Ja visst gör det ont när knoppar brister...

Fredagens morgonpromenad gick i vårens fotspår och tecken. Det livgivande regnet gör något speciellt med naturen närhelst det kommer. Men ett vårregn är outstanding för det får torra grenar och bruna gräsmattor att grönska. Så det var inte så konstigt att jag ville fånga de "små liven" med kameran. Det första jag hittade var ett maskrosbarn som sprängt undan stenarna för att kunna sträcka på sig.

En syra av något slag hade kommit lika långt som maskrosen.

Buskarna och träden var inte sena att veckla ut sina första blad de heller. Vissa färger är vackrare än andra. Smaka på ordet vårgrönt!

Videkissarna var ute tidigt. De börjar redan se bedagade ut.

På vissa platser hade de första späda kirskålsbladen tittat upp mellan hösttorra löv. Nu är de alldeles perfekta att göra paj på. En paj med kirskål, fetaost och oliver är riktigt, riktigt smarrigt och känns extra nyttig p.g.a. det gröna.

Blåsipporna har jag njutit av i ett par veckor och nu kommer vitsipporna tätt följda av vårlök, scilla och nunneört ute i naturen.

Och rönnen, titta på den! Blommorna ligger redan färdigförpackade i sina höljen.

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. Karin Boye

Knoppar och skadegörare

Nu är sandstranden "städad" och klar. Efter en regnig morgon och förmiddag så torkade det upp och blev varmt. Så vad passade bättre än att fixa till stranden efter vinterns härjningar och torra lövs framfart. Nu väntar den på några solstolar och ett parasoll och jag väntar på att få sticka ner tårna i solvarm sand. Snart är vi där!

Den sibiriska nunneörten är tidig och kommer nu med stormsteg. Den står redan i knopp. Den här nunneörten fanns förut i stora ruggar intill hus och murar men som alla andra gamla godingar så räknas den inte till de fina sorterna. Trots ett fint bladverk, mycket vackra blommor och (vad jag vet) sjukdomsfri. Dessutom självsår den sig lite lagom. Jag kan i alla fall inte vara utan den. Den är en fröjd för ögat.

De tidiga clematis jag har är inga tålmodiga växter, de har redan jättestora knoppar. Varianten nedan är en rosa sort, "Pancy" som klättrar i äppelträdet och som inte behöver någon speciell omvårdnad. Blir den för stor klipper man bara bort överflödet.

Clematis texensis "Princess Diana" är en av mina favoriter. Den klättrar också i samma äppelträd. Min första Diana dog, precis som sin namne, men förra året köpte jag en ny. Dess torra grenar beskär jag ner till ett par decimeter. Nytillväxten är redan igång. Hela en decimeter!

 Överraskningar får man hela tiden när man har en trädgård. Speciellt på våren. På förra årets STA-bussresa i Stockholmstrakten så inhandlade jag denna skönhet. inte visste jag att den var så tidig! Det är en Synthyris missurica. När den slår ut påminner den lite om en pärlhyacint, senare lite mer lik axveronica. 

Det är inte bara växter som frodas i rabatterna, förra veckan dödade jag den första liljebaggen. För den som vill få bort dem finns det ett medel som tydligen ska vara bra - Calypso - som sprutas på plantorna.

Och idag klippte jag itu två små mördarsniglar. Så nu är snart ordningen återställd. De förstör inte mycket hos mig så jag blir inte så upphetsad av att se dem dyka upp. Det finns skadegörare som är värre.

Här är ett extra fett exemplar!

Råkalla vindar

Idag är inte vädret till sin fördel. Mulet och lite råkallt. Vintergäcken stretar tjurigt emot och gör sitt bästa för att behålla den lilla värme som finns i blomkalken genom att vägra att öppna sina kronblad.

Tibasten däremot verkar inte bry sig om vädersvängningarna. Ska den blomma så ska den, oavsett om solen skiner eller inte. Den här tibasten har jag stammat upp. Jag började när den var en liten decimeterhög planta genom att klippa bort sidogrenarna och lät toppen växa vidare. Tills jag kände mig nöjd med höjden. Jag har även haft en vit variant men den dog för något år sedan innan den ens hann blomma. Men jag ska försöka få tag på en ny så småningom.

  

Chionodoxa forbesii "Pink Giant" blommar också för fullt i de råkalla vindarna. En liten lökväxt vars rugge blir lite större för varje år. Den härstammar från bergstrakterna i västra Turkiet och går under det engelska namnet: "Glory of the snow". Ibland plockar jag in några blommor och sätter i en vas på köksbordet, det tål den.

En goding har tittat upp i pallkragarna. Nu väntar gräslöken bara på att jag ska inhandla lite sill och gräddfil.

Alla mina sådda perenner som ställdes ut i två omgångar under vintern bidar dock sin tid. Det är ju inte "grotid" än. I slutet av april eller i början av maj kanske någon av dem visar något litet livstecken. Sen brukar de komma en efter en, färdiga för utplantering direkt.

Inget är som väntans tider!

Stockholmshelg

I helgen var jag bjuden av min yngsta dotter till Stockholm med övernattning på Scandic Continental. Där har jag bott många gånger förut men hotellet revs för ett tag sen (inte på grund av mina härjningar där) och byggdes upp på nytt. I förrgår invigdes det nya Continental och igår invigde jag, dottern och mina två barnbarn sängarna i ett toppenfint hörnrum med fönster från golv till tak på två sidor.

Här hade man även satsat lite utöver det vanliga. En fikahörna i rummet! Där fanns vattenkokare, kaffe, te, mjölk och socker för den som inte kunde avvara sitt "afternoontea".

Som vanligt när man umgås med sina barn och barnbarn så är det ett underbart kaos av kärlek, gnäll, skratt, gråt, tok och galenskap. Så som livet är när det är som bäst.

Söndagen var vikt för Aquaria på Djurgården. När man går in där så kommer man direkt in i regnskogen. Efter en stund mörknar det, åskan börjar mullra och regnet öser ner. Fuktigheten är kontrastrik mot aprilvädret utanför och man börjar svettas. Det är riktigt varmt. 

  

Här har man byggt upp fina scenarior. Ett svenskt vattenfall med ormbunkar i olika stadier. Men även lite mer exotiska miljöer.

Två rörålar

De här sjöhästarna hade kopplat ett grepp om
svansarna på varandra. Parningsakt?

Maneter är vackra varelser. De är som vackra fjärilar i ett annat universum. De "böljar" fram och tillbaka i takt med havets strömmar i sin jakt på små matpartiklar. Så går jag vidare till nästa akvarium och där fastnar jag ett tag. Vilka varelser! Det känns som om jag får den stora äran att se något som ingen annan sett förut. Ett skådespel utan dess like. Det är som om de här varelserna simmar omkring i sitt eget universum av vatten och att jag får förmånen att titta in i deras hemliga värld.

Inte helt olikt vårt eget universum men med skillnaden att i vårat "simmar" stjärnor och planeter. 

Vi har så otroligt många fascinerande varelser i världen som tar andan ur oss. Det är bara att slå på tv:n och titta på de naturprogram som initierade filmare förser oss med. Vår värld är fantastisk. Både den som jag ser runt omkring mig varje dag och den som finns där jag inte är. På land, i hav... Vi måste vara rädda om vår underbara jord!