Året är 2003. Det är sommar. Jag befinner mig i en för mig typisk miljö. Bland blommor och blad. Om ett tag ska jag fylla 50 år. Jag har bestämt mig för att ha öppet hus på födelsedagen och tänkte lägga ut ett foto på mig själv med lite text i vår dagstidning.
En helg åker jag och sambon till botaniska trädgården i Uppsala och vad passar bättre än att ta ett foto på mig där i det gröna.
Än så länge så kan jag slå mig ner på marken utan problem. Vid den här tiden dras jag bara med lite tandvärk som hållit i sig under semestern och sommaren och jag vet inget om att jag snart kommer att utveckla en sjukdom som kommer att göra mig mer elle mindre handikappad under resten(?) av livet.
2003 har jag ett intressant jobb, är ute och utbildar hela ICA-verksamheten i ett reseräkningsprogram som jag dessinnan varit med och byggt upp.
Detta innebär att jag avskärmar mig mer och mer från det ordinarie jobbet och när jag är inne på lönekontoret och jobbar så är det bara med såna arbetsuppgifter som ska gå fort, registreringsarbete. Jag utvecklar en inflammation i vänster överarms senfäste. Som sen sprider sig till andra armen, axlar, nacke m.m. Sen är det kört! Inflammationerna har bitit sig fast och vill inte ge sig. De dyker upp överallt, i alla sen- och muskelfästen, några i taget. Under ett par år kunde jag inte promenera eller cykla då inflammationerna satt i höfter, knän, fotleder, hälsenor samt armar, fingrar och handleder. Efter flera år får jag ytterligare en diagnos - psoriasisartrit.
Numera kan jag knappt sätta eller lägga mig på golvet eller marken. Inte sitta på knä, hoppa. Inte göra något statiskt arbete mer än kortare stunder. Inte överanstränga någon kroppsdel. Inte gå för långt, inte cykla för långt och inte göra några plötsliga kropprörelser. Jag har även flera ställen på kroppen och i ansiktet där huden under en tid blev bortdomnad. Det skulle visa sig att jag fick ha dem kvar.
Varför berättar jag det här? Vill jag att ni ska tycka synd om mig? ÄR det synd om mig?
Det finns mycket som jag gärna hade velat slippa uppleva före år 2003. Men efteråt? Nej. Jag har fått erfarenhet, skinn på näsan, förmågan att ta vara på ögonblicken och en enorm kroppskännedom. Den gör att jag tar hand om mig på bästa sätt och den har lärt mig ödmjukhet inför andras situation. För att inte tala om alla härliga möten med människor under de här tio åren.
"När man haft riktigt bråttom
måste man stanna upp och vänta på sin själ."
Mina sjukdomar uppstod under en tid då jag hade väldigt bråttom. Men de gjorde att jag fick tillfälle att stanna upp och vänta på min "själ". Nu är den och jag synkad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar