Äppelträdet "Maglemer", det enda vi har, är snart klarfriserat. Jag var ute i förra veckan då solen sken och klippte. Men inte högre än den behändiga trappstegen tillät mig. På högre höjder blir jag yr som en höna! Så de vattenskott som nu återstår får sambon tampas med. Kanske står de högre stegarna fastfrusna i isen? Men vem har bråttom?
Jag måste bara berätta historien om "Herr Maglemer", som äppelträdet heter. Den förtjänar att bli berättad varje år.
Herr Maglemer. |
Varje år klipper vi bort alla vattenskott och grenar som korsar sig eller växer bakåt. Allt för att förhindra onormal tillväxt och "fruktmumier" som trivs där det är mycket bladverk och fukt och som sprider virus och mögel. Vi spar ETT lager av hängande grenar och kapar av dem under säsongen vartefter de tyngs ner av frukt och slår oss i huvudet när vi ska klippa gräsmattan.
Fruktmumier |
Efter vårens första klippning ser trädet ut som ett fult skelett! Hur ska det nånsin kunna bli nåt av det? tänker man. Så kommer blomningen. Som en ful ankunge visar Herr Maglemer sig från sin vackraste sida. Knopparna som är mörkröda spricker ut i ljuvaste rosa blandat med oskuldsfullt vitt. Hur vackert kan det bli!
Så kommer sommaren med värmen och Herr Maglemer ger oss välbehövlig svalka genom att breda ut sitt gröna parasoll över oss. Det kan man kalla vårdträd.
Den här herren har en dimension till. Han ger oss frukt. Äpplena från denna gamla sort är smakrika, söta och goda. De är dessutom färgrika och vackra.
Så vad vore Herr Maglemer utan oss och vad vore vi utan honom! Vi lever i "symbios" med varandra. Precis som det ska va'!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar