl.a. en stor svart och vit tjäder i cement, tomtar av träklykor med röda luvor, en hel samling dansande varelser gjorda av grånade stammar, balanserande stenformationer. Det finns ingen hejd på påhittigheten. På Stora Askö vid Loftahammar såg sambon en stor spillkråka i sten. Jag tyckte det såg ut som en säl men det kunde lika gärna ha varit en åda (ejderhona).

Spillkråka, säl eller åda? Du kanske ser något helt annat?

När jag var liten och hittade ett bestånd av ett speciellt slags gräs i något fuktigt dike så blev jag lyrisk. Dessa gröna, raka strån, ihåliga med något slags skumliknande material inuti, blir världens finaste flätade smycken om man tar tre stycken, binder ihop dem i toppen och flätar dem hela vägen ner till basen och fäster med några grässtrån. Jag kunde inte låta bli att göra ett armband medan jag gick stigen framåt. Semester får en att göra de underligaste saker!

 

Ställplatser och fjällsemestrar

En semestermorgon vaknade vi invid Tidans mörkbruna, stilla rinnande vatten. På en s.k. ställplats. En ställplats är några kvadratmeter mark som är upplåten till övernattning för husbilar. Man behöver inte så mycket mer faciliteter än plats, toa och dusch på en sån. Det är alltså ingen formell campingplats men man har tillgång till allt man behöver under en kväll, natt och morgon. Vi har husvagn och bil och om de får plats på en sådan så är det ok att stå där. 

Morgonpromenaden gick upp genom ravinen där vi campar och upp mot en större väg. Vi får se att skogen bredvid genomkorsas av ridstigar och bestämmer oss för att ta en av dem. Ner genom en annan ravin där sidorna består av mjuk sand så hittar vi så småningom Tidan längst ner i dalen igen. Kyrkekvarns camping är en naturcamping där man förutom ställplatserna campar på en stor gräsmatta invid Tidan. Där ordnar man turridning med islandshästar och man har kanoter till uthyrning för färder på ån. Gissa om det vimlar av tyskar, holländare och norrmän! Men, som sagt, vi campar på en ställplats för husbilar. Såna finns inte här just nu.

Mig påminner campingen med omgivning om barndomens campingplatser i Norrland. Antingen tältade man på en slagen äng som lutade, fjällvärlden ser ju ofta ut så! Man var tvungen att ha tältets huvudända uppåt för att kunna sova gott. Ibland hade någon bonde upplåtit en stubbig åker till campare. Där var det otänkbart att gå barfota men på den tiden hade man ju vita gymnastikskor som hindrade fötterna från att bli såriga. Blev skorna smutsiga så ”kritade” man dem bara. (Krita och vatten gjorde dem fina igen!)
Jag kommer speciellt ihåg en liten camping i Norrland där det fanns ett torrdass och en kran med färskvatten. I en lada fick man tvätta sig i ett handfat och över handfatet hängde en fläckig spegel. Man betalade campingavgiften hos en tant som bodde i ett ruffigt tvåvånings trähus. Hade man tur kunde man få köpa lite godis. I den översta lådan i köket hade hon några chokladkakor och annat godis till försäljning. Med den tidens mått var det ett mycket bra utbud av godis och syrran och jag handlade för att ha med oss lite proviant på de turer vi tog tillsammans med familjen på fjällen runtomkring.

Under min barndom har jag vandrat igenom många fjäll i Sverige och tvättat mig i iskalla fjällbäckar. Jag har suttit invid de flesta norrländska älvar och väntat på att pappa skulle komma hem med fisk. Inlindad i regnkläder med bara näsan bar har jag och syrran suttit i värmen och röken av eldar vi höll glödande, i desperata försök att hålla all mygg och knott borta.

Att tvätta håret i fjällbäckar är inte som att tvätta det hemma i kallt vatten. Det är mer än isande kallt! Först blöter man håret och det går relativt bra även om det rister i skallen. Sen schamponerar man det. När man ska börja skölja håret, det är då helvetet börjar. Vid första sköljningen rister och värker hela huvudet. Det värker som om det ska till att spricka. Man tror att hjärnan ska stryka med. Så måste man skölja en eller två gånger till. Och man fasar för nästa gång. Men nu finns det ingen återvändo för schampot måste ju bort. Varje gång tar man sats, väntar och sen tror man att man ska dö - igen. När man äntligen fått bort schampot och får ta en handduk och torka håret då har man kommit till himmelen! Trots att man fortfarande skakar efter upplevelsen. Sakta men säkert blir hår och huvud varmt och återgår till normal ”konsistens”.

Jag minns min barndoms semestrar med blandade känslor. Pappa ville upp till Norrland och fiska på ”sina” semestrar. Vi barn ville bada och ha kul på "våra". Men trots att vi inte fick dom där ultimata semestrarna i Halmstad eller Varberg så fann vi oss tillrätta. Vi hade aldrig tråkigt. Vi hittade på saker hela tiden. Vi köpte mesost, godis och Kalle Anka tidningar i byarna vi åkte förbi. Och lekte med våra små plasttroll. Men det var inte VÅR semester, det var pappas.

En enda sommar åkte vi på en badsemester, till Falkenberg. Det var värmebölja och jag, mamma och syrran badade hela dagarna, låg på luftmadrasserna bland maneter och tång och skrattade och hade hur kul som helst. Pappa hade migrän hela den veckan! Han låg på en solsäng i skuggan av vår lilla husvagn under hela semestern. Året därpå åkte vi till Norrland på semester igen. Ibland undrar jag om det var för att vi andra hade roligt och inte han, som migränen så lägligt infann sig!

Det var papporna som bestämde på den tiden. När papporna mådde bra så mådde hela familjen bra. Så alla i familjen såg naturligtvis till att pappa mådde bra!

Efter morgonprommisen...

Det blev en biltur in på vägarna till Byvik och Flatvarp där vi letade kantareller på de platser vi hittat kantareller förut.

Tjärn på vägen till Byvik. Här blommar gula bläddror och vita näckrosor

Jag fick se några orange, torra kantareller på Byviksvägen och i hemliga svackan på Flatvarpsvägen hittade jag några deciliter små sommarkantareller. De hade precis kommit igång.
I ICA-butiken i Loftahammar handlade vi lite nödproviant som kaffebröd, jordgubbar och mat för de närmsta två dagarna. Hemma vid campingen stekte sambon kantarellerna vi plockat och serverade dem på ett mörkt och gott bröd med smör tillsammans med en pilsner. Lyx!

Vi löste korsord tillsammans. Sambon behöver lite hjälp ibland! Jag målade en tavla. Vi åt hamburgare med hemlagad smörgåsgurka, tomat och senap mellan två mörka bröd. Hamburgarna hade sambon kryddat med vit- och svartpeppar samt stark curry så det blev en enkel men mycket god middag.

Campingplatsen fylldes med folk under eftermiddagen och kvällen och vi drog oss in i husvagnen när det blev svalare. Sambon läste bok på I-paden och jag i ett vanligt pappersexemplar. Jag gillar att läsa vanliga böcker. Njuter av att hålla en vanlig bok i handen. Att ligga på vänster sida, höger sida eller halvsitta medan jag läser. Jag vill kunna fortsätta läsa utan att något batteri tar slut. Utan att bibliotekets totala lästimmar är förbrukade. Det är jag och min bok tills jag gör slut med den och allt är över.

 

Just nu läser jag en otroligt intressant bok  – ”Barnmorskan i East End”. En sann berättelse om hur det var att vara barnmorska i London på 50-talet. Misären var otrolig i en del stadsdelar och massor av kvinnor och barn dog i samband med en förlossning. Många skulle må bra av att få sig en dos av boken. När man har det bra är det lätt att glömma bort att vi svenskar haft det så mycket sämre. Att det som var verklighet för bara sjuttio år sedan faktiskt fortfarande är verklighet för massor av människor ute i världen.

Utdrag ur boken skriven av Jennifer Worth:

I en bok för ”Kvinnor som assisterar vid barnsäng” stod det: ”Om förlossningen varar mer än tio till tolv dagar så skall läkare kontaktas!
Alla som varit med om förlossning som hållit på många timmar kan förstå hur det skulle vara att ligga dag ut och dag in. Dessutom förstår man att det måste vara något allvarligt fel…

På ett annat ställe står det om en kvinna (Brenda) som led av engelska sjukan. Sjukan orsakades av D-vitaminbrist vilken skulle kunna ha avhjälpts av intag av kött, mjölk, ägg, animaliskt fett och fiskolja. Engelska sjukan orsakar deformering av skelettet. Barn utsatta för denna brist blev invalider. Brenda hade haft fyra graviditeter som slutat med att hon inte kunnat föda fram barnen. Denna gång skulle hon bli förlöst med kejsarsnitt och inför förlossningen var hon överlycklig. Barnmorskan berättar:

”För varje steg till britsen böjde hennes ben sig utåt men med ansträngda rörelser lyckades hon klättra upp. Hon flämtade och det var smärtsamt att se på. Hennes mage såg abnormt stor ut eftersom hon var så liten till växten men också p.g.a. att hennes förvridna ryggrad tog stor plats och sköt livmodern framåt och uppåt. Andningen var ansträngd.”
– Bry dig inte om mig, det är inte viktigt, sa Brenda till barnmorskan. Hon var så lycklig över att äntligen få ett barn nästan på vilken bekostnad som helst.
”I trettionionde veckan blev hon inlagd och ett framgångsrikt kejsarsnitt gjordes. Hon var överlycklig över att få operationen betald av National Health Service bl.a. En frisk dotter föddes och döptes till Grace Miracle!”

Efter att ha läst avsnittet om Brenda och hennes förlossning kunde jag inte undgå att fälla några tårar men i detta fall lyckotårar. Ibland förstår jag inte riktigt hur bra jag har det och hur bra jag har haft det!

När jag fortsätter läsa om hur barnmorskorna fick lov att gå ifrån och spy när det var dags för undersökning av de fattiga kvinnor i East End som fick hämta vatten på gården och endast hade ett fyrtiotal utedass per femhundra hyresgäster, då förstår jag vidden av misären. Så här i semestertider blir det mer påtagligt. Jag är van att tvätta mig en gång om dagen, minst. Idag lät jag det vara. Jag kände inte för det men jag hade förmånen att kunna välja…

 

Morgonprommis till Hallmare by

Solig sommarmorgon vid Hallmare Havsbad några mil från Västervik. Tur att man har en hund som måste ut och lukta på varje nerkissad blomma längs vägrenen! Sambon och jag går ut i det vackra morgonvädret och möter alla sommarens dofter. Fast på ett helt annat sätt än hunden. Vi reagerar inte på kiss, vi går igång på naturens dofter. Det är torrt i markerna men ett nattligt regn har lagt gnistrande diamanter på blad och strån. I vägrenen blommar rödlila rallarros, skogslök med mörklila små lökar i toppen, gulvit ängskovall, stora och små himmelsblå blåklockor, gul johannes- och videört och små vita grässtjärnor. Taggiga björnbärsgrenar hindrar en från att ta en närmare titt i dikena men de röda smultronen lockar ändå. Vi kommer fram till Hallmare by som består av några bondgårdar med fast boende och andra gårdar som blivit sommarstugor genom åren.

Här står tiden stilla. Inte utvecklingen men den tid vi moderna människor hela tiden mäter i dagar, timmar och sekunder. Vem bryr sig om klockan när man hör humlornas surrande i röda klöverblommor eller tornseglarnas skrik när de sveper förbi våra huvuden, så nära att man kan känna vinddraget. Fåren i hagen bredvid ser oss komma och baggen ”bäääar” ljudligt. Vill liksom varna tackorna och lammen för främlingarna på vägen utanför. Två knubbiga hästar betar förnöjsamt av det gröna gräset i hagen och bryr sig inte det minsta om oss vandrare. De har nog med att freda sig från stora gråbruna bromsar som attackerar klumpigt och ljudligt men inte desto mindre smärtfritt.

Efter en liten krök på vägen kommer vi så fram till vägs ände. Här står öbornas bilar parkerade. En Porsche Panamera med registreringsskylt från Schweiz och en Porsche Cayenne, norksregistrerad, påminner oss om att det finns andra än vi svenskar som hittar ut till de smultronställen som finns i vår svenska skärgård.

Vi fortsätter vägen framåt mot den breda bryggan som är den absolut sista utposten mot ett blått hav. Invid bryggan, i det av alger gröna vattnet, ser vi små stim av fiskyngel. De är inte mer än en centimeter långa och för små för att man ska kunna bestämma arten. En gulbrun tångruska som böljar fram och tillbaka vid bryggan skrämmer vår lilla hund. Kanske tror han att det är ett läskigt havsvidunder som ligger och väntar på att få sluka honom.
Stora trutar slår ner på vattenytan och skriker sig hesa medan de gungar på vågorna. Sommarljud.
Vi hejar på några turister som liksom vi tagit en morgonpromenad i den vackra omgivningen. I ett dike på en vit, platt blomma av vildmorot sitter en apollofjäril.
Apollofjärilen är vit med svarta och röda fläckar och har liksom två större röda ”ögon” med vit mitt. Gjorda för att skrämma de som har fjärilar på sin meny kanske? Apollofjärilen är vår största dagfjäril och förekommer mest på ostkusten. Den finns även på Gotland men då som en annan ras, lite mindre och med större, röda fläckar. Apollofjärilen har minskat i antal men man vet inte varför. Jag antar att människan har sitt finger med i spelet. Det vore inte första gången!

Jag tar en liten videosnutt på två fjärilar som  parar sig. Eller slåss? Ibland kan det vara svårt att se skillnad på ett litet slagsmål eller passionerat sex!

I skuggan under markisen intar vi sommarfrukost med allt vad det innebär av kokta ägg, te med honung och nybakt chiabatta från campingens lilla butik med mjukost på. Egen odlad balkonggurka, gräslök och tomater som extra pålägg. Runt omkring oss vaknar campingfolket till liv och solen står nu högt på en sommarblå himmel. Vi sitter kvar i morgonbrisen. Undrar vad vi ska hitta på idag…

Porträtt

Vad gör man när man inte kan använda sin vänstra hand till något vettigt? Jo då använder man sin högra hand! Vill man gå framåt så ser man möjligheterna och inte problemen. Vilken tur jag har att jag är född högerhänt!

Tre tavlor har blivit till under de här jobbiga dagarna. Hur dålig man än är så finns det alltid något man kan göra för att må bättre. Jag är väldigt glad över

att "rätt" hand krånglade. Fast det är klart, jag hade nog hittat på något att göra ändå. Jag är ju sån. De kroppsdelar jag kan använda för tillfället de använder jag. De andra får stå tillbaka ett tag tills de funkar igen. 

Jag har nu börjat på ett nytt porträtt. Så här ser det ut "so far".

Pumpad sylta!

Jag "behöver" ett par squaschplantor och en gurkplanta till men nu börjar det bli så sent på säsongen att det inte går att får tag på dem längre. Mitt sista hopp gick till Lena Falk som har företaget "Grön Glädje". Hon brukar odla det mesta men hon hade slut på plantor. Däremot hade hon massor av färdig squasch! Ibland har jag tur som en tokig, som man brukar säga. Lenas man jobbar just nu med markarbeten på grannens tomt. Så jag beställde squasch av Lena och mannen levererade i morse. Han kom med en hel kasse full. En del av dem var jättestora. Vägde flera kilo styck! Men det var en bra sort. Trots storleken var skalet mjukt och fint, köttet mjukt och inga hårda kärnor.
Jag tog ett par stycken av dem och tärnade för att sylta in. Både jag och mina döttrar älskar syltad pumpa/squasch (det går lika bra med pumpa). Här kommer receptet:
Skala och ta ur kärnhuset ur pumpan/squaschen. Skär i tärningar. Lägg i ättikslag (2 delar vatten och 1 del ättika). Låt ligga i ett dygn. Häll bort  lagen. (Om jag har många gurkor hemma så tar jag reda på lagen och gör pressgurka av den. Skala gurkan, hyvla den tunt och lägg i lagen tillsammans med klippt persilja. Förr tog man reda på allt och jag antar att man gjorde så här istället för att bara kasta bort ättikslagen.)
Koka en lag på 7 hg socker och 3,5 dl vatten och koka tills squaschen är genomskinlig. Sila av den och koka lagen separat tills den tjocknar. Häll upp lag och squasch på burkar. Servera till kött, sås och potatis eller hitta på egna maträtter till vilka det passar med syltad pumpa/squasch. Njut!

Min häck tål att ses på!

Något av de första åren på Ekbacken så planterade vi ligusterplantor på framsidan av huset för att så småningom få en häck ut mot gatan. Plantorna växte till sig men häcken blev kraftigare neråt gatan än ut mot stora vägen. Häcken sluttade sakta men säkert för att nästan dö ut längst bort. Jag vattnade och gödslade extra där men ingenting hjälpte. Det var något i marken som påverkade tillväxten. Varför jobba mot naturen, tänkte jag och lät häcken bli sluttande efter första klippningen. Men så gick jag en bit ifrån och granskade den nyklippta häcken och såg att den faktiskt såg ut som en larv. Med ytterligare frisering blev den roligt ”larvig”. Under åren har jag sparat ett par ”spröt” uppe på huvudet som fått bli antenner på den kurviga, gröna larv som nu kryper ute på gatan.

Undrar hur många som tänker på att det finns en plan med
klippningen av häcken? De kanske bara tror att jag har miss-
lyckats med friseringen av häcken!

 

För flera år sedan köpte jag en batteridriven häcksax och trimmer som jag laddar inomhus. Den är suverän att klippa med. Jag klipper hela häcken på en laddning och det går som en dans med klippningen. Jag bara drar häcksaxen uppifrån och ner och nerifrån och upp och vips så är häckens yta fin och slät. Om jag byter ut skäret så har jag en "sax" istället som jag kan klippa bort vildvuxet gräs med invid stenar och rabatter. 

För att slippa blad och grenar på gruset så lägger jag en presenning på marken och stoppar in den lite under häcken. Sen flyttar jag den vartefter. Allt klipp ramlar ner på presenningen och efteråt tömmer jag det direkt i en sopsäck. I allt arbete jag utför utvecklar och rationaliserar jag hela tiden. Det är nog latmasken i mig som ser till att saker och ting blir mer lättjobbade vartefter. Varför krångla till det när man inte behöver!