Öppen trädgård hos Märit Sennerlöv och Monica Yngvesson

Att bli inbjuden till andra Trädgårdsamatörers trädgårdar är en av vår förenings höjdpunkter under sommarsäsongen. Vi som är trädgårdstokiga köper, planerar, inreder, bygger om, bygger ut, kreerar och pyntar. Men inte så mycket i våra hem som i våra trädgårdar. Trädgården är vårt vardagsrum. Under sommaren har i alla fall jag mer städat i trädgården än inomhus. Det är ju i trädgården jag har mitt liv då!

I tisdags hade vi förmånen att få hälsa på i två olika trädgårdar i Salatrakten. Jag hade turen att få vara passagerare denna gång. Grannarna Anja och Alojz tyckte också att det skulle vara roligt med en utflykt och jag fick åka med dem. 

Den första trädgården vi besökte var Märit Sennerlövs i Nyhyttan, en bit från Västerfärnebo. Gården har gått i arv i fem generationer och Märit har bevarat charmen från gamla tider bland bebyggelse och växter och berikat gården med sina egna idéer.

Att hela hennes barndomsbygd hade kunnat gå till historien förstår man först när man står på hennes tomt och tittar ut över sjön. På andra sidan är allt ödelagt efter den stora skogsbranden. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att sitta på sin altan och se hela omgivningen i flammor och inte veta om de kommer att sluka allt runtomkring mig också. Min sambo jobbade i "Frivilliga resursgruppen" under branden så jag fick rapporter dagligen om eldens framfart. Men man kan ändå inte föreställa sig våndan av att kanske få lämna allt man äger och för att rädda livet.

Nu gick det bra för Nyhyttans del och vi fick njuta av en promenad runt den gamla arvsgården. Förr skulle alla gårdar ha en syrenberså. Det är synd att så många sådana har jämnats med marken. Dessa bersåer gav lä, skydd, skugga och ljuvliga dofter. Vad avhandlades där i enskildhet månntro? En syrenberså är perfekt för den första oskyldiga kyssen, lite senare tonårshångel kanske och privata, hemliga samtal mellan vuxna. Alla hade förmodligen nytta av denna lilla vrå av avskildhet emellanåt...

Att sätta sig ner i en paviljong bredvid en gudinna och filosofera en stund kan väl aldrig vara fel...

I den här trädgården hittar även en ängel lite skugga under en rosenbuske. Ibland behöver man ta sig en liten tupplur för att orka med resten av dagen.

Jag såg inga får i närheten men mjuka lammöron trivdes ihop med en cerisfärgad ros.

Vi trädgårdsnördar faller ofta för det som är sällsynt, lite udda och sticker ut. Vad sägs om den här "strykkatten"? Med vridna blad och stänk av grönt och rosa i det vita, ser blomman ut som om den håller på att vissna, eller vrider sig i plågor. 

Får pioner se ut hur som helst? Ja, säger Alley Cat!

En annan pion som man numera ser i en del trädgårdar är Coral Charm. Jag har den!!! Men var jag än ser den så faller jag på knä med kameran. Kan inte se mig mätt!

Blommor i tre olika stadier

Det är inte bara jag som älskar Coral Charm, även insekterna har en förkärlek för de laxrosa blomkalkarna.

Min nysrot är en halvmeter hög, Märits är tre meter!

Vad vore en trädgård utan sittplatser. En sann trädgårdsvän jobbar så mycket i rabatterna så välbehövliga stunder behövs i lugna och svala miljöer.

Den där vilostunden kan ju också intas i hängmattan. Att gunga på vindarnas vågor är härligt avkopplande.

Ett glas vin en varm sommarkväll är inte heller dumt. Märit bjuder gärna på Chianti!

Austinrosen Chianti

Så lämnade vi Västerfärnebotrakten och åkte vidare till Monica Yngvessons trädgård i Gussjön. Där har jag varit förr men vid varje nytt besök i en trädgård ser man något man inte noterade förra gången. Numera är Monicas glasdamm helt omgärdad av kaukasisk förgätmigej med silvriga blad.

Alpmartorn återfann vi lite här och var. Styvnackade men åh så vackra! Alpmartorn är perenn till skillnad från silvermartorn som är bienn. Och den är mycket vackrare!

Lite här och där finns vackra konstverk utplacerade.

Även lönnar kan ha blad som går åt det silvriga hållet.

Kontrasterande färger kan ibland bli en hit! Här har två buskar hittat varann. En ljus och en mörk. De hjälper varandra att framhäva sina respektive egenheter.

Pioner som påminner om nyponrosor finns de? Ja tydligen.

Den här skönheten tar andan ur en. Under den nystrukna kjolen av ljust rosa siden visar sig en ljusgul fluffig underkjol.

På långt håll ser jag den här pionen lysa. Jag glömmer allt annat och rusar fram för att titta, lukta och fotografera. Vilken färg! Vill ha!

Efter den här inspirerande dagen studsar jag hem med ett par kassar med nya växter. Hos Märit hittade jag en gul riddarsporre och en slingerstormhatt och hos Monica hittade jag tre olika lijor. Vad kan man mer önska av en vanlig tisdag!

Liljerabatten börjar bekänna färg

Nu börjar liljorna i 2015 års nygjorda rabatt vakna till liv. En efter en slår de ut sina vackra blomkalkar. Först ut är de orange, som det verkar finnas många av. Jag flyttade nämligen nästan alla mina liljor till den här rabatten förra året. Även de små självsådda som jag hade noll koll på. 

Jag har en förkärlek för korallröd färg och den här röda liljan är så nära den färgen man kan komma. Precis som de orange "brinner" den bland det gröna bladverket.

Mer brutala i sin färg är de mörkröda eller snarare köttröda liljorna. Jag har fallit för flera olika mörkröda liljor de senaste åren. Några med svarta prickar i botten, som den här.

En annan lite speciell lilja har slagit ut. Jag kan inte se mig mätt på den! Den är som en clown bland alla de strikt orange och röda liljorna.

Ser ni ugglan på mittenbladet?

Den är skojfrisk också. Lyfter på kjolen och låter oss se den lilla clownen skrattande, viftandes med sina fyra armar och med uppknäppt, grönt livstycke. På fötterna har han stora, luddiga och alldeles för stora orange tofflor. Visst är han häftig!

Jag ser svulstiga knoppar på trädliljorna, avlånga likadana på andra liljor och små på ytterliga andra. Rabatten är som en skyltfönster. Man kan stå där och titta och önska. Å så plötsligt kommer jag på att alla de fina, de är ju faktiskt mina!

Trifolium ochroleuchon eller?

Första gången jag såg denna storblommiga klöversort var under en trädgårdsresa för många år sedan då jag besökte Håkan Stenström i Sköldinge, i närheten av Katrineholm. Jag föll pladask. Den skulle jag bara ha. Men det tog ett tag innan jag fick tag på den och då på Göteborgs botaniska några år senare. Den lilla plantan jag köpte har nu vuxit sig stor och bildar en jätterugge, lika stor som den gamla pionen bredvid men stadigare och mer tätväxande.

Jag älskar den här frodiga perennen. Den är pålitlig, står stadig och de vita blomställningarna är så himla vackra. MEN: Det finns så mycket med denna växt som förvillar mig. På latin heter den Trifolium ochroleuchon, men jag hittar även stavningar utan det sista h-et, ochroleucon. Samt namnet Trifolium ochroleucum. Vilket är rätt? Hjälp mig den som kan!

Den här vita klöverväxten med jättestora blommor kallas Månskensklöver, Äggklöver, Svavelklöver och Blekklöver...

Svavel är väl ändå inte vitt! Snarare gult.

Alla har vi ett behov av att katalogisera, sätta namn och ordna saker så att allt faller på plats och får "rätt beskrivning". Det har jag också. Jag vill gärna ha ett latinskt OCH ett svenskt namn på de växter jag har. Men jag blir inte störd om jag inte får det. 

Ibland måste man låta saker och ting bara vara som de är. Skönhet ligger i betraktarens ögon och jag tycker om den här vita skönheten. Oavsett vilket som är dess latinska namn eller vad den heter på svenska så är den en hit i vilken trädgård som helst!

Spansk körvel - Myrrhis odorata

Spansk körvel kom in sent i mitt liv. Jag fick en planta av en numera avliden trädgårdsvän. Det första jag föll för var bladverket. Nästan som en hundlokas. Eller kanske en ormbunkes?

Sen kom blommorna. Vita skyar i lite platta blomställningar.

Sist ut var fröna. De är vackra de med! Rätt stora och klumpiga på en för övrigt skir växt. Fast stammen är gjord för att bära mängder av tunga frön. Allt i naturen är ju uträknat in i minsta lilla detalj.

Några som gillar de vita flockblomstriga växterna i vår natur är strimlössen eller stinklössen som de också kallas. De är inga skadedjur och jag tror att om de har några fiender så kan det nog inte vara många för deras skarpa färger är en varningssignal i djurvärlden: Jag kan vara giftig!

Vad kan vara en bättre plats att bedriva älskog på än bland körvelns blommor och frön? De här två individerna passade i alla fall på att göra flera strimlöss.

Jag hade ingen aning under min spanska körvels första år vad man skulle använda den till. Körvel vet man ju vad det är men en spansk sådan kanske inte alls går att äta. Så jag googlade lite:

Blad och frön kan användas i matlagning och brännvin. Doften är stark och aromatisk och påminner om anis eller lakrits. Färska blad ger smak åt buljonger och örtsalt men äldre blad blir bittra. God som rotfrukt. Då skördas den på hösten och kokas precis som moroten. Färska, omogna frön ger smak åt sallader och soppor. Bladen kan också användas som polertrasa till hårt trä, t.ex. ek. Plantan blir 150 cm ungefär och sprider sig bra med frön. Den får frön tidigt men gulnar också tidigt så vill man ha en fräsch planta på hösten så kan man klippa ner den tidigare. Då kommer det en fin och fräsch ny grön planta. 

På latin heter den spanska körveln Myrrhis odorata. Den kallas också för aniskörvel eller sötkörvel. Sötkörvel därför att man kan bespara sig en del sötning av maten när den här körveln finns med i maträtten.

Mördarsnigeln och alla missuppfattningar

Den spanska skogssnigeln är överreklamerad. Dessutom har man satt ett annat namn på den som skrämmer bort den bäste - mördarsnigel. Emellanåt möter jag folk som är livrädda för den här bruna snigeln. Det finns de som säger att de sätter köpta krukor i karantän i flera veckor eller har andra konstiga ritualer för sig innan de törs sätta ut plantorna i sina rabatter. 

Det räcker med en "okulär besiktning" av krukan! De här sniglarna lever inte nere i jorden. Men de söker upp håligheter och fuktiga ställen vid torrt väder. Om man har trall, brädor och annat bråte i trädgården så är det perfekta platser för en snigel att gömma sig under. Men i en kruka finns det inte så många ställen. Det räcker att kolla på jorden vid plantan och i hålen under krukan. Någon annanstans kan snigeln inte gömma sig. 

Vuxna sniglar är dessutom så stora så dem missar man definitivt inte. En del tror att de lägger ägg INUTI jorden. Det gör de inte. De lägger dem på samma ställen som de gömmer sig på. Alltså under trall, plankor och presenningar och i fuktiga håligheter. 

Äggen syns på långt håll. De är vita och stora som pärlor på ett halsband och läggs många på ett ställe. De går inte att missa de heller.

Snigeln kan INTE lägga ägg efter att den är död. Är den död så är den...

Men det är sant att den kan para sig med sig själv om den inte hittar en partner!

I Västerås är den ytterst lokal. Den känner på sig om marken är torr eller inte. På samma område kan den finnas i mängd på vissa ställen och inte alls på andra. I min trädgård finns ett tusental olika växtsorter och den spanska skogssnigeln förstör nästan ingenting. Den tar en tugga här och där. Däremot älskar den gröda som luktar fränt. T.ex. rädisor, ruttna delar av lökplantan och annat ruttet också för den delen. Eller döda kompisar.

Leopardsnigeln, eller pantersnigeln som den också heter, ska man INTE ta död på. Den är mindre glupsk och mördarsniglar står på dess meny.

Leopardsnigel/pantersnigel. Lever av förmultnande växtdelar bl.a.

Den grå åkersnigeln är den som är bland de värsta marodörerna i trädgården. Några pyttesmå grå kan länsa ett helt land med späda salladsblad på kort tid. Så dem gäller det att hålla ögonen på. Jag har haft påhälsning av dem och de har då förstört mycket.

Åkersnigel

En annan varelse är trädgårdssnäckan. Den kan ta sig högt upp i buskar och på växter. Håller man inte efter dem så kan de bli ett riktigt otyg på vissa ställen. Trädgårdssnäckan kan ha lite olika färger. I min trädgård har jag sett gula, bruna och randiga men jag märker inte av att de förstör någonting.

Oavsett vad vi tycker om den spanska skogssnigeln så förtjänar den inte att saltas eller dödas på andra långdragna och underliga sätt. När jag ser en snigel klipper jag den mitt itu bakom huvudet vid skölden. Då dör den en ögonblicklig död och slipper pinas. Sen puttar jag in den under växtligheten och där torkar den ihop till ingenting på kort tid. Om inte andra sniglar hinner dit först förstår och tar sig en tugga. Onekligen lockar den till sig sina kannibalistiska artfränder.

Jag hoppas att jag tagit död på några myter om den spanska skogssnigeln nu. Nästa gång du köper en växt i kruka, titta i den, under den och utanpå den. Ser du inga sniglar där så är den snigelfri!

Svart skogssnigel som också kan vara vit, grå eller brun. Föredrar multnande
växtdelar.

Vinbärssnäckan är stor med ett stort hus på ryggen och ätbar. Den infördes till
Sverige av munkar. Sniglar och kräftor räknades som fisk och därför fick man
äta dem under den katolska fastan!

Egna kumminfrön till bröd och mat

 Man kan hitta kummin vilt i Sverige. Den är vanlig på öppen mark men man måste vara duktig på att se skillnaden mellan den och alla andra vita flockblommiga växter som vi har i vår svenska natur. Se bara på hundlokan/hundkexet som frodas i alla våra diken och på ängarna. Den ser precis ut som kummin för ett ovant öga. Om du slår upp kummin i en flora så får du upp flera sidor med liknande växter!

Kummin är tvåårig, alltså sätter en planta första året och går i blom år två. En blommande planta ger massor med frön i paraplyformade fröställningar på hösten. 

För flera år sedan köpte jag en enda kumminplanta. Jag brukar kolla lite då och då och när fröna börjar bli bruna och lätt lossnar från plantan, så klipper jag av hela fröställningarna och låter dem ligga och torka ett tag, I en papperspåse eller på en bricka. Senare lossar jag fröna och rensar bort allt skräp. Sen är det bara att börja baka.

Jag använder kummin i matlagningen också. I grytor där jag vill ha lite orientalisk smak ihop med garam masala, chili, vitlök, koriander m.m. Då mal jag den lite i vår "Skeppshultare".

Det här är ett toppenredskap. På några sekunder så har man malt kummin, kardemumma, torkad chili m.m.

På en yta av kanske 60 x 40 cm i en örtsäng trivs mina kumminplantor och jag får mer än en årsförbrukning av dess härligt doftande och smakande frön trots att det inte är så många plantor i blom varje år. Under dem frodas dock alltid hundratals småplantor som lovar gott inför nästa år. 

Loppistur till Nött & Sött

  

På en regnig dag passar det perfekt att ta bilen och åka iväg någonstans. Varför inte till vår vän Ingegerd Ahls loppis "Nött & Sött" Retro/Vintage i Västra Charlottenberg utanför Köping. Ingegerd är trevlig och välkomnande och för dagen klädd i turkosa 50-talskläder.

Vi går in och kollar vad hon har att bjuda på: 

Utanför loppiset står en gammal gunghäst med en trasmatta som täcke och Anders som äger gården har sina höns i härlig frihet. Den stora tuppen av sorten Brahma ser nästan grotesk ut där han går omkring med fjäderklädda ben. 

Vi köpte färska ägg av Anders och fick en guidad tur i hans gamla hus som han håller på och renoverar bit för bit. Där han bor är det gammal kulturmark, kanske ända sen vikingatiden. Bakom hans hus fanns en liten kulle där man troligen bränt häxor en gång i tiden och en bit ifrån fanns det en gammal gravplats. Vi gick och tittade på "häxplatsen" och jag fick värk i bröstet. Sambon likaså. Vi lät oss inte plågas mer utan gick därifrån och in i Anders hus för att se hur hans renoveringar framskred. När jag stod på övervåningen och tittade ner från ett av de nya fönstren ner på en stor sten fick jag se något märkligt. Lavarna, mossorna och skuggorna på den stora stenen bildade en svart djävulskatt med vita ögon som satt på en naken kvinnokropp utan huvud. Alla tre såg vi samma sak och håren på våra armar reste sig och jag kände en närvaro, som porlande sockerdricka vid mitt huvud. När vi sen gick ner för att studera stenen närmare så syntes bilden inte lika tydligt men ändå tydligt nog för att vi skulle undra vad vi varit med om.

Anders har även getter av den urgamla svenska rasen Jämtget. Det finns tre gamla svenska raser kvar och de andra är Göinge- och Lappget. En av dem hade fått en killing. För två dagar sen!

Djurungar är alltid söta. "Åh-djur" som Ove Sandström på Spånga gymnasium kallar såna djur som går direkt till våra hjärtan. Den här lilla krabatens navelsträngsstump hade inte ens torkat.

  

Sambon lyfte upp den lilla killingen och höll den stadigt så den skulle känna sig trygg. Emellanåt bräkte den hjärtskärande ändå.

Ingegerd bjöd på kaffe och hemlagad rabarberkladdkaka. Mums! Och vi gick inte tomhänta därifrån. Sambon hittade ett par nattduksbord. Vi ska inte ha dem i sovrummet utan ha varsitt bord bredvid våra sköna fåtöljer i vardagsrummet. Att ha våra datorer och telefoner på. De ska slipas lite på ovansidan. Några hål görs nog på baksidan också så vi kan ha dem som laddningsstationer för våra telefoner.

Jag själv fyndade ett syskrin. Var bara tvungen att ha det. Vilken prydnad. Så vacker, så retro!