Survival of the fittest

En sån här vinterdag som idag då himlen är grå och har öppnat sig lite grann över vår stad då känns julen långt borta. Sommaren ännu längre bort.
Nu har alla växter gått i vila. I vår kommer de att kämpa sig upp ur leran för att ge nytt liv åt sin egen art. På vissa ställen blir kampen mer påtaglig än på andra. T.ex. på det sten- och kalkrika Gotland. Men det konstiga är att där är artrikedomen som störst. De flesta växter tycker om kalk och på Gotland blommar det vid alla vägrenar, i diken, i sanden, bland stenar t.o.m. PÅ stenar.
Växtligheten skyr inga hinder. Där det finns en skreva där slår fröna rot. Ibland behövs inte ens en sån. Vi har ju hört talas om, och sett, hur maskrosor spirar upp ur hård asfalt.

Blåmunkar/monke kämpar på Gotlands sandstränder

Blåeld och reseda kämpar på stenstränderna

Vita brudbuketter av sandkrassing och massor av sten.

Gråtimjan och gråfibblor invaderar sakta omgivningen med sina
revor.
 

 

Skir kornvallmo bland stora, hårda stenar

Längre upp på land har den vita fetknoppen etablerat sig
och blommar här med skyar av blommor på ett kalt berg.

Pipört som spridit sig utefter en stenig väg

Nära civilisationen kämpar de på, de blå.

Även de gula. Nunneört som självsått sig i en stentrapp.

Murreva vid en annan trapp

Inte ens kyrkoruinernas väggar undgår
växtligheten. Här är det murgröna som
klättrar uppåt väggarna.

Till och med mitt inne i staden pågår kampen.
Bland kullerstenarna på en gata i Visby
blommar lejongap.