Summa sidvisningar

lördag 31 augusti 2013

Huller om buller!

Idag var det vernissage på Aros Congress Center med tavlor av Matti Koskinen och Camilla Johansson samt silversmycken av Beatrice Berglund Tarby.
En trevlig kväll i goda vänners sällskap. Först vernissage och mingel. Sedan middag med underhållning och dans. Aros Marshalls spelade gamla godingar som Black magic woman, Apache, Have you ever seen the rain m.m.
Matti Koskinen
Sambons favorit!
 

Beatrice Berglund Tarby - Tarbys fabrik

Startade 2008. Gör aldrig två likadana smycken. Beatrices devis: Man ångrar bara det man aldrig gjorde. Hennes smycken säljs bl.a. på Tullhuset och Kloak. Besöksadress är en källarlokal på Knutsgatan. 
 

Camilla Johansson ställde också ut tavlor:

Min absoluta favorit!
 
 
 
 







Att plantera en mistel

Mistelbär (omogna)
För flera år sedan tog jag c:a tio vita, mogna mistelbär och ”sådde” dem på en rönn på tomten. Jag tog helt enkelt bären och klämde fast dem på barken och tack vare att de är kletiga inuti så fastnade de. Året därpå när jag rensade i rabatten bredvid rönnen så fick jag se att min dotter stod och petade på rönnens bark. Hon försökte ta bort de konstiga knölar som satt där. Jag skrek, ”-Vad gör du?!”, vilket fick henne att sluta och på så sätt förhindrade jag att alla bären gick åt fanders. Hur kunde hon veta att hennes
mamma hade ett experiment på gång där!

Så gick det något år och en tidig vår fick jag se att det låg något grönt i en grenklyka på rönnen. Jag var tvungen att gå ut och titta vad det var för det fanns ju inga gröna blad vid den tiden på året. Då upptäckte jag en liten mistelplanta som precis hade utvecklat två blad. Varje år har misteln fått några nya ”leder” och blad så nu har jag en rund och fin mistel i rönnen. En ständigt grön växt som lyser frisk och grön även under kalla vinterdagar.
Att mistelbäret måste gå genom en fågelmage för att kunna fortplanta sig, det är bara en skröna.
 

fredag 30 augusti 2013

Nostalgi

Idag var sambon och jag lediga båda två. Vi bestämde oss för att ta en promenad i våra gamla kvarter på Skallberget medan bilen var på rekonditionering. Sambon har bott på Dybecksgatan i ett tiotal år och jag på Karlfeldtsgatan i ett par år. Vi gick utefter gatorna och stigarna på alla grönområden som fanns där runtomkring, runt Skallbergsrundeln, vattentornet, Emausskolan m.m. Överallt ploppade det upp bilder i huvudet från svunna dagar. Båda fick vi fram minnen som vi glömt att vi hade.
När vi var unga levde vi i en annan värld, känns det som. Tiden gick sakta, man hade andra värderingar och man levde snålt men ändå som alla andra. Det bästa av allt, man uppskattade när man kunde köpa något extra.

När jag flyttade till min dåvarande sambos etta på Karlfeldtsgatan 1973 så tyckte vi att vi hade det sååå fint. Spånskivorna hade sin glanstid. Vi gjorde sängar, hyllor, stereobänkar av skivorna och målade dem med lackfärg. Som kronan på verket började man kunna köpa stora växter t.ex. på IKEA. Det var fikusar i alla möjliga former som gällde, fiolfikusar, vanliga fikusar, benjaminfikusar men även den storbladiga monsteran prydde de flesta hem på den tiden.
Jag tjänade 1.800 kr i månaden och levde flott. Betalade hyra, köpte kläder varje månad, var ute på disko flera gånger i månaden, gick ofta på bio och kunde ändå köpa möbler så vi till slut hade fått ihop till ett helt hem.

1988 träffade jag min nuvarande sambo. Då började ett annat liv. Då såg världen lite annorlunda ut än på sjuttiotalet. Cigarretter piggade upp tillvaron och skjortorna, dessa "dansbandsskjortor", gjorde tjejerna vilda av åtrå. Eller var det kanske killarna som tände på rödbruna permanentburr?

torsdag 29 augusti 2013

Melankoliska tankar

På morgonen seglade gråa moln in över Västerås. De lade sig som ett melankoliskt täcke över staden. Det passar mitt humör rätt bra när jag påbörjar min hundrunda. Idag tog jag "skogsvägen" med de lummiga stigarna. Redan vid skogskanten blir jag gladare till sinnet. Det är ju så grönt och vackert fortfarande. Och tyst.
Både hunden och jag noterar ett läte någonstans inifrån buskarna och stannar upp. Då kraxar en korp till och flyger upp från ett träd. Den "krrpar" och "krrpar" i flykten och de kolsvarta vingarna frasar när den tar sig upp och ut ur lövverket. Olyckskorp? Nej, bara ett av naturens under. Varje gång jag ser en korp förvånas jag över hur stora de är. Vilket vingspann de har!
Utefter stigen, fastnitad på ett träd, sitter en reklamlapp för en ny veterinärklinik. Min första tanke är: Vilken smart marknadsföring! Alltså att sätta upp reklam där många hundägare tar sina promenader. Här har man tänkt till! Jag läser vidare på lappen och det står: "Ta med denna flyers så får du hundra kronors avdrag vid ditt första besök." Hur tänkte man här? Om den första som ser lappen tar ner den för att ta med den hem, så har budskapet gått förlorat till de som kommer efteråt.
Kanske var det inte så smart ändå. Konceptet höll inte hela vägen ut.

Medan jag promenerar så "skriver" jag i huvudet. Jag skriver upp mina funderingar och tankar om det jag ser och hör. Det är så jag fungerar. När jag sen kommer hem behöver jag bara få ner orden på papper/dator. Att skriva är inte svårare än så. Det är bara att ta de tankar som snurrar runt i huvudet och skriva ner dem. Den som skriver, om så bara för sig själv, får ur sig så mycket. Jag lovar, det lättar på trycket, och tankarna är lättare att förstå när man ser dem på pränt.
I många år, i egenskap av redaktör m.m., så har jag försökt få folk att förstå att alla kan skriva. Att det inte är så märkvärdigt. Om du inte kan grammatiken eller stavningen, så finns det de som kan fixa till det åt dig. Det finns dyslektiker som har skrivit böcker. Huvudsaken är inte att göra allt riktigt och rätt, det handlar om viljan att berätta något som man tror kan intressera andra.





onsdag 28 augusti 2013

Tillåt dig tycka synd om dig själv men stanna inte där!


Vissa dagar måste man ta sig igenom oavsett hur de ser ut. Min dag idag började rätt bra men med ett finger som krökte sig och gjorde ont. Det hade varit nog med det men efter någon timme på jobbet föll en oerhörd trötthet över mig. Jag hade kunnat somna där vid mitt kontorsbord. Min snälla jobbarkompis Maria gjorde vad hon kunde för att få mig lite piggare. Hon kastade gem på mig! Bra, tänkte jag, då kan jag koppla av. Somnar jag så väcker hon mig med ett välriktat gem.
 
Efter fyra timmar släpade jag mig hemåt med en enda önskan, något riktigt fett och onyttigt i matväg. Hemma stod en tallrik med nyttig rawfood och väntade. Jag har märkt att när jag har ont och är trött då längtar jag efter onyttig mat, typ pommes frites, hamburgare, räksallad, chorizo, kebab, bearnaissås…
Kroppen säger ju till en vad den vill ha, kanske behövs det mycket energi i form av fet mat när värk och trötthet tär på kroppen.
 
I min trötthetsdimma gick jag igenom vad det fanns för restauranger i närheten av jobbet och fastnade för Hammarbyrampens servering som jag inte besökt på år och dag. På deras meny fanns det jag var ute efter: Isterband, dillstuvad potatis och rödbetor.
Jag åkte hem och fastnade vid köksbordet med min portion, fick paltkoma efteråt och var tvungen att lägga mig i den sköna höj- och sänkbara fåtöljen en stund. Efter att ha vaknat av diverse oljud då och då (varifrån de kom vet jag inte men det lät ungefär som snarkningar och väsningar), så pallrade jag mig upp. Då hade det passerat ett par timmar av dagen redan. Bortkastade kan jag tycka, men de kanske var nödvändiga.
Jag tog mig i kragen och plockade undan lite hemma, fick ont på ett nytt ställe och slutade med det jag höll på med. Nu kändes livet riktigt orättvist och jobbigt.
När jag lyssnade på nyheterna på radio lite senare så var det ett inslag om köttätande bakterier. Sjukdomsfallen p.g.a. denna bakterie har ökat i Sverige på sista tiden och de intervjuade en man som fått lov att amputera benet. Han sa: - Jag bestämde mig från början för att inte fokusera på det som jag inte kan göra, utan på det som jag kan göra.
Var hamnar då mina problem jämfört med hans, på en skala? Var och en får kämpa med sitt. Saker och ting kan påverka mig men det är jag som bestämmer hur jag ska förhålla mig till dem. Samtidigt är det bra ibland att kunna släppa all duktighet och bara låta sig må dåligt och tycka synd om sig själv. Att tillåta sig vara ledsen över sånt som drabbat just mig. Det är som att öppna en ventil. Det bara pyser ut tycka-synd-om-känslor och det känns så bra. När man har genomgått det här så tar det ett tag innan man behöver öppna den där ventilen igen. Det som är viktigt i det här läget är att kunna grotta omkring där ett tag men sen släppa allt och gå vidare. Att inte bli kvar ”där nere”.
Idag blir det inte mer gjort. Jag sitter i skuggan på förstutrappen med fötterna upplagda på en bänk och skriver och läser och har det egentligen inte så pjåkigt. Den här dagen blev inte som jag hade tänkt mig men den blev rätt bra ändå.

tisdag 27 augusti 2013

Magik i vardagen

Morgon över Ekbacken. Gässen drog förbi i flockar under morgonen och deras hesa skrik fick mig att vakna. Jag gick ut för att hämta tidningen och då såg jag att de slagit sig ner på åkrarna rakt över vägen. Bredvid dansade älvorna denna tidiga morgon. Jag stod en stund och tittade på och drog mig sen tillbaka in till värmen. Morgnar kan vara magiska. Eller bara kalla och fuktiga med dålig sikt. Det beror på hur man väljer att se det.

måndag 26 augusti 2013

Pensionsavtackning (önskar det var min...)

Vissa dagar vill man inte ge sig iväg till jobbet. Idag var en sådan dag. Morgonen var solig och klar och lite lagom sval. Medan jag promenerade utefter Mälarens strand värmdes dagen sakta upp och ytterligare en ny fin dag var i sikte. Plötsligt plaskade det till vid strandkanten och en gråhäger lyfte på tunga vingar.

Åren bara rullar på medan jag sitter på jobbet. Mer och mer längtar jag ut till friheten. Den är nära men ändå känns den så långt ifrån.
Idag hade vi avtackning av en arbetskamrat som nyligen gick i pension. Hon har nu tagit klivet ut och fått luft under vingarna och upptäckt en annan dimension av livet. Nästa avtackning kanske blir min... Jag längtar varje dag och längtan blir bara större och större.
Klockan närmar sig tio och jag måste lägga mig nu för att orka upp till en ny arbetsdag. Men det finns de som lägger sig tidigare än jag, trots att de inte behöver upp till nåt arbete i morgon.
Vi har en sån inneboende och han har redan gått och lagt sig. I min säng!

söndag 25 augusti 2013

Karlar i kalsonger och skumpa vid dammen

Vem trodde att man skulle kunna sola och gräva i sanden på Rosas Beach i bara kalsongerna den 25:e augusti! Värmen bara fortsätter. Sanden faller isär som timglassand trots fuktiga kvällar, nätter och morgnar.

Vid ett besök hos ett par generösa grannar fick vi lite grönsaker.
Deras gurkor var enorma.

Vi fick en squasch också. Snacka om gröna fingrar!
 
Squasch behöver inte alltid vara avlånga och små...
 
Pumporna mår också bra hos mina grannar!

Efter en trevlig söndag med besök av ena dottern och barnbarnet samt besök hos trevliga grannar där vi inhämtade grönsaker enligt ovan samt selleri, persilja, gula bönor, rödbetor, morötter och tomater så klippte jag håret på sambon ute på gräsmattan i solen. Tänk vilken skillnad vädret gör!
Grannarna skrattade och vinkade när de såg sambon sitta i en av trädgårdsstolarna iförd kalsonger och med badhandduk runt halsen och jag ståendes bredvid med saxen i högsta hugg. Livet är härligt om man tar det som det är!

60 år är rätt gammalt. Men födelsedagspresenter som denna gör
livet lite lättare. Efter en intensiv dag skålade sambon och jag
för min "aktningsvärda" ålder nere vid dammen. Att vi kunde göra
det, hade en gammal kompis sett till!
 

Naturen förbereder sig sakta för vila

Ännu kan vi äta frukost vid dammen, vilket vi brukar göra på helgmorgnarna, men nu med lite mer kläder på. I morse hade solens strålar letat sig in i vår trädgård, ner till dammen och lyste upp vår ständige dammgäst - storgrodan. Intill den lyste strålrudbeckiorna som små solar i morgonljuset. Hösten är vacker och mycket lugnare än sommaren. Hela naturen verkar gå ner i varv och förebereda sig för den långa sömn som snart kommer.

lördag 24 augusti 2013

Natt och morgon över Grycken

I fredags efter jobbet packade jag förväntansfullt ihop grejer för övernattning hos min kompis i Stjärnsund. Jag såg fram emot att träffa henne och hennes man i deras sommarstuga efter den här arbetsveckan, att få sitta mitt bland lingonris och skog och koppla av i tystnaden bredvid sjön Grycken.

Kvällen var ljum och jag förundras över alla dessa varma och soliga dagar som bara fortsätter. Bäst att ta vara på dem medan de är! Medan kvällen övergick till natt satt vi och pratade och pratade om allehanda ting. Jag skulle få sova i deras ”lillstuga” och hade bäddat åt mig där tidigare under kvällen för att ha det gjort. När jag blev trött gick jag ut i stugan och satte på värmeelementet en stund för att få lite grundvärme.

Sen lade jag mig där och släckte lampan. Utanför var det mörkt och tyst. Jag drog ner rullgardinerna och somnade gott. Strax efter åtta morgonen därpå tyckte jag det var dags att gå upp. Då låg dimman tät över sjön men den skingrade sig senare och ytterligare en varm, solig och klar dag visade sig på Rönäsudd.
Att gå och sätta sig på dasset en stund är inte bara nödvändigt på morgonen, det är även avkopplande och sååå rofyllt. Under tiden som man gör det man ska så kan man titta ut genom det lilla fönstret och studera den vackra vyn nedanför.
Under lördagen åkte vi och tittade på ett annat sommarstugeområde i Stjärnsund och besökte även min kompis släkting. Hon har ett gammalt knuttimrat hus, som är byggt 1772. Stjärnsunds äldsta.
Vi blev inbjudna att titta på huset inifrån också och se hur hon fixat till med lite olika bekvämligheter för att kunna bo där även på vintern. Vi gick runt knuten och då såg hon att en groda ramlat ner i hennes regntunna. Den låg där och simmade och kunde inte komma upp. Så hon gick och hämtade en spade med vilken hon tänkte ta upp grodan. Jag gick fram till den gröna tunnan. Det var ju bara att lyfta upp den med händerna tänkte jag. Men då såg jag att det var en fladdermus som låg där. Den simmade runt, runt och försökte hålla sig flytande. Jag ändrade strategi för fladdermöss kan ju ha vassa ”klor” på sina fingrar och de kan nog bitas också. Jag såg mig om efter något att ta upp den med och hittade en barkbit. Jag lyfte upp den lilla våta krabaten med barkbiten och lade den på en sten för att torka.
Jag undrade hur länge den legat där i vattnet och kämpat med att hålla huvudet över vattenytan och förstod att den var alldeles utpumpad. Men jag hoppades innerligt att den skulle klara sig. Jag gick efter min nya kamera och tog några bilder av det våta och tilltufsade lilla djuret innan jag lämnade det att återhämta sig. Men jag kunde inte låta bli att tänka på hur vi människor är. Vi beter oss ibland precis som Hitler! Vi dödar de arter vi inte gillar och räddar de vi tycker om. Hur kan vi ta åt oss den rollen? Att leka Gud? Är en katt värd mer än en gråsugga? En hund mer än en geting? Låt oss vara rädda om det som lever utan att klassificera. En liten bladlus har ett lika sofistikerat livssystem som vi människor så varför ger vi oss själva så stor betydelse?
Liten sötnos eller djävulsk vampyr?
 

 

onsdag 21 augusti 2013

Gratis motion med utsikt

Det är inte alla förunnat att ha såna härliga promenadstigar alldeles inpå knuten, som vi har där vi bor. Skog, åkrar, ängar, vatten...
Varje morgon (när jag väl bestämt mig för att stiga upp ur sängen) så njuter jag av hundpromenaden oavsett väder. Men inte bara promenaden, som ju är gratis motion, utan även utsikten som varierar efter vägvalen jag gör. Bryggan på Johannisberg var ockuperad av måsar och trutar och när de sitter bredvid varandra så märker man hur stora trutarna är!
Utsikten in mot Västerås var fantastisk denna klara och varma morgon. Varje morgon bjuder på något nytt att beundra och föreviga.

Att fånga ögonblicket

Ibland upptäcker man något väldigt speciellt och man stannar upp och vänder om för att spara ögonblicket i sin kamera eller mobiltelefon. Min yngsta dotter fångade ett sådant ögonblick en dag när hon var på väg till sitt jobb i Vingåker. Hon visste att om hon väntade någon dag med att stanna så skulle allt vara överblommat, så hon parkerade bilen och gick ut med sin kamera för att föreviga det riktigt, riktigt svenska. Blått och gult i en härlig blandning. Lin och raps.


För någon vecka sedan råkade jag nämna för min sambo att min kamera började krångla lite. Jag tycker om att fotografera vardagen, naturen och livet och bär kameran med mig nästan jämt. Genom åren har jag slitit ut fyra/fem? digitalkameror. Jag älskar dessa kameror.
Förr så fotograferade jag också en hel del. Jag tog foton på mina växter och annat och postade filmen till något billigt framkallningsföretag. När jag fick tillbaka fotografierna så var mer än hälften av dem suddiga eller dåliga. Inte kunde jag fotografera om dem heller, för växterna hade redan blommat över. Jag fick vänta tills nästa år…
Numera, med digitalkamerans hjälp, går jag ut och fotograferar i min trädgård, går in och tar upp bilderna på datorn, kollar att de är ok och spar dem. Duger de inte så går jag ut i trädgården igen och tar fler foton medan växten står där i sin prakt. Lätt som en plätt!
 
Min sambo, som är lyhörd för mina önskningar och vet hur mycket en bra kamera betyder för mig, hade köpt en ny i present till mig. Han vet vad en kvinna vill ha: En vitlackerad Nikon Coolpix med 14 x optical zoom, 16 megapixlar, full HD movie. OCH det bästa av allt. Jag kan stirra en bladlus i ögonen för jag kan ta foton endast 1 centimeter ifrån dess ögonvitor!!! Passa er humlor och liljebaggar, nu kan ni inte hålla något i ert liv hemligt längre! Whereever you are, I’m there with my Nikon!
 
 
 
 

tisdag 20 augusti 2013

Arja gjorde det!



Min jobbarkompis Arja har uppfyllt en av sina drömmar. Hon har länge drömt om en gärdsgård på tomten. Nu är den där! Hon skaffade några störar för att skapa sin dröm som var en bit av en gärdsgård på sin villatomt. Jag tror att resultatet blev precis som hon tänkt sig. Innan hon lät göra själva gärdsgården så frågade hon om jag hade växter som passade intill den. Jag föreslog vita violer som blommar på försommaren, vita tjärblomster som blommar lite senare i styva och fina ruggar och en gammaldags stjärnflocka som blommar med blommor i ljusgrönt, rosa och vitt samt på sidan av staketet en vit hässleklocka. Alla dessa växter är lite gammeldags och de kändes så rätt. Till nästa sommar planerar Arja att plantera luktärter i rabatten. De får klänga på de grånade gärdsgårdsstörarna. När jag ser den lilla ekorren i rabatten och hjärtat som hänger på staketet så förstår jag precis hur hon tänkt ut det. Grattis Arja, du är en mästare på att skapa små "rum". Du kanske skulle bli trädgårdsdesigner!? Du har känslan!

Vilken dag!

Det är inte ofta man firar en jämn födelsedag och har det så fantastiskt lugnt och skönt som jag haft det idag. Men det var precis så jag ville ha det. Planerat men ändå oplanerat. Inte alls som när jag fyllde 50 och hade öppet hus.
På förmiddagen kom en kär vän över på fika och sen åkte jag och shoppade lite. Köpte mig en ny väska m.m. På eftermiddagen kom en "gammal" kompis och spontanfikade. Dagen avslutades med middag ihop med sambon på Bistro du Lac.
I år har jag sett till att sprida ut mitt firande för att få ut det mesta möjliga av dagen och orka med det. Mina närmaste firade mig redan i början av augusti och jag räknar med att sluta fira runt den 19 oktober med några vänner.
Jag är riktigt glad över att så många grattat mig, på Facebook, via sms, mms, blomsterbud m.m. Att fylla 60 är inte alla förunnat men jag har lyckats och det känns väldigt, väldigt bra!
En av mina grannar kom över med en egenhändigt gjord bukett
med ett flertal av de dahlior hon har i sina rabatter. Vilket fyrverkeri!

måndag 19 augusti 2013

Tornseglarna har lämnat oss


Tornseglarna är den fågel som betyder mest för mig. När den kommer i maj har alla de andra flyttfåglarna anlänt och vi har kommit till den svenska försommaren.
När de tystnar är det augusti och hösten närmar sig. Lika glad som jag blir av att se deras svarta bumerangsilhuetter, lika vemodig blir jag när himlen tystnar av deras skrik, på hösten.
Idag konstaterade jag att jag inte hört dem på ett tag. De har dragit till varmare länder. Här kommer en dikt som jag skrev för flera år sedan, inspirerad av dessa kortvariga sommargäster.
 
Tornseglarna
 Högt över takåsarna tornseglarna skriker
långa haranger.
Deras silhuetter ser ut som
svarta bumeranger.
De är så skapade att de vill
göra allt i luften som hör livet till.
 De matar, de boar högt ovanför lindarna.
De älskar, de lever, de dör i vindarna.
 När de kommer i maj blir jag alltid så glad
för de kommer med sommar, i flyttfågelrad.
När sommarsol den sista svalan kysst
och de flyttat på hösten så blir det så tyst.
 Plötsligt en dag är de svarta silhuetterna borta.
Nätterna blir längre, dagarna korta.
Väntan känns lång och svår
men plötsligt en dag är de här och det är vår!

Lediga dagar ger mersmak

Vi har nu avslutat tre härliga dagar på en lugn camping i närheten av Gysinge, med skogen runt knutarna. Färnebofjärden bredde ut sig framför oss så man kan inte klaga på utsikten. Man kan inte säga något om vädret heller för vi har haft sol och varmt hela dagarna.

Att sitta i en husvagn när regnet häller ner utanför är inte heller så tokigt. Därinne är det varmt, torrt och tryggt och det låter mysigt med smattrande regndroppar på ett husvagnstak.
Efter en natt med hård blåst och hällregn tittade solen fram igen på morgonkanten. Jag och hunden gav oss ut. Vi följde stigarna i den närbelägna skogen. Det luktade fuktig tall och mossa och daggen blänkte på blåbär och lingon. Det är en mäktig känsla att vara ensam i skogen. Jag och hunden går oftast ljudlöst. Vi lyssnar till alla främmande ljud. Ett par tranor hördes skrika någonstans ifrån. Några hesa gäss sträckade över våra huvuden. För övrigt var det alldeles tyst.
Idag hade jag lånat barnbarnets söta bärplockare och den funkade riktigt bra. Jag kom hem med en liter blåa, nyttiga bär som jag lät torka på en bricka i solen.

Avresedagen känns alltid vemodig. Jag vill ju inte lämna det här mysiga och kravlösa livet. Jag kan inte låta bli att tänka ”att om vi hade varit pensionärer nu, så hade vi kunnat stanna kvar en eller ett par dagar till”. Tänk att få styra sina dagar som man vill.
Men jag får bida min tid. Pensionen är ändå inom räckhåll. Åh vad jag längtar till obrukade dagar då energin kan flöda fritt!
 

söndag 18 augusti 2013

Att hålla ögonen öppna lönar sig!


När jag ska ta promenader i skogen med eller utan hund så händer det att jag dröjer mig kvar vid något som fångar mitt intresse. I morse dröjde jag mig kvar vid blåbärsbuskarna utefter stigen jag gick på och plockade några deciliter i hundbajspåsen (oanvänd!) som jag hade med mig. Bara för att det var kul. Något som jag alltid har undrat över är varför vissa blåbärsbuskar har bär som är blanka och mörka och andra har bär som är matt blåa med ett tunt ”vaxlager”. Om man inte vet att båda sorterna är blåbär så kan man tro att det är två olika sorters bär.
Här är de två arterna?/sorterna?
Jag hade turen att hitta odon också, som är lika goda som blåbär men lite större. Intill den stig jag gick på dolde sig en bäckfåra. Jag såg den på håll eftersom den var full med missne. Missne är en slags kalla som vid den här årstiden har fått röda bär på stänglarna. Den torra bäckfåran var grön av mjuk mossa och missnebladen bildade själva ”vattenspegeln”. Det var som att komma in i en sagoskog när jag stod där vid fårans kant.
När jag nästan var hemma hittade jag en gammal avskrädeshög. Där låg några rostiga hinkar och en emaljerad bunke vars botten hade rostat sönder. Gissa vad jag gjorde med den? Tog hem den naturligtvis. Jag ska ha den i en rabatt och plantera någon liten oansenlig växt i den. Då får bunken bli en skyddande omgivning för den lilla växten och kommer att göra så att den syns bättre. Dräneringen funkar ju redan som den ska eftersom bottnen saknas. Jag kanske fyller bunken med jord och sen vitt grus och planterar mina pyttesmå chokladnävor i den. Så syns de även för ett ovant öga. 
Mina familjemedlemmar såg mig komma med ”skräpet” men eftersom de är vana att jag kommer hemsläpandes med diverse konstiga saker så sa de inget, diplomatiska som de är.
Vid en annan liten utflykt idag så hittade vi en konstig sak. En geléaktig liten klump med prickar och ränder som låg på en strand intill vattnet. Den var inte mer än ett par centimeter stor. Var det ett blötdjur av något slag? Eller ett ägg som någon utomjording lagt? Den lämnade oss att spekulera i ämnet.
Vad är det? Är den full med okläckta utomjordingar eller?

lördag 17 augusti 2013

Trollsmör, vargmjölk och haröron

Svampar har länge fascinerat mig. Jag tycker de är vackra och de finns i alla möjliga former och färger. De kan vara jättestora och de kan ha pyttesmå hattar som sitter på trådtunna stjälkar.
På en promenad hemma på området fick jag se två små "potatisar" som låg på backen. Det var svampar och jag tror det kan vara rottryffel.
En annan häftig svamp är den här som heter haröra. Man behöver nog inte undra varför.
En del svampar har man givit namn efter hur de ser ut, andra är förknippade med forna tiders tro på troll, vättar och annat oknytt. T.ex. svampen trollsmör.
Och den här - vargmjölk.
När vi hade gjort i ordning vår första damm och anlagt sandstranden intill så hade vi samtidigt ändrat förutsättningarna för det som växer. En försommar för några år sedan växte det upp några toppmurklor under hjärtbergenians stora blad, i utkanten av stranden. Toppmurklan är en svamp med underligt utseende men mycket vacker. Den är dessutom en läcker matsvamp utan gift.
Naturen är full av överraskningar.