Tandlagning - då och nu

1963

"Jag är tio år. Sitter i väntrummet på Folktandvården och väntar på att de ska ropa upp mitt namn. Det är inte med glad förväntan jag sitter där. Känner mig mer som om jag gått till min egen avrättning. Alla de andra patienterna sitter tysta och stirrar framför sig. Jag sitter längst ut på stolen. Har svårt att slappna av. Högtalaren som sitter på väggen sprakar till lite. Alla i det sterila väntrummet stelnar till. Det fortsätter att spraka och knastra och rösten som kommer ut från den meddelar att Stefan Karlsson ska gå till rum nummer två.
Pust! Vilken tur att det inte var jag! Killen som heter Stefan går med släpiga steg mot mottagningens rum nummer två. Ser olycklig ut.
Nästa gång det knastrar till kommer jag inte undan. Det är min tur: - Rose-Marie Calldin till rum fyra!
Jag blir nerföst i en höj- och sänkbar tandläkarstol och sköterskan höjer den tills jag kommit i perfekt läge. Tandläkaren kommer in och hälsar goddag. Sen är det bara att öppna munnen och låta honom (det är alltid en han!) rumstera om mellan tänderna med de där metallpinnarna med vass krok på. När han stoppar krokens spets i tandköttet gör det ont men när han stoppar den i ett karieshål är det nära att man skriker men han fortsätter oförtrutet att leta efter ytterligare hål. Det brukar vara ett par, tre stycken varje gång jag är där. Fluor fanns ju inte i tandkrämen på den tiden."

(Fluortant var ett nytt begrepp i skolorna. Jag tror att de kanske dök upp i min tredje klass. Hon kom in på fredagseftermiddagarna med en bricka med små plastkoppar med fluor i. En efter en fick eleverna ta sin dos och skölja munnen med, under överinseende av både lärare och fluortant. Vi som inte hade fluor i tandkrämen hade i allmänhet rätt många hål genom skoltiden. Så tänderna är fulla med amalganlagningar som ett minne av det "ljuva sextiotalet".)

"Efter en stund satte tandläkaren igång att laga något av de nyfunna hålen. En bedövningsspruta sattes in i tandköttet. Det gjorde fruktansvärt ont när den togs! Även om den sattes i munnens mjukdelar. Lagningen gjorde ont trots bedövning. Ja, ALLT gjorde ont!
Varken sköterskan eller tandläkaren hade mycket till övers för oss barn men fjäskade nog lite för de vuxna. Barn skulle bara sitta tysta och gapa, vad de än gjorde med oss!.
I 6-årsåldern hade en privattandläkare upptäckt att jag hade lite för kort tungband. En spruta med bedövningsmedel sattes in och så klippte han... Så fick mamma och jag gå hem."

(När min äldsta dotter var i femårsåldern upptäckte man att även hon hade kort tungband. Men då hade vi kommit fram till slutet av 70-talet och då fick man istället en operationstid på lasarettet och tungbandet klipptes under narkos.)

Tandläkarstol "då det begav sig"

2015

Jag har haft tandvärk i ett par dygn. Alla som haft rejäl sådan vet hur djävulsk värken kan vara. Jag trodde att det handlade om en inflammation i någon rot som höll på att dö/gå i nekros som det heter på tandläkarspråk. Värken strålade ner i käken och upp på sidan av ögat på den sida den elaka tanden satt. Värktabletter hjälpte knappt. Jag insåg att det här kanske kunde bli nåt värre så jag ringde min tandläkare och bad om en tid. Fick komma samma förmiddag. 

Numera när jag kommer in på tandläkarmottagningen så sprider det sig ett slags lugn över mig. Idag finns en helt annan teknik. Nästan ingenting gör ont. Och jag har varit med om såna djävulska utdragningar av visdomständer och uppborrningar av tänder med stora hål så inget kan bli värre. Vad de än gör så kommer det inte att kunna jämföras med den "tortyr" jag och alla andra utsattes för hos tandläkarna förr. Och då menar jag ändå inte den smärta som mina föräldrar och morföräldrar utsattes för. När en tand blev dålig gick man till byns smed som tog ut den med en av sina tänger. Utan bedövning!

Min tandläkare är så "mild". Hon gör allt så försiktigt, är noga med att fråga om det gör ont, behandlar en med bomullsvantar. Som jag trodde hade en av rötterna i en oxeltand blivit inflammerad. Det betyder rotfyllning eller utdragning. Jag valde rotfyllning. Vill ha mina kroppsdelar kvar så länge det går!

Rensing av en rotkanal

Jag fick en spruta i tandköttet på framsidan. - Nu kommer det att sticka till lite, säger sköterskan som lägger bedövningen. - Och nu kommer det att spänna lite, fortsätter hon när hon trycker in vätskan. Jaha? Det kändes knappt. 

- Vi tar en spruta på insidan också, säger hon och sätter nålen i gommen. 

Man ska inte lyssna på folk som har genomgått olika saker inom medicinen men otaliga gånger har jag hört om dessa sprutor i gommen. Om hur vidrigt ont de gör! Jag slappnade av och väntade. Litade fullkomligt på att hon kunde sin sak. Ett pyttelitet stick. Thats it! Det gjorde inte ont!

Sen rensade tandläkaren några rotkanaler, lade i någon slags temporär fyllning och stängde igen tanden. Hon (för numera är det ibland en hon och ibland en han) informerade om att det skulle vara så en vecka sen skulle hon rensa mer och göra klar själva rotfyllningen.

Behöver jag säga att jag gick därifrån nöjd och glad. Träffade sambon på stans mysigaste café och åt en foccacia med fetaost och kyckling och sköljde ner den med en kopp kaffe. Bedövningen hade nästan gått över redan när jag satt på caféet. Och inga förmanande ord klingade i mina öron när jag lämnade mottagningen: - Och så äter eller dricker du ingenting på minst en timme!!!

Ibland blir jag så himla glad över hur bra vi har det. Att utvecklingen går framåt. Men kan inte låta bli att skänka en tanke till de människor till vars länder utvecklingen inte kommit än. Och till dem som inte har pengar till tandvård. De som tar sig till byns smed och låter honom dra ut den tand som krånglar.

PS. Än idag skriver folk i olika medier om Västerås värsta tandläkare genom tiderna - Skomba. Jag hade turen att slippa henne! (En av de få "hon" som fanns på den tiden.) Se en blogg:

J*vla Skomba - En vanlig mamma -

helenanygrund.blogg.se/2010/april/jvla-skomba.html