Nä nu blommar azalean!

Nu börjar de första blommorna på min gamla azalea att slå ut. Snart är den draperad i korallröda skyar. Den här Knaphillhybriden planterades på 50-talet och har stått på samma ställe sen dess. Mitt i gräsmattan, utan nära kompisar, verkar den trivas och väcker uppmärksamhet av förbipasserande vid blomningen. -Här är jag! Titta på mig!

Azalean är alltså jämngammal med mig. I sin bästa ålder tycker både den och jag! Den har en alldeles egen, speciell färg som jag aldrig sett förut. Det finns liknande men de har alltid en nyans mörkare. Eller ljusare. Än har jag inte sett dess like. 

Eftersom den är så ljuvlig så har jag provat att fröså den för att andra också ska bli lyckliga ägare av den. Det har inte lyckats. Efter endast ett försök gav jag upp så jag kan väl inte säga att jag varit så enträgen precis. Men döm om min förvåning, en sommardag för två år sedan så såg jag plötsligt små buskar i torvblocken i rabatten intill. Närmare bestämt sju stycken! När den fick välja plats själv så visade den sig inte vara så nödbedd. En av plantorna satte jag längst ner i trädgården för att få lite färg där också, de andra har jag krukat upp. De står och väntar på nya ägare.

Färgen är helt underbar!

2009 blommade den helt överdådigt.
(Här ser den lite mer orange ut. Kameran ljuger!)

Första och andra veckan i juni har den här azalean sin storhetstid.

Numera har Knaphillhybriden kompisar, fast på mer än armlängds avstånd. En knallrosa Jolie Madame och en Golden Eagle som har mörkt orange knoppar men blir mer och mer guldgul vartefter blommorna slår ut. Var och en vacker på sitt eget sätt.

Egentligen kan man väl inte säga att någon av dem är finare än den andra. Jag säger det åtminstone inte högt, så de hör!

Jolie Madame

Golden Eagle