Pärmarna ovan är bland det värdefullaste jag har. De borde egentligen låsas in i bankfack men jag behöver dem i min närhet för att hålla dem "levande" och för att fylla dem med minnen och kärlek. Det är "Johns bok" och "Julias bok".
Ända sen jag fick mitt första barnbarn så har jag skrivit brev till dem. Med åldern kom en insikt om att jag inte kommer att leva för evigt (vilket jag trodde när jag var yngre). Min egen mormor och morfar lämnade mig i tonåren och jag kommer inte ihåg riktigt hur de var och vad de tyckte om sitt första lilla barnbarn (alltså mig). Hos dem fick jag vara den jag var, förbehållsfritt. Genom dem fick jag uppleva respekt. Sånt känner man MEN man vet inte...
Jag önskar att jag hade vetat lite mer om deras känslor och värderingar men som tonåring var jag totalt ointresserad. Jag var i full färd med att leva ett nytt spännande liv!
En dag slog det mig att om jag plötsligt skulle gå bort så vet inte mina barnbarn hur mycket jag älskar dem. De kommer inte att komma ihåg hur jag såg ut annat än genom foton, inte hur jag pratade, inte vad vi gjorde tillsammans...
Så jag bestämde mig för att skriva brev till dem lite då och då där jag berättade vad vi gjort, vad jag känt, bus...
Om jag inte får vara med mina barnbarn framöver så ska de åtminstone få veta hur det egentligen var, så de inte behöver gissa när de blir stora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar