Vår i mitt hjärta

Det första jag möttes av idag när jag tog morgonpromenaden var koltrastsång. Först trodde jag att jag "hörde i syne" men så insåg jag att det faktiskt satt en koltrasthanne någonstans i en trädtopp och sjöng arior och bröstade sig för sin tillkommande. Lite tidigt? Tydligen inte i år. Man har ju sett tofsvipor och hört sånglärkan redan. 

Familjens vårteckentävling är i full gång och pågår t.o.m. sista maj. Att höra koltrastsång är en av tävlingens avprickningsbara vårtecken. Stort grattis till mig som vann på den idag! Nu får de andra tre kämpa om andra, tredje och fjärde plats. Sambon såg en fluga i söndags så han var först att vinna något ur insektsavdelningen.

Vid Fullerösprickans kant satt massor med gräsänder och i dess vatten simmade andra. Man tar chansen att simma i öppet vatten när man kan. Längre utifrån farleden som går in till Västerås hamn hördes måsar och trutar. Ett riktigt sommarljud.

Fullerösprickan är ett konstigt fenomen. Varje år, hur tjock isen än är, så bildas en några kilometer lång spricka utefter strandlinjen. Ibland är den helt igenfrusen, oftast någon decimeter bred men rätt som det är är den så stor att man inte kan ta sig över den. De som ägnar sig åt pimpling och annat fiske på vintern har insett att man aldrig kan lita på detta föränderliga naturfenomen så de tar med sig en bred planka eller platta på sparken. Ifall sprickan skulle ha blivit oöverkomlig när de ska ta sig hem. Smart!

Fåglarna har verkligen vaknat.Det märks att de börjar få bråttom om de ska hinna hitta och inreda årets bo, lägga ägg och få ut ungarna medan tid är. Kanske hinna få en kull till under sommaren. Nu är det inte tyst ute längre. Nu sjuder naturen av liv igen. Och jag njuter i fulla drag.

Ett par hundar skäller där de går med sin husse på en tvärgata och ser mig och Sluggo komma. En gubbe (kanske yngre än jag?!) har precis kommit hem till tomten efter en morgonpromenad i gulgrön reflexjacka och en kvinna går snabbt förbi med huvan på regnjackan nerdragen över pannan. I en del hus är det fortfarande mörkt och rullgardinerna nerdragna, i andra pågår full aktivitet för att alla ska hinna ta sig till sina dagis, skolor och arbeten. I ett av husen står en mamma i bh och trosor och fixar frukost i det upplysta köket. Ur ett annat hus kommer en tjej i mörkrosa morgonrock och träskor för att hämta tidningen i brevlåderaden på andra sidan gatan. 

Rätt som det är hör jag en smäll från en tomt en bit framåt på vägen. En tjej i våt baddräkt kommer klivande över altandäcket. Hon har tagit sig ett bad i tunnan på morgonen. 

Åh vad jag älskar det här området! Alla hus är olika. Från 25 till 250 kvm. Gamla, nya, sommarstugor, permanentboende, orustade, nybyggda, med torn, med små balkonger eller stora altaner, dammar, swimmingpooler, lekstugor, bodar, växthus, olika färger, olika former... Tvärsöver gatan har vi skogen. Åkrarna, ko- och hästhagarna finns inom gångavstånd. Jag är lyckligt lottad som kan bo så här ännu ett tag. Framtiden vet man inget om.

Ljusslingor och annat lysande julpynt hänger fortfarande kvar hos en del.
Varför inte? Det lyser ju upp i mörkret.

Lite is finns kvar på vissa ställen utefter områdets virrvarr av vägar. Det är lerigt och kladdigt och Sluggo är efter en stund smutsig ända upp på magen. Det snöslaskar och marken täcks sakta med ett tunt lager vitt. Det är vinter kvar i luften men våren har landat i mitt hjärta. När den gjort det, då kan inget hejda den! Jag känner hur tjälen smälter i mina fotspår, vartefter jag går.