Vad är väl en blodmåne mot en svart komet med svans!

Häromdagen bjöd naturen på fenomenen fullmåne och blodmåne. Samtidigt. Sambon och jag hade klockan på ringning. Tre gånger! Varje gång den ringde gick vi upp och ut i trädgården för att få se den där blodmånen. Tji fick vi! Två av gångerna blickade vi upp mot en vanlig rund, vit fullmåne. Den har man ju sett förut. Den tredje gången hade molnen dragit in och det enda jag fick på bild var ett spöklikt månsken.

Så idag valde jag att vända blicken neråt istället. Förra året satte jag en massa små lökar från mina tigerliljor. Jag har en orange, fylld variant och en gul, enkel. Båda med mörka prickar på blombladen. 

De här liljorna sätter små lökar i bladvecken. På hösten kan man ta reda på dem innan de faller av och plantera dem. Det var precis vad jag gjorde i höstas. Jag satte många smålökar i en kruka och ställde undan den i utkanten på tomten. Där stod den hela vintern och i våras kom det upp något enstaka, litet blad. Som sen försvann under sommaren. 

Nu var jag nyfiken på om lökarna hade ruttnat eller om de levde. Så jag vände upp och ner på de stora krukorna och se! I dem alla fanns lökar som växt till sig. De hade gått från mörka runda lökar till vita större lökar med holkfjäll. Så jag fick lov att plantera om dem. Av en kruka blev det tre, så många lökar var det. Bra grobarhet med andra ord. 

Det tar några år innan det blir en blommande lilja av dem men de är väl värda att vänta på. Jag älskar dessa prickiga skönheter.

I krukan med rosenpionfrön från förra sommaren hade det också hänt nåt. Rosenpionen är den tidigaste av våra pioner. Dess fröställningar öppnar sig någon gång under högsommaren och visar både röda, vackra frön och enstaka svarta. Det är de svarta man ska så. De röda ger inga pionplantor. Jag hade sått ett tiotal frön och alla hade grott!

Så jag planterade om dem och grävde ner krukan i grönsakslandet för att skydda de nya rötterna mot kylan. Precis som jag gjorde med tigerliljorna nu när de grott. Nästa år kommer jag att få små rosenpionplantor. Det ser jag fram emot. Jag ska nog så de frön jag plockar i år också, nu när jag vet att det funkar så bra. Att ha fått en liten, tunn rottråd på ett helt år är ett framsteg som heter duga när det gäller vissa växter.

Vad är väl en blodmåne på himlen mot en liten svart komet med svans i jorden!

Rosenpion - Paeonia veitchii

Naturens egna mönster

 Även det höstliga förfallet kan vara otroligt vackert. Vem har inte beundrat lönnarna som får färger som går i gult, upp i orange och sen "brinner" i rött i toppen. På en och samma gång.

Svampar, bakterier och virus trivs i höstens fukt och sprider sig lätt bland regnvåta blad som fått sig en knäck av den första kylan. Jag får inspiration av att titta på färgkombinationerna. Till att måla och skapa. Precis som naturen gör fast den får det att se så enkelt ut...

 T.o.m. svartprickiga blad på en hassel har en viss charm.

Lönnblad får ofta karakteristiska svarta prickar med gula kanter. De orsakas av en svamp och kallas för tjärfläcksjuka. Först är fläckarna gula och sen växer svampen till sig som svarta lite upphöjda rundlar. Där ligger sporerna och väntar på nästa års nya små löv så att den kan sprida sig vidare. Den här svampen är harmlös och skadar inte själva trädet. Naturen är en mästare på att skapa vackra mönster!

Sänker jag blicken så ser jag en annan typ av mönster. Av lavar och mossor på stenar och berg. Det gäller bara att låta blicken vila en liten stund då man är ute och går i naturen.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur vacker naturen är. Men man måste stanna upp en stund för att se det. Vår vandring på jorden är kort men vi har förmånen att få låna den en stund innan vi lämnar över den till våra barn. 

Inte för inte kallas den här laven för kartlav.

Kom att tänka på en dikt jag skrev för några år sen om jordens skönhet och förgänglighet. Här får du den:

Urtidsdrömmar

I stenen från Gotland ett pärlemorblänk.

Jag går närmare och tänk

jag ser rester från en annan tid

då jorden var ny och himlen vid.

I vilket hav föddes du lilla urtidsrest?

Var växte du upp och var levde du mest?

Gick dinosaurier ännu på land?

Var din värld av koraller och sand?

Svaren har du i ditt blänkande skal av kalk, nu sten.

Jag tar dig till vattnet och sköljer dig ren.

Funderar på universums hemligheter lite trevande.

Tänker: ”Du är sten, jag är levande”.

Livet får andra proportioner

när jag hittar en sån skatt från miljoner

år och världar sen.

Tänker: ”Du är sten, jag är kött och ben”.

Världen förändras dag för dag.

Det har du gjort och så gör även jag.

Än blommar det!

Fortfarande finns det mycket som blommar i naturen trots att hösten har kommit en bra bit på väg. Vattnet t.ex. går i grönt för algblomningen håller på än.

Maskrosor är ena riktiga överlevare. Ni har väl hört talas om maskrosbarn? En maskrosplanta kan spränga sig upp genom hård asfalt så den besitter en viss styrka som kan jämföras med människors kamp för att överleva. Om de hade varit mer sällsynta i Sverige så hade fler människor tyckt att de varit vackra. Vi kanske t.o.m. hade köpt en planta i någon växtbutik!

Gula maskrosor mot en grön gräsmatta med en blå himmel ovanför med vita, fluffiga sommarmoln, det är väl bland det svenskaste vi har i naturen. Och maskrosen är vacker i alla stadier.

Maskros i fröställning. Ingen trevlig syn för den som vill ha en ogräsfri gräs-
matta men håll med om att det lilla parasollet är vackert.

Fröna har lämnat sin "stjärna" för att leta andra hem i galaxen.
Ett ensamt frö sitter kvar och väntar på att få sprida sig till din gräsmatta!

Rödklöver ger inte heller upp så lätt. Länge, länge kan man plocka vackra buketter av den rosa skönheten som doftar av honung.

Inte väntade jag mig att hitta en smörblomma så här sent i september! 

Håll den under hakan. Om det blänker gult där, så tycker du om smör...

Så sa man när jag var barn. Vi var lättlurade på den tiden!

Den rödlila väddklinten blommar oförtrutet vidare. Påminner faktiskt lite om en höstaster.

Åkertistelns blommor är också väldigt vackra. Inte kan man tro att den tisteln är ett hemskt ogräs i åkrar och sprider sig till trädgårdarna med lättflygande frön som lämnar fröställningarna i små moln vid minsta vindpust.

Böjer man sig långt ner och letar bland grässtrån och klöverblad så hittar man den lilla spröda grässtjärnblomman som är bland de första växterna som försvinner med frosten.

Ja, det finns många vilda arter kvar att göra små buketter av. Brunört, rölleka, vicker, fibblor, johannesört m.m. När vi kommit in i oktober så brukar jag roa mig med att plocka små buketter av det jag hittar i naturen. Jag försöker hålla kvar sommaren på mitt köksbord så länge det går. Jag har så svårt att släppa den!

En gammal skäggig vildapel

 När jag ser en vildapel i naturen får jag en lite sorglig känsla. För där vildaplar står, där har det funnits ett hus en gång. Med en trädgård med äppelträd vars kärnor gett upphov till dessa vildstammar. Kollar man lite extra noga så hittar man säkert fler tecken på att det bott någon i närheten. En syrenbuske, någon trädgårdsväxt, en husgrund av stenar m.m.

Vildapeln jag hittade i morse på min promenad hade nog stått där länge för den var full med lavar. Precis som en skäggig gammal man. Äter du av vildapelns frukter så garanterar jag att du grinar illa. De är sura, tarva och så gott som oätliga. Ska man göra mos på dem så går det nog åt mer socker än frukt! Men man kan faktiskt göra både god gelé och gott vin på dem.

Kristina från Duvemåla tog med sig frön från ett älskat astrakanäpple när hon och Karl-Oskar skulle utvandra till den nya värld som skulle bli deras under många år, Amerika. På sin dödsbädd fick hon äntligen smaka det första äpplet från denna frösådd och finner ro med orden: "Jag ä' hemma!"

Här "ljuger" Vilhelm Moberg lite för kärnor av detta slag ger inte upphov till samma sort som moderplantan, så Kristina kan omöjligt ha känt igen smaken från den gamla astrakanen hemifrån. Historien blir dock inte sämre p.g.a. Mobergs lilla fadäs. Ibland vill man låta sig luras, för verkligheten är inte lika vacker som sagan.

Ut i naturen!

 I måndags åkte jag ut med husvagnen till en campingplats utanför stan. För att få vara i naturen under septembers sista dagar. Med mig hade jag färg och pannåer, stickor och garn, korsord, dator, böcker och tidningar. Alltså allt man behöver för att må bra. Plus mat naturligtvis och en bra vakthund. Nu har jag avnjutit den totala tystnaden under tre dagar. Endast avbruten av rävars skrik, korpars kraxande, gässens sträckande och hackspettars bankande på gamla trädstammar. En tupp bidrar till mysfaktorn genom att gala lite då och då vid bondgården intill.

Första morgonen tog jag en promenad tidig morgon till mitt hemliga svampställe och se, jag hittade en liter kantareller som blev ett par goda svampmackor den dagen.

En av mina favoritsysselsättningar är att kreera kläder med stickor och virknål. Nuförtiden gör jag inga jättehandarbeten utan det blir olika små skapelser. Till Barbie. Jag känner flera små Barbieägare och överraskar dom med kläder och tillbehör då och då. Med den här hobbyn, likväl som trädgårdsarbete och målande, får jag utlopp för min kreativitet. Den måste ju ut på något sätt!

Någonting som jag alltid har tyckt om är när det regnar och jag själv sitter i stugvärmen och lyssnar på smattrandet mot taket eller mot fönstret. I morse låg jag och hunden länge och lyssnade på dropparna på husvagnstaket. När jag till slut gick upp för att göra frukost och släppa ut honom så satt han bara där på gräsmattan och glodde. Efter en stund så såg han sig nödgad att gå bort en bit och pinka och sen ville han in igen. För första gången sen han kom till oss så skippade vi morgonens långpromenad. Men han blev inte utan motion för vi tog den senare när regnet upphört.  

Låt mig vara! Jag har sovmorgon på onsdagar.

Nu har mörkret lagt sig och jag har varit bort till servicehuset och diskat. Hunden har redan somnat på sin filt i soffan och jag kryper upp i soffhörnan för att blogga, titta på tv, spela lite Candy Crush och lösa korsord. Idag kom nämligen sambon ut med en efterlängtad tidning. Den enda jag prenumererar på numera: Mästarkryss!

När själen får sitt, då mår jag bra. Just nu ger jag den vad den behöver. Så jag stannar några dagar till.

Hösten är soligt gul

Rudbeckiornas tid är här. Den rosa "Magnus" och den vita "Alba" har börjat se lite fula ut men höstrudbeckian (R. fulgida "Goldsturm") står stolt och rak med sina nästan självlysande blommor. Den här rudbeckian finns på några olika ställen på min tomt för att den ska lysa upp mina höstar.

En del rudbcekior självsår sig rätt bra. Till dem hör sommarrudbeckian, Rudbeckia hirta. Har man väl tagit in den i trädgården så får man som tack små plantor till nästa år. Blommorna är färgsprakande. Som eld, och det varierar lite från planta till planta.

De allra högsta rudbeckiorna måste man binda upp, annars lägger de sig ner i vind och regn. Men de är tacksamma för de blommar länge och de "drygar" ut vilken bukett som helst.

En annan hög rudbeckia är R. nitida "Herbstsonne" som är helt ny för mig. Jag föll för de solgula kjolarna som ser ut som skira fjärilsvingar.

Höstögat (Coreopsis verticillata) lyser också som en sol på hösten och den har så smala blad så att de nästan ser ut som dill.

Mellan ett par stenar har den gula nunneörten hittat en lagom karg och torr växtplats. Den fick vara kvar och den tackar med att blomma nu sent på hösten. 

Ligularia, stånds, är otroligt vacker med sina stora blad och på hösten reser sig blommorna en bra bit över bladverket. De är precis som höstrudbeckian, självlysande.

Fr..v. Rödbladig klippstånds (Ligularia dentata "Desdemona"), klippstånds 
(Ligularia dentata) och drakstånds med flikiga blad vars blommor går åt orange 
(Ligularia japonica).

En annan hög och mycket vacker växt är gul klint, Centaurea macrocephala. T.o.m. den krullhåriga knoppen är vacker.

  

 Nattljusen lyser också gula. Jag har ett av dem, Oenothera fruticosa "Fireworks", och har precis blivit lycklig ägare till frön av stort nattljus också.

Kryddtagetes, Tagetes tenuifolia, är svår att misslyckas med. Spar frön och strö ut i en kruka eller rabatt på våren och du har små gula solar hela sommaren och hösten. Den här tagetessorten, som är ettårig, kan användas som krydda i matlagningen också.

Det går mode i växter också! Många avskyr det gula och skulle inte kunna tänka sig att ta in dem i trädgården. Men jag kan inte låta bli att förföras av det gula. Som dessutom passar så utmärkt bra till det gröna...

Indigo Rose - tomat

I år har jag knutit en ny bekantskap, med tomaten Indigo Rose. Den är inte bara god, den är vacker att titta på också. Man kan nästan spegla sig i dess auberginesvarta frukter.

Den här tomaten håller sig grön på den sida som solen inte kommer åt medan "solsidan" blir svartare och svartare under sommaren. Frukterna är på mellan 30-40 gram och sitter i klasar som på en kvisttomat.

 När frukterna börjar mogna händer något. Den svarta färgen finns fortfarande där men de antar även en gul, orange, vinröd ton. De påminner lite om mogna bigarråer. Att skörda de här tomaterna är en fröjd, framförallt för ögat. Men magen får sitt också. Gissa om jag kommer att spara frön till nästa år?

Jag gör frösparandet lätt för mig. Tar fröer när jag skurit upp tomaterna, sätter dem på ett hushållspapper och skriver namnet där också. När det är dags att så, river jag loss fröna och planterar dem med papper och allt. Papperet ruttnar bort och fröna gror. Lätt som en plätt!

Idag var jag in på Farbror Gröns blogg. Han hade sticklingsförökat tomater. Tagit en toppstickling och satt i en blandning av perlit och såjord. Plantan trivs bra i ett fönster men för att undvika bladmögel under den mörkaste tiden, december-januari, så bör man tillföra extrabelysning. Kanske något att prova på? Det funkar ju även på F1 hybrider! Och så får man igång plantorna tidigt.

Vill du läsa mer? Se:

http://farbrorgron.blogspot.se/2014/01/sticklingsforokning-tomat-overvintrad.html

Persikorna är snart på gång

Sakta men säkert mognar persikorna i höstsolen. Än är de hårda men det brukar gå fort på slutet. 2008 fick jag ett persikoträd av Jonas Grund (ägare av Stolpens Trädgård i Kristinehamn). Det var en liten "spöplanta", en c:a en meter hög pinne som efter bara sju år nu ser ut så här:

Senare i höst ska vi klippa in det lite för det har blivit lite för stort och vi kommer inte att kunna ta ner de persikor som sitter högst upp, utan stege. 

För två år sedan var trädet stort nog att kunna bilda frukt men inte moget för någon storproduktion. Det blev bara ett par små taniga rackare som trädet själv sållade bort för att kunna ägna all näring åt att växa till sig istället. 

Den allra första persikan - 2013

Året därpå fick vi elva persikor varav endast tre mognade fram. Men i år orkar trädet bilda frukt och det blir nog ett trettiotal stora, lite ludna frukter i alla fall. Den här persikan kommer som sagt från Polen. Jonas har själv hämtat hem den därifrån. Den är rätt härdig och nästan fri från krussjuka. Jag har läst att alla persikor i hela världen bär på krussjuka men det bryter inte ut på alla.

För många år sedan köpte jag en persika som hette Anna Helena. Varje år var den helt full av krulliga blad p.g.a. krussjukan. "Plocka bort!" rådde man mig. Men då hade jag fått plocka bort varenda blad, varje år! När sen en vanlig rosenmalvas blad, som stod under trädet, började få krusiga blad då blev jag rädd att sjukdomen skulle sprida sig till andra växter och då fick trädet gå därhän. 

Krussjuka kan mildras med Biobalans som myllas ner i jorden eller också kan man kalka med dolomitkalk på våren. Tänk på att inte lägga angripna blad i komposten!

Så här kan krussjuka blad se ut. (Bild från internet)