Tack för att ni orkar!

 

I fredags var jag inbjuden till Karlslunds servicehus. Till deras årliga julbasar. En av mina vänner jobbar där med att göra livet lite behagligare för de gamla och sjuka. Varje år anordnar hon och personalen där en liten julmarknad för att de boende skall få en försmak av julen, tillfälle att handla lite julpynt, julblommor och fikabröd.

Vid utsatt tid slogs dörrarna till den julpyntade salen upp och in vällde de gamla och sjuka med sina rullatorer. De som inte kunde gå själva fick hjälp att komma in i rullstol.

De boende hade sett fram emot att något hände i huset som avledde tankarna från det vardagliga. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur ett vanligt lotteri med inslagna julklappar kunde glädja de boende. Här handlade det om en stunds spänning. Några minuter då man glömde sin demens eller sina smärtor. Och att få välja ut sin vinst bland alla paket fick många att bli som barn igen. De ville klämma och gissa vad som fanns inuti.

 

Jag gick igenom många sinnesstämningar under tiden där. Ledsamhet, ångest, beklämdhet, fasa över att bli äldre men också glädje och förnöjsamhet över livet.

Jag såg en parant dam, välfriserad med matchande kläder stappla fram med ben som knappast bar. Men tack vare rullatorn så kunde hon ta sig fram. Där var en liten kvinna som vägde kanske fyrtio kilo med benen fulla av eksem som sa att hon inte hade några problem med sår eller sånt…

Där var gamla sura gubbar som hade tappat intresset och glädjen för allt. Men även charmiga äldre som hade glimten i ögat och humorn kvar. In kom även yngre människor som var mer eller mindre förlamade och måste ha hjälp med i princip allt, även andningen.

Naturligtvis befann jag mig bland vanliga människor men de här hade haft oturen att bli sjuka OCH gamla. Ett tvärsnitt av människor och livet som det ser ut.

Nu är det inte så att jag har levt mitt liv helt avskärmad från åldringar, demens, sjukdom, handikapp, sorger och smärtor men när man besöker sådana här ställen så får man ett annat perspektiv på det mesta.

Här fokuserade man på bordet med hembakat. Kaffestunden är en av dagens höjdpunkter så varför skulle man inte vilja plöja sig fram med sin rullator för att få köpa en lussebulle eller en mjuk pepparkaka att njuta av till eftermiddagens ”javastund”. Här blir öppnandet av en lott, om det så sker med reumatiska spindeltunna fingrar, ett slags projekt där man släpper taget en stund och ger sig hän åt något som man inte vet utgången på. Och det känns så bra just då.

 

När jag ska ge mig av går jag genom samlingssalen. Där sitter små grupper av gamlingar kvar och pratar med varandra. På andra ställen sitter någon kvinna eller man ensam i sin rullstol, oförmögen att föra ett samtal med någon annan. I hallen sitter en ensam man med hängande huvud. Trött av sjukdom och ålder. Väntar på att någon ska ta honom därifrån. Ibland kommer döden som en hatad fiende ibland som en befriare.

På egna ben tar jag mig därifrån, lycklig över att ha förmågan kvar än så länge. Hämtar min egen ägandes bil (mitt körkort gäller än) och åker hem till mitt mysiga hus och min sambo som är full av liv.

Ännu kan jag göra vad jag vill, bestämma över mitt liv. Om tio år är jag sjuttio år, om tjugo år är jag åttio. Hur länge får jag fortsätta ta mina egna beslut och leva det liv jag själv vill?

KPA tar hand om dig sen… (Tv-reklam).  Kanske, men det är de här vanliga människorna som gör skillnad. De som jobbar inom vården och förstår att gamlingarna på hemmet är som jag och du. Fast lite äldre, lite skrynkligare och kanske inte kommer ihåg allt som hände tidigare idag.

 

Lena Jäderlund som jobbar som aktivitetsassistent på Karlslunds servicehus är en sådan person. Hon ser människorna bakom rynkorna. Hoppas att hon orkar länge än trots vårdens låga löner och slitsamma tempo. När jag flyttar in hoppas jag att jag möts av en sån som hon!

 

VLT:s artikel från den 31 augusti 2013 ”Hon sprider solsken och glädje på servicehuset" berättar om hur Lena gör vad hon kan för att ge de gamla på Karlsund lite flärd och spänning i tillvaron. Det handlar om allt från julbasarer till förmiddagar med sminkning,

hår- och nagelfixning.

Frostmorgon och pepparkaksgubbar med snopp

 

Så här började min dag. Med en morgonpromenad i skogen med sambon och hunden. Just när solen går upp, eller ned, det är då som fantastiska tavlor skapas på himlen. Jag har många gånger fascinerats av färgerna. Ibland är de helt makalösa!

 

Idag hade även frosten skapat egna små konstverk.

Kvist med iskristaller

Hasselhängen



Stolpe med spindelväv



Elak näshornsorm...

Ishår - ett av naturens fenomen

 

På eftermiddagen hade jag, döttrarna och fyraårige barnbarnet vårt årliga pepparkaksbak. En av döttrarna samlar roliga pepparkaksmått så vi gör palmer, båtar, fladdermöss, dromedarer, krokodiler, dinosaurer...

Men det blir även en och annan vanlig pepparkaksgubbe, ibland med snopp. Några hundbajsar blev det också. Fyraåringar gillar sånt och jag och han skrattar gott när vi smakar på den rykande färska högen och konstaterar att den faktiskt smakar precis som pepparkaka!

 

Liten pirat förklädd till bagare, eller tvärtom...





Julklappstips

Jag håller på och julpysslar. Har tagit fram bilder från datorn och gjort dem små. Beskurit dem om det behövts. Kan ni gissa vad det ska bli?

 

 

 

Ett memory förstås! Till äldsta barnbarnet. Med bilder av kändisar som t.ex. pappa, mamma, lillsyrran, mormor...

Nu ska jag skriva ut bilderna på min färgskrivare och sedan klistra upp dem på styvt papper. Vips har jag gjort ett memory som kommer att vara kul att spela i många år. Alla blir vi äldre men i detta memory kommer vissa av oss att vara unga för evigt.

 

En uggletavla till!

Jag fortsätter att måla tavlor. Är inne i en kreativ period då allt annat får stå tillbaka för konsten. Dock håller jag diskbänken ren varje dag! Igår var jag t.o.m. ut med komposthinken OCH hämtade in lite ved till braskaminen. Det är ju männens jobb annars. Att hålla sina kvinnor varma alltså...

I denna behagliga braskaminsvärme sitter jag och målar ytterligare en tavla med ugglor. En barntavla? Eller vuxentavla? Kanske beror det på hur barnslig eller hur vuxen man är inombords vad man går igång på. Se bara på Lasse Åberg och hans Musse Piggar! Det är väl bara vuxna som köper hans tavlor?!

 

Storlek: 50 x 50 cm

 

 

 



Lärkträdshöst

Idag var det första dagen på över fyra veckor som jag orkade ta en riktigt lång promenad på morgonen. Jag har varit så orkelös i ett par veckor efter flunsan. Men i lördags köpte jag Chisan och nu tar jag några slurkar varje dag. Det hjälpte tydligen för redan på söndagen var jag lite piggare.

Men vad det händer mycket i naturen på bara fyra höstveckor!

Nu finns knappt ett löv kvar på träden. Lärkträden som brukar vara lite sena att släppa sina barr har nu tömt grenverket. I de lärkdungar jag går förbi är stigarna orange av torra barr. De som bor nära lärkträn förbannar dessa barr. De tränger in överallt och lägger sig som ett täcke över hus och bilar. Jag förstår dem för de bildar lätt ett tjockt täcke.

 

 

Rätt som det var så såg jag något gult i skogen. En kantarell! Nej, det var en falsk sådan. Jag blev lite lurad men vad gjorde det. Vackert var det och den lyste som en sol bland allt det bruna.

 

 



Söndag - vilodag

Idag har jag inte gjort något vettigt alls. Jo förresten, jag har kurerat mig genom att vila, vila och vila. Det är väl rätt vettigt att ta hand om sig själv, att lyssna på kroppen ibland. Den säger ju till vad den vill ha. Det vill säga om man förstår sig på det språket.

 

Idag sa kroppen åt mig att hålla mig inomhus och vila. Sen ville den att jag skulle fortsätta måla på en tavla som jag började på i torsdags. Det är en tavla med en bokmärkesängel som stiger upp ur havet.

Jag släpper en liten detalj från den:

 

 

Nu får den stå och mogna ett tag. När jag tittar på den nästa gång så ser jag den med nya ögon. Då ser jag vad jag ska jobba vidare med.

 

I eftermiddags började jag på en ny stor tavla 50 x 50 cm. Jag har gjort bakgrunden klar. Nu ska jag börja med det roliga. Fantasiugglor igen!

 

 

Så gick hela den söndagen!

Men man ska ju helga vilodagen, säger dom.



Kalla vindar

Berberis
Foto: Rosa

 

HÖSTVINGAR

 

Det frasar av stora vingar

ovanför mitt huvud.

En grå häger rider på kyliga vindar,

kontrollerar det blygråa vattnet

med likgiltiga ögon.

Knycker på nacken

och drar vidare mot nykalla stränder.

 



Pirater från Västindien vet hur frukt ska tillagas

Sen igår har jag haft piraten John boende hos mig. Idag var jag en av de lyckliga som fick ta del av hans "hemliga" recept när vi skulle äta mellanmål. Den här lilla kocken lagar fruktsallad som om han aldrig gjort annat. Han hackar äpplen och apelsiner som en riktig stjärnkock. Visserligen med en inte lika vass kniv som de använder men frenesin går det inte att ta miste på. 

 

 

På eftermiddagen släppte han receptet till mamma och moster. Idag släpps det till er andra.

 

Johns fruktsallad:

2 portioner

Ett skalat och hackat äpple

En skalad och hackad apelsin

Hasselnötter

Valnötter

Ringla vit sirap över alltsammans 

Ät och njut!

Idag har jag släppt kontrollen!

Idag har jag suttit hos Art021 på Johannisbergs flygplats i deras föreningslokal och målat i flera timmar. Strax efter kl. 13.00 när de öppnade var jag på plats och fortsatte på den tavla jag påbörjat på morgonen. En färgglad tavla med fantasiugglor på. Även de i humoristiska, roliga toner. Gissa de andras kommentarer:

"Är det en barntavla?"

"Ska du ge något barn din tavla?"

"Berätta! Hur tänker du? Berätta!"

En medlem sa ingenting, hon bara log. Men det fanns faktiskt två stycken som tyckte att tavlan var kul och festlig. Kreativ!

 

Varför måste man sätta etiketter på allt som görs?

Varför kan man inte bara låta andra göra det de tycker om att göra. Alla som är med i föreningen är amatörer.

En annan sak som jag lärt mig på de två träffar jag varit med om det är vad som har högsta status och det är att måla i olja. Akryl och akvarell hamnar på andra plats. Jag som målar insekter m.m. där man t.o.m. kan se håren på deras kroppar älskar akrylen för med den kan jag måla de små hårstråna,  genast lägga på fler hårstrån, fler färger etc. Motivet växer medan jag målar och jag slipper vänta på att oljan ska torka så att jag kan lägga på ytterligare ett lager och ett till och ett till...

 

Som tur är så har jag fått sånt självförtroende att jag inte låter mig nedslås av dylika kommentarer. Jag vet vad jag kan!

 

Som svar på ovanstående frågor så sa jag att "Nej det här är ingen barntavla, det är en vuxentavla. Unga människor som håller på att skapa sina nya hem vill inte ha hemmet fullt med småtavlor. De vill ha en färgstark tavla i ensamt majestät på en tråkig vägg. En färgklick. Ett diskussionsobjekt."

"Då har du din kundkrets!" svarade en medlem som bara sett denna enda tavla målad av mig.

 

Jag som trodde att alla konstnärer var öppna och flexibla människor! Inskränkthet är inte min grej. Jag kommer att fortsätta att göra vad jag vill och känner för. Som sagt, jag vet vad jag förmår.

Och jag är jättelycklig just nu över den här "barntavlan". Jag har släppt kontrollen och målat en tavla direkt från mitt huvud. Jag tyckte den blev RIKTIGT bra. Den är 50 x 50 cm så det är ingen liten tavla. Den här tavlan är speciell. Kanske t.o.m. fortsättningen på mitt konstnärliga liv...

 

 

I love it!!!

 

 

Är det verkligen så här det funkar?

En elev på Lundsberg blir bränd på ryggen med ett strykjärn av sina skolkamrater. Med en vuxen elevhemsföreståndares goda minne!

Idag står det så här i vår morgontidning, Vestmanlads Läns Tidning:

 

 

Det går inte att BEVISA att de som satte strykjärnet på pojkens rygg hade UPPSÅT att skada honom! De skulle ju bara skrämmas...

Ändå, på något sätt, har det heta strykjärnet (som bara skulle användas till att skrämmas) hoppat upp på ryggen på eleven och efterlämnat andra gradens brännskador.

Eleverna som gjorde detta ska tydligen åtalas för olaga hot alt. ofredande.

 

Hur kan man bli åtalad för hot när man har VERKSTÄLLT hotet???

Jag undrar om jag har missat något, fått felaktig information eller är för dum för att förstå vad som skrivs och görs?

 

JAG HOPPAS VERKLIGEN ATT JAG MISSUPPFATTAT NÅGOT DENNA GÅNG!

 

 

 

 

 



Frostig morgon även vid Mälaren

 

I morse hade solen lite svårt att bryta igenom molndiset men det finns en charm i varje soluppgång, oavsett om den är svart eller röd.

 

 

Älgörten hade stickat en mössa för att inte frysa om huvudet. Det ulliga, vita spindelgarnet var nog vackrare än varmt.

 

 

En grannes ligusterhäck väckte mitt intresse. Alla blad hade målats med vita frostkanter. Fy sjutton vad de måste ha legat i under natten!

 

 

Och ligusterbären var doppade i florsocker! De inbjuder till avsmakning men smakar beskt och är giftiga. Förr använde man bärsaften till att göra bläck av. Tyvärr så var inte bläcket beständigt. Däremot går det tydligen att färga garn med bären. Det blir då svart.

 

Trochodendron araloides - Hjulträd

 

En trädgårdsnörd behöver ingen termometer som visar temperaturen utomhus. En trädgårdsnörd tittar ut genom fönstret och vet ungefär hur många minusgrader det är genom att titta på växterna utanför.

Så här ser rhododendronväxter ut vid c:a -3 grader eller mer. Med ihoprullade blad. Över -3 grader så ser bladen ut som vanligt. Släta och fina.



Den som söker finner

Jag plockar fortfarande buketter på mina morgonpromenader.

I morse blev det lite ormbunkar, smällbär, rölleka, blad av renfana,

ett vackert gräs som man kan hitta på fuktiga ställen och några

vackra mörka kvistar med gula knoppar.

26 smaker på en enda tallrik

Idag drog jag mig till minnes hur jag för några år sedan bjöd mina gästande väninnor på "ren" mat. Tallrikar med nästan enbart nyttig mat men också egna inläggningar. Att få ihop så många ingredienser som möjligt från den egna trädgården blev en sporre så det här var "sommarmat" eftersom de flesta ingredienser bara fanns under sommarsäsongen. Oftast slutade det med ett trettiotal smakupplevelser.

Nu har det gått några år sen jag gjorde såna här anrättningar men jag måste absolut ta upp det igen, nästa sommar. De är en fröjd för både gom och öga! När man äter sån här mat så mosar man inte ihop olika ingredienser, man smakar på varje ingrediens för sig och njuter.

 

 

På den här tallriken som jag bjöd en granne på

en solig sommardag fanns följande 26 ingredienser:

 

Machésallad (egen)

Ringblommor (egna)

Saltgurka (egen)

Valnötter

Syltlök

Skinka

Kokta rödbetor (egna)

Inlagda rödbetor (egna)

Gröna linser

Sallad (egen)

Kokta röda morötter (egna)

Kokta vita morötter (egna)

Kokta gula morötter (egna)

Kokta jordärtsskockor (egna)

Gelé av något slag

Basilika

Hackade torkade plommon

Tomat (egen)

Hackad kinesisk gräslök m. vitlökssmak (egen)

Quinoa

Paprika (egen)

Röda linser

Kokta rödbetsstjälkar (egna)

Syltade tomater (egna)

Lättstekta squaschskivor m. örtsalt (egna)

Syltad pumpa (egen)

Kråkor på spa

2003 gästade vi Hasseluddens Yasuragi hela helgen strax före jul för första gången. Så fort man kommer innanför dörrarna så öppnar sig en helt ny värld. Man får japanskinspirerade bomullsbadrockar vid anländandet och i hotellrummet åker alla kläder av och rockarna på. Sen går man omkring endast iförd morgonrock och tofflor under hela vistelsen. Man byter inte ens om till lunch och middag. Alla på detta japanska spa ser likadana ut. Badkläder får man också, så man reser med lätt bagage när man ska till Hasseludden.
Överallt är det tyst, barn under sexton år är portförbjudna, samtalsnivån är låg och bara mjuk japansk musik spelas lågt i lokalerna. Frid och ro råder över hela anläggningen.
I priset ingår t.ex. kurser i att göra sushi, zenmeditation m.m. Tillval är olika massager. Den här första gången hade vi kostat på oss varsin shiatsumassage.
När vi anlände var jag sjuk. Influensa eller nåt liknande. Hade vi inte bokat oss för denna helg så hade jag varit sängliggande hemma. Jag gick på tabletter för att kunna hålla mig upprätt. Men här fordrades ju inte så mycket av mig. Bara att jag skulle förflytta mig mellan liggstolarna på badavdelningen, middagen, fruktrummet, poolerna och rummet.

Denna december hade vi fått lite snö så det var lite jullikt utomhus. Första kvällen gick vi till de heta poolerna som ligger så gott som utomhus. Inga fönster, bara tak. Där var det härligt för en sjuk kropp att sjunka ner. Varmt, gott och lite luddigt i huvudet av febern. Ett lätt snöfall drog förbi och när man satt intill kanten så landade snöflingorna på axlarna och smälte. Kroppen flöt i varmt vatten men man andades frisk, kall luft.

Utanför, nedanför hotellet passerade de stora finlandsbåtarna smyckade med så mycket belysning så att de såg ut som julgranar.

På lördagen var det dags för shiatsumassage och sambon och jag fick varsin massör och ombads lägga oss på golvet i en stor sal. Jag låg först på magen och min massör gick igenom kroppsdelarna. Så fick jag vända mig. Innan jag sluter ögonen för att fortsätta njuta av massagen så tittar jag upp på tjejen som masserar mig. Jag börjar nästan hulka för i hennes ena näsborre sitter en stor grön snorkråka!
Jag skyndar mig att blunda för att slippa den här synen medan vi fortsätter prata. Jag håller ögonen hårt slutna under hela fortsättningen på massagen men ser den där gröna ”bobban” framför mig hela tiden. Så fort jag fick upp bilden i min hjärna så kände jag mig spyfärdig. Jag börjar fasa för att massagen ska ta slut för då måste jag titta upp.
Behöver jag säga att sista delen av massagen var en pina. Jag kunde inte koppla av. Tänkte bara på den där kråkan. Funderade från och till på att upplysa henne om den men klarade inte av det.
Som avslut gick massören igenom ev. fel i kroppen som hon upptäckt genom att känna igenom den. Jag försökte undvika hennes blick så mycket som möjligt utan att verka alltför konstig men då och då glimmade den där gröna kråkan till framför ögonen och jag fick anstränga mig för att inte hulka. Jag lyssnade inte så mycket på vad hon sa utan försökte tänka på allt utom kråkan.
Gissa om jag kände mig lättad när vi äntligen blev ”utsläppta” därifrån.

Igår var vi några stycken som begav oss till Nykvarn för att dricka kaffe på det lilla fiket där. På en vägg i fiket kröp en stor spindel. Alla som satt där var väl medvetna om var den fanns och kontrollerade att den höll sig på behörigt avstånd. Men ingen tordes göra något.
Vad är en liten söt spindel mot en äcklig grön kråka! Jag tog spindeln i handen och släppte ut den utanför fiket och det gick ett lättat sus i lokalen.
En del är rädda för spindlar, jag är rädd för gröna fåglar som bosatt sig i näsorna på folk.

Foto: Rosa

När katten är borta...

I kväll gick färden till Surahammars Folkets Hus. Vi var där med ett par vänner och tittade på Riksteaterns uppsättning av "När katten är borta...". I rollerna såg vi Per Eggers, Ewa Roos, Eva Funck m.fl.

Vad trevligt det är ibland att se något riktigt folkligt och "enkelt". Lite lagom underhållning utan krav och med en stor portion humor.

I pausen stod tidigare beställt te och räksmörgåsar och väntade.

En riktigt trevlig fredagskväll vill jag lova!

 

 

 

Att dissekera reklam

När man är sjuk har man för mycket tid att grubbla på saker och ting. Tittar man på tv nästan hela dagarna så hinner man se så mycket dålig men också bra reklam. Under reklamavsnitten brukar mina tankar flyga iväg och jag vet knappt vad jag sett efteråt. En reklam som stört mig under de här "sjuka" veckorna är reklamen för VitaePro. Hur kan man göra en sån ful reklam?

Titta på personen på bilden. Vad har han eller hon på sig? Ett par ljusa gammeldags underbyxor? Och benen! Har de förtvinat? Armarna! En är nästan förtvinad och en är amputerad från armbågen och neråt!

 

Är det så här man kommer att se ut när man tagit VitaePro?

Åtminstone två personer kan ta åt sig äran av denna reklam. Den som gjorde den och den som godkände den.

Morgon genom mina ögon

En av bryggorna vid Johannisbergsbadet, frostbetäckt.

I sydost kämpade fortfarande solen med att ta sig upp över kanten
på världen.



Svarta händer sträcker sig efter ljuset..



Jätten har glömt sin hacka i skogen.

Alla blir inte flintis när de blir gamla.

 

Vid Power meet i juli, ramlade en raggare framstupa i fyllan och
villan. Se hur det går om man ligger kvar för länge!

Sjukdomens följdverkningar

När man inte kan göra något annat så kan man i alla fall dra några drag med penseln på en pannå. Så det har blivit en hel del tavlor under de sista veckorna.

Idag har jag även tillbringat några timmar i Art 021:s lokaler vid Johannisbergs flygfält ihop med drygt tio andra likasinnade. Vi har målat så det stänkt om det! Fr.o.m. nu är jag medlem i den här konstföreningen. Jag har svårt för aktiviteter som sker regelbundet. Kreativiteten finns ju inte bara mellan sex och åtta en tisdagkväll! Art 021 har öppet för medlemmarna varje onsdag och torsdag mellan 13.00 och 21.00. Man kommer och går som man vill och målar vad man vill. De ordnar även med en del kurser och utställningar.

Perfekt. Här kommer jag att trivas under vinterhalvåret.

 

23,5 x 30 cm

28,5 x 28,5 cm

Flicka i hatt 15 x 15 cm

Kungen och hans följe 23,5 x 30 cm

Höstflicka 38 x 43 cm

Sekten 24 x 30 cm

Bi 15 x 15 cm

Skilda världar 61 x 50 cm

 

Vem smög i skogen?

En morgon för några veckor sedan tog jag in på den” lilla stigen” i skogen för att jag och hunden skulle få promenera i lite mer orörd natur. Några hundra meter in på stigen ser jag hunden stelna till med öron och kropp på helspänn. Jag hörde något litet ljud en bit inne i skogen men såg inget. Jag kopplade hunden och fortsatte gå framåt med försiktiga steg. Då och då hörde jag ljud inifrån lövverket. Att det fanns något därinne bland skuggorna rådde inget tvivel om för hunden kunde inte slappna av en minut.
Eftersom ljuden kom närmare och närmare så beredde jag mig på att få se rådjur, eller möjligen en älg. Så plötsligt får jag se en skymt av något brunt, bara en liten bit av en kropp så jag kunde inte bedöma vad det var. Jag hörde ett konstigt klapprande ljud som jag aldrig hört förr.
Det kändes som att djuret var lite för nära nu för att det skulle vara trevligt. Så jag gick sakta iväg. Drog mig undan från "vad det nu var". Hela tiden väl medveten om vad som hände bakom och omkring mig. Hunden höll också koll. Vi hörde ljud bakom oss ett tag. Var vi förföljda? Det tog ett bra tag innan det blev tyst och då fortsatte vi promenaden som vanligt.
Där jag bor finns rådjur, dovhjort, älg, lodjur emellanåt, vildsvin m.m. Så man kan inte tro att man är ensam i skogen. Efter det här mötet så tänkte jag inte mer på det.

Någon vecka efteråt sitter jag framför tv:n och tittar på ett naturprogram från Costa Rica. Då hör jag ett bekant, klapprande ljud. Som om någon slår ihop sina tänder snabbt, snabbt och ljudligt. Det var ett vitskäggigt vildsvin som lät så och programledaren informerade om att svinen klapprar med tänderna när de blir oroliga.
Inte undra på att varken hunden eller jag kände igen ljuden på vår promenad den där gången. Varken han eller jag har stött på vildsvin förut. Nästa gång vi hör dem klappra med tänderna, då springer vi.

 

Pedagogiska lärare - 2

Frusna drömmar.                                                          

Foto: Rosa C

1960 fyllde jag sju år och började skolan. Jag fick en gammal lärarinna som hette Greta Olsson. Hon var ensamstående och ägnade följaktligen sitt liv åt skolvärlden. Vi barn tyckte att hon såg ut som en gammal, gammal tant. Men det kan hon ju inte ha varit. I min ålder kanske? Haha!

Varje skoldag började med en psalm. Eftersom jag tog pianolektioner på fritiden så fick jag äran att spela "Du klara sol går åter upp..." på klassrummets orgel. För att det skulle gå lättare, trampade Greta orgeln och jag spelade. Och klassen sjöng med sina rara barnröster.

När det blev dags för skolavslutning året därpå så ville Greta att en lite grupp om tre flickor skulle sjunga "Den blomstertid nu kommer" för föräldrarna på själva avslutningsdagen. Greta valde ut mig och två andra flickor. Vi fick ställa oss framför klassen och provsjunga. Efter en kort stund säger Greta:

Rose-Marie, du sjunger inte lika som de andra. Du kan gå och sätta dig!

Det är de ord som kommer att förfölja mig under hela min uppväxt och upp i vuxen ålder.

 

Förnedringen var inte så stor då. Jag kan inte komma ihåg att jag mådde dåligt av att inte få vara med de andra och sjunga. Det var bara att acceptera att någon annan tog min plats. Men det skulle visa sig att orden som uttalades satte djupare spår än jag kunnat ana.

Det konstiga är att jag under några år, i fyran och femman kanske, gick i skolans kör men sen var det kört. I fortsättningen lät jag INGEN höra hur dåligt jag sjöng. När det var dags för födelsedagssånger så mimade jag mer eller mindre. Trots att det skedde i kretsen av familjen. Senare, vid kräftskivor t.ex. så mimade jag också. Ingen skulle få höra hur dåligt jag sjöng. Eftersom jag inte sjöng som andra så var det ju stor risk att det skulle höras!

 

För inte så många år sedan men ett bra tag efter att denna ovilja att sjunga släppt, så köpte jag karaokeskivor och sjöng ihop med mina barn. Ibland satt jag själv och sjöng för full hals, bara för att det var så härligt. En gång spelade jag in mig själv och lyssnade fascinerad efteråt. Det lät inte alls så tokigt. Som vem som helst faktiskt.

 

Tänk om ni visste vad ni gjorde med oss barn, ni opedagogiska, trångsynta och själviska lärare. Greta ville att hennes lilla sångtrio skulle vara perfekt. Så att föräldrarna fick ett kvitto på att hon gjorde ett bra jobb med deras barn.

Tack Greta för de första tre skolåren! Din insats följde oss barn genom livet. Hoppas att du fick nobben vid intagningen till änglakören!

Paradisets äpplen

På höstarna börjar fåglarna få svårt att få tag på mat. Man ser hur flockar av sidensvansar och björktrastar drar omkring för att länsa rönnoxlarna och rönnbärsträden. Utanför köksfönstret har vi en rönn som vi tog som liten planta 1997 vid min sambos föräldrarhem. Den planterade vi för fåglarnas skull. I år har vi för första gången haft nytta av den själv också genom att göra rönnbärsgelé.

2006 gick jag in på Plantagen och köpte ett paradisäppleträd. Också för fåglarnas skull. Nu i november har de börjat äta på de ruttna, mest mjuka av äpplena. Det känns bra att göra saker för andra ibland.

 

Paradisäpple - Malus "Professor Sprenger"



Pedagogiska lärare

Den här tavlan har hängt i mitt föräldrahem så länge jag kan minnas. Jag har alltid tyckt att det varit något speciellt med den. Man ser ådringen i de knuttimrade brädorna, skogen i bakgrunden, sandbankarna med svalbon till vänster och en sjö eller älv i mitten. På taket sitter svalungarna och väntar på mat. Jag tycker den är så vacker. Jag vet bakgrunden, den s.k. proveniensen, och det gör tavlan ännu mer speciell.

Tavlan är målad av min mamma, i början av 30-talet då hon gick i

småskolan. När mamma hade målat klart denna tavla och visade upp den för skollärarinnan så sa denna: - Det här var det fulaste jag sett någon gång!

 

Jag kan tänka mig hur det kändes. Hur det kanske t.o.m. krossade en konstnärsdröm. Vem vet?

När mamma kom hem den dagen och berättade för mormor vad lärarinnan sagt så tog mormor målningen och lät rama in den. Sen dess har den hängt i mormor och morfars hem, senare i mitt barndomshem, nu i mitt hem.

Lärarinnan var en usel pedagog men mormor var desto bättre!