Eftersom ljuden kom närmare och närmare så beredde jag mig på att få se rådjur, eller möjligen en älg. Så plötsligt får jag se en skymt av något brunt, bara en liten bit av en kropp så jag kunde inte bedöma vad det var. Jag hörde ett konstigt klapprande ljud som jag aldrig hört förr.
Det kändes som att djuret var lite för nära nu för att det skulle vara trevligt. Så jag gick sakta iväg. Drog mig undan från "vad det nu var". Hela tiden väl medveten om vad som hände bakom och omkring mig. Hunden höll också koll. Vi hörde ljud bakom oss ett tag. Var vi förföljda? Det tog ett bra tag innan det blev tyst och då fortsatte vi promenaden som vanligt.
Där jag bor finns rådjur, dovhjort, älg, lodjur emellanåt, vildsvin m.m. Så man kan inte tro att man är ensam i skogen. Efter det här mötet så tänkte jag inte mer på det.
Någon vecka efteråt sitter jag framför tv:n och tittar på ett naturprogram från Costa Rica. Då hör jag ett bekant, klapprande ljud. Som om någon slår ihop sina tänder snabbt, snabbt och ljudligt. Det var ett vitskäggigt vildsvin som lät så och programledaren informerade om att svinen klapprar med tänderna när de blir oroliga.
Inte undra på att varken hunden eller jag kände igen ljuden på vår promenad den där gången. Varken han eller jag har stött på vildsvin förut. Nästa gång vi hör dem klappra med tänderna, då springer vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar