Att plantera en plommonkärna

För flera år sedan planterade jag en kärna från ett gult litet plommon, i en kruka. Kärnan grodde och blev till en liten planta. Plantan planterades ut i trädgården.

En egentillverkad spaljé av trä och armeringsjärn inhandlades av en trädgårdsamatör i Smedjebacken. Den blev en perfekt bakgrund till plommonträdet. Tanken var att jag skulle spaljera det. Jag har inte hört talas om någon som spaljerat ett plommonträd men jag är inte den som behöver veta sånt. Jag får en tanke och kör på. Sån är jag.

Vartefter det lilla trädet växte upp ledde jag grenarna längs spaljéns armeringsrutor. Jag band fast dem med snören under resans gång och klippte bort det som spretade ut vartefter. Jag gjorde ett fel. Jag flätade även in den lilla böjliga stammen mellan rutorna. Stammen blir ju tjockare och tjockare så det var lite dumt. Men nu står trädet där i alla fall.

I symbios med armeringen!

Förra året kom några enstaka blommor. Men bina och insekterna syntes

 inte till. Det blev inte en enda frukt.

I år blommar plommonträdet som om dess sista stund vore kommen!

Och bina har öppnat en motorväg dit. Humlorna med. Om trädet inte får någon 

frukt i år, då kommer det aldrig att få det. 

När man sätter kärnor så är det inte säkert att avkomman blir bra. Så nu gäller det. 

Om det inte blir nån frukt ska trädet bort. Men om det blir frukt ska jag ta bort topparna 

så det blir lite parasollstuk på trädet. Jag har redan kollat in vilka grenar jag kan sätta sekatören i.

Idag satt jag i min "kaffebur" intill plommonträdet och intog förmiddagsfikat. Då upptäckte jag att blommorna doftade hägg! Man blev nästan berusad av den himmelska doften. 

Just nu har jag bara en önskan, att trädet ska bära frukt så att jag kan ha det kvar. Det var ju det som var vitsen från början. Ett sterilt träd som dessutom hotar att spränga spaljén vill jag inte ha kvar. Hoppas att det lyssnar på mig nu och förstår att det gäller livet.

Snälla, hör min bön. Visa att du kan! Sätt kart nu och ge mig några plommon i höst!