Summa sidvisningar

tisdag 24 oktober 2017

Skogen kallar

Igår förmiddag packade jag ryggsäcken med kaffetermos och ostsmörgås, tog svampkorgen och drog till skogs. Jag var varmt klädd och det kändes så skönt att gå omkring i den tysta skogen. Endast hackspettarnas hackande på ihåliga torra träd hördes i skogen lite här och var. För övrigt var det dödstyst. En korp flög över trädtopparna och skriade "korp-korp" och nötskrikornas hesa skrik bröt emellanåt den kompakta tystnaden. 

Nästan genast så dök de första trattkantarellerna upp och de följdes av fler. Jag behövde inte gå långt för att få korgen full. Så trattisarna hälldes över i en plastpåse och lades i ryggsäcken, som genast fick en annan tyngd på ryggen. Sen började jag om med en tom svampkorg.


Jag kom väl ut i skogen vid halv elva och inte förrän tre timmar senare kunde jag avbryta för fika. Jag satte mig på en mossig sten och började frossa på rykande kaffe och en god macka med ost på och några saffransskorpor och njöt av lugnet omkring mig. Vilken lyx att få gå omkring i naturen så länge man vill, en helt vanlig vardag.
Det blev hela sex timmar! Jag fyllde hela golvet  i "glasrummet" med tidningar där trattisarna skulle ligga på tork med hjälp av golvvärmen och när de tog slut så lade jag svamparna direkt på golvet. De började genast torka.


Redan när jag kom hem längtade jag ut i skogen igen och som tur var var vädret någorlunda idag så jag drog ut igen. Precis som igår så hittade jag nya svampmarker med mycket svamp inom ett mindre område. Stora delar var täckt med mossig gran- och tallskog och det underlättade letandet för det fanns inga löv på marken som distraherade.


Det blev en fika på en mossig sten idag med. Lika njutbar som igår. Tyst och stilla och underbar utsikt. Här i mossan hittade jag stora bestånd av trattkantareller utan att behöva gå så långt mellan fyndplatserna. På några ställen hittade jag även den godaste av svampar, svart trumpetsvamp och på lite fuktigare ställen den lika goda rödgula trumpetsvampen. Vad som gjorde mig lite förvånad var att jag så här i slutet av oktober även hittade några vanliga gula kantareller som var köttiga och fina!

Fr.v. kantarell, rödgul trumpetsvamp, svart trumpetsvamp och trattkantarell.

Svarta trumpetsvampar kan se lite olika ut. Står de torrt har de en gråbrun färg och står de fuktigt är de riktigt kolsvarta.

   

Den rödgula trumpetsvampen skiljer sig lite från trattkantarellen. Hatten har veckigt böljande kanter och den är inte lika jämnfärgad om man ser den ovanifrån. Foten är ljust orange och ser nästan självlysande ut. 

Överst rödgul trumpetsvamp, underst trattkantarell.

Idag blev det fyra timmar i skogen och jag kom hem med lika mycket svamp idag igen. Men på en halvtimme hade en granne tingat på dem alla. Så jag slapp problemet med att lägga dem på tork. Nu har jag massor med torkad svamp, trattkantareller, Karljohan och svart trumpetsvamp och jag har även gjort svampkrydda genom att mala trattisar. Idag till middagens soppa på potatis och squash så passade det bra med några nypor för en mustigare soppa.


Jag hoppas att vi får några fina dagar till nu på senhösten, utan alltför många minusgrader. Trattisarna klarar några minusgrader, de fryser på natten men tinar under förmiddagen och de är lätta att plocka lite isiga. Bara att bryta av den stela stjälken. 

Frihet är en ensam dag i skogen. Där blir jag lugn. Intrycken avlöser varandra och man får se mycket. Idag såg jag en sparvhök komma glidande in bland träden för att vila ut på en gren på en hög björk, jag såg små trädkrypare leta insekter bland barken på träden och även en liten rödhake hoppade bland hasselsnåren. I naturen försiggår spännande saker.
Längtan kan vara en skog i höstligt förfall! 


torsdag 19 oktober 2017

Höstligt tungsinne

I år känns hösten extra tung. Efter en ensamvecka i husbilen kom jag hem till vardagen igen. Det kändes fel att hösten skulle komma när så mycket i trädgården fortfarande spirade av liv. 
Vindruvorna hängde i klasar i kaffeburen. Rödbetor och kålrabbi växte vidare i trädgårdslandet och tomater och vaxbönor mådde bra utefter bodväggen. 

Det verkar inte bara vara jag som blir ledsen och tungsint så här års, även naturen gråter över vad som komma skall...


Efter flera dagar av regn och mörker så får vi några dagar med sol. Det stämmer inte riktigt med mitt humör. Men vem kan fortsätta deppa när himlen blir blå och solen värmer kalla kroppar?
Att åka ut till skogen och leta svamp fick mig på lite bättre humör. Våra hemliga ställen producerar liter på liter med svarta trumpetsvampar. Igår var vi till ett av de ställena, igen. Den här gången fick vi nästan 3 kg! Totalt har vi fått c:a 7 kg i år!


Trumpetsvamparna tycker om hassel och ek och lite gräs. De är aldrig lätta att få syn på och nu när det ligger gula löv överallt så är det ännu värre. Det var någon som sa en gång "Att äta svart trumpetsvamp är som att bita en ängel i benet." Att steka en fin köttbit och göra sås av grädde och trumpetsvamp till den, är bland det godaste man kan äta.
Trumpetsvampen ser inte speciellt god ut men har lika mycket smak som murklor, den har aldrig mask endast något barr kan nån gång ha ramlat ner i trumpeten och den är lätt att rensa och torka. Men som sagt, den växer inte var som helst, den ska ha sin speciella miljö. 

Torra trumpetsvampar. När det regnat är de helt svarta.

Dagens fynd, förutom svamparna, var en emaljerad potta med hål i botten. Som ska pryda en rabatt, runt någon av mina växter.


Efter att ha fått vårt lystmäte av svampar och pottor så var det mysigt att sätta sig ner och ta en kopp kaffe och ostsmörgås.


Man utvecklas inte genom att sitta hemma och tycka synd om sig själv. Så jag ska ge mig ut och tampas med hösten så länge det går tills humöret vänder. Och små svamputflykter får mig att må bra. Jag var ute en vända idag igen med en vän. Idag koncentrerade jag mig på trattkantareller.

I morse var det frost för första gången. Jag får nog börja vänja mig.




torsdag 5 oktober 2017

Höstvandring


 För bara några veckor sedan var sanden här varm, stranden kryllade av solbadare och vattnet av lekande och skrikande barn och vuxna. Så här "out of season" är en badplats en trist syn. Det finns nästan inget ödsligare.

Till och med vassen har insett att den inte längre har nåt att tillföra och gulnar i kapp med temperatursänkningarna som går fortare och fortare för varje dag.


Hösten är väldigt färgglad och har sin charm precis som de andra årstiderna. Men förfallet kommer närmare och närmare. Oundvikligt ger kylan den ena växten efter den andra den slutgiltiga dödskyssen.


Jag vandrar på den gula och bruna markbeläggningen och försöker se charmen i det hela men det är svårt. Tills jag kommer till ett område med örnbräken som numera går i brunt. Det är ju riktigt vackert!


En bit ifrån är det rena regnskogen att jämföra med. Där växer träjon, ett slags bräken vidare, fortfarande grönt och frodigt. Tänk att vissa aldrig ger sig. Envisa som jag? Som vägrar se vad som är på gång just nu. Det känns svårt att lämna det gröna för färger som brunt, grått och svart.


Men så får jag se några färgklickar intill vägen som jag går igång på. Rödklövern har inte gett upp minsann. I olika rosa nyanser blommar de vidare än ett tag.

   

Tillika alsikeklövret som efter ett tag rodnar och så småningom blir brun.


Harklövern kan tas in och torkas om man vill spara sommaren inom fyra varma väggar.


Gullklövern lyser som små solar i en höstlig vägren. 


Fibblorna ger sig inte heller i första taget. Först hittar jag en som fortfarande är tyngd av nattens regn. Den vill liksom inte vakna riktigt men redan efter en stund så hittar jag nya fibblor som morskt skakat av sig regndropparna för att lysa vidare.

   

Gulmåran kallas också för Jungfru Marie sänghalm och jag förstår varför. Jag antar att t.o.m. en sån celebritet som Maria sov gott bland väldoftande gulmåror. De har ju en helt underbar doft!


Johannesörten verkar inte ge sig den heller. Den ber om att få bli lugnande te och goda snapsar.


Femfingerörten som fått sitt namn efter bladens fem flikar är en tuff en. Tål torra lägen och finns lite här och var.


Renfanan får avsluta "de gulas" avdelning. Kryddoftande är den och på 70-90 talet så var den populär att torka för att vi skulle få behålla lite av solens färg när dagarna blev mörkare.


Den mest hatade gula, satsar för att komma igen nästa år, vare sig vi vill eller inte. Den är väl bland det svenskaste vi har. Nästan så man kunde tro att den lånat sin färg till vår flaggas gula kors!


En av de flockblommiga får representera de vita. Det är ingen hundloka för de har övergivit oss för någon månad sen. Men det finns massor av liknande, vitblommiga växter och jag glömde att kolla bladen...


Röllekan som jag hittar på min väg är vit men det finns också exemplar som går åt det rosa hållet. 


Vitmåran har inte samma goda doft som gulmåran. Men den är skir och vacker och blir ett vackert inslag i sommarens små, enkla buketter.


Lite förvånande så ser jag plötsligt en hel del backglim. Jag trodde inte att de växte här vid vägrenen och inte heller att de fanns kvar nu i oktober. Jag har en förkärlek för glim och har tagit in en del olika sorter i min trädgård.


Den lilla blåklockan var för liten för att ha orkat hämta sig efter nattens regn. Den hukade av vattendropparnas tyngd.

   

Den stora blåklockan likaså. Trots att den har mycket starkare stjälkar än den lilla spröda släktingen.


Några rosalila färgklickar hittade jag också. Rödklinten är så vacker. Hade den inte funnits i Sveriges flora så hade man köpt den dyrt till sina trädgårdsrabatter.


En vägtistel, kan det va' nåt? Inte att känna på kanske men så här i höstens sista minut så blir man glad åt dess färg.


Liljekonvaljerna har för länge sedan haft sitt "bäst-före-datum". Men de ska ju leva vidare och har nu sett till att säkra tillväxten. Bären ser goda ut men är giftiga så det är ingen risk att de äts upp innan de ramlar av och sätter nya plantor. Liljekonvaljen vet hur man överlever!

   

Regnet slutade falla i natt men om man lyssnar inåt dungarna så låter det som om det regnar fortfarande. När en svag bris rör lövverket så faller tunga droppar från bladen.


Solen lyser från en blå himmel med molntussar. Det ser ut att bli en fin dag. Kanske blir det en fin, lång höst också. Det vet vi inget om, än. Jag kan bestämma en hel del över mitt eget liv men vädret gör som det vill. Det enda jag kan bestämma över är hur jag förhåller mig till det. Just nu går det lite så där...




söndag 1 oktober 2017

Ölsjöbadets camping


Elva mil från Västerås ligger en badplats och camping som heter Ölsjöbadet. Alldeles vid den lilla orten Ramsberg med Lindesberg som närmaste tätort.
Det är en liten campingplats med endast 18 platser varav 3 utan el. Men vem har sagt att allt måste vara stort och vräkigt? Det är oftast mysigare med ställen där det inte är så mycket folk. Åtta av platserna är vikta för "säsongare", resten för tillfällig camping.


Sjön är rätt stor, skogarna med. Marken består av sand vilket ju gynnar en plats där man kan bada.


Badplatsen har en grund avdelning för de minsta men även hopptorn och här finns mycket sand att gräva i.



En liten lekplats finns och ställen som man kan grilla på, omklädningshytter och flera toaletter som är öppna för badgästerna.


Vill man så kan man boka bastuflotten för några timmar.


Har man ingen husvagn så kan man hyra den enda stugan som finns.


Här vill man främja litteraturen också genom ett bokskåp där man kan låna böcker.


Omgivningarna är fulla av blåbärs- och lingonris och vissa år finns här massor av kantareller.

   

När vi åkte från Ölsjöbadet så hade nästan alla säsongare tagit hem sina husvagnar. Ett inte alltid så trevligt avslut då man vet att sommaren nu är till ända. Det är nog tungt att lämna sin plats där man haft så mysigt sen i början av maj. Camping är frihet och nu väntar några "instängda" månader innan man vill ut och lufta sina hus på hjul igen. 
Men jag har inte gett mig än. I morgon packar jag om i husbilen och drar iväg ensam på en veckas semester från vardagslivet. Jag ska bara "vara". Ta promenader, blogga, lösa korsord, läsa böcker, måla tavlor, plocka svamp... Och jag tar med min stora, skrämmande vakthund som sällskap!