Pedagogiska lärare - 2

Frusna drömmar.                                                          

Foto: Rosa C

1960 fyllde jag sju år och började skolan. Jag fick en gammal lärarinna som hette Greta Olsson. Hon var ensamstående och ägnade följaktligen sitt liv åt skolvärlden. Vi barn tyckte att hon såg ut som en gammal, gammal tant. Men det kan hon ju inte ha varit. I min ålder kanske? Haha!

Varje skoldag började med en psalm. Eftersom jag tog pianolektioner på fritiden så fick jag äran att spela "Du klara sol går åter upp..." på klassrummets orgel. För att det skulle gå lättare, trampade Greta orgeln och jag spelade. Och klassen sjöng med sina rara barnröster.

När det blev dags för skolavslutning året därpå så ville Greta att en lite grupp om tre flickor skulle sjunga "Den blomstertid nu kommer" för föräldrarna på själva avslutningsdagen. Greta valde ut mig och två andra flickor. Vi fick ställa oss framför klassen och provsjunga. Efter en kort stund säger Greta:

Rose-Marie, du sjunger inte lika som de andra. Du kan gå och sätta dig!

Det är de ord som kommer att förfölja mig under hela min uppväxt och upp i vuxen ålder.

 

Förnedringen var inte så stor då. Jag kan inte komma ihåg att jag mådde dåligt av att inte få vara med de andra och sjunga. Det var bara att acceptera att någon annan tog min plats. Men det skulle visa sig att orden som uttalades satte djupare spår än jag kunnat ana.

Det konstiga är att jag under några år, i fyran och femman kanske, gick i skolans kör men sen var det kört. I fortsättningen lät jag INGEN höra hur dåligt jag sjöng. När det var dags för födelsedagssånger så mimade jag mer eller mindre. Trots att det skedde i kretsen av familjen. Senare, vid kräftskivor t.ex. så mimade jag också. Ingen skulle få höra hur dåligt jag sjöng. Eftersom jag inte sjöng som andra så var det ju stor risk att det skulle höras!

 

För inte så många år sedan men ett bra tag efter att denna ovilja att sjunga släppt, så köpte jag karaokeskivor och sjöng ihop med mina barn. Ibland satt jag själv och sjöng för full hals, bara för att det var så härligt. En gång spelade jag in mig själv och lyssnade fascinerad efteråt. Det lät inte alls så tokigt. Som vem som helst faktiskt.

 

Tänk om ni visste vad ni gjorde med oss barn, ni opedagogiska, trångsynta och själviska lärare. Greta ville att hennes lilla sångtrio skulle vara perfekt. Så att föräldrarna fick ett kvitto på att hon gjorde ett bra jobb med deras barn.

Tack Greta för de första tre skolåren! Din insats följde oss barn genom livet. Hoppas att du fick nobben vid intagningen till änglakören!