fredag 14 mars 2014

Resande gör oss mer sociala

 
Att resa är att vidga sina vyer. Mest på de sociala planen. Ju mer man ser och ju fler olika människor man träffar desto mer ödmjuk och förstående blir man för folks olikheter, kultur och liv. Under en semester märker man att man blir lite annorlunda men på ett positivt sätt. Man blir mer öppen och avslappnad för allt.
 
 
 
Värmen och solen gör sitt till dessa positiva känslor. Ledigheten, kravlösheten gör också sitt. Man har t.o.m. tid att tjafsa om priser och sånt och kan tycka att det är riktigt kul. Det är ju ett spel, inget krig, människor emellan.
 
 
Stressen, vart tog den vägen? Den lämnade man på Arlanda. Och där fick den vänta tills man kom hem igen. Som att stoppa en tråkig väska i en förvaringsbox.
I flera länder som jag besöker finns ett "sjukt" människoideal enligt vårt svenska sätt att se det. Där går nämligen alla former och åldrar hem! Jag älskar det. Man smälter in, man syns knappt för andra syns mer...
Det är nåstan så att man får jobba för att sticka ut.
 

 
 
Möten med andra människor gör en glad. För en stund så känner man gemenskapen med "flocken" och ger sig hän åt den kraft som skapas tillsammans med andra.
 
 
Om ni såg mig:
Dansandes på en karneval på Tobago med kläderna nersmetade av blå färg.
Eller sittandes på en skum bar i Gambia en sen kväll bland haschångor och lyssna till tamtamtrummornas dunkande ensam med mina barn.
Eller firandes nyår i Dakar i Senegal medan nyårsraketerna briserar mellan benen på folk och på balkongerna på "Place de l'Independance".
Eller komma fram till civilisationen fullsprutad med lera efter en jeepsafari på Tobago och tvingas gå så hem till hotellet.
Eller sittandes i en hyrbil på Madeira på väg ner till Nunnornas dal efter ett regn då sten och lera rasade från de branta sluttnignarna med fara för livet.
Eller ätandes krokodil-, gnu- och zebrakött på en restaurang i Nairobi.
Eller en buffé med komage på en lodge i Zamburu medan elefanterna badade plaskandes i floden nedanför och krokodilerna låg på stränderna i väntan på att vi skulle ta ett steg för mycket.
Då hade ni förmodligen inte känt igen mig. För jag ändras i takt med omgivningen. Och jag älskar det! Jag älskar "landet annorlunda" och dess mentalitet. När jag ska till att resa hem vill jag ta med mig en del av mentaliteten och känner för det mesta lite vemod över att lämna landet i fråga.
 
Jag är ingen äventyrare men jag är en kameleont som tycker om att smälta in likaväl som att sticka ut, när det är ok!
 
 
 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar