HYLLNING TILL SKÖLDBRÄCKAN
Idag vill jag prata
om Darmera peltata.
Fula rötter har den
men blommorna som kommer sen
möter knappast förakt.
Vilken prakt!!!
När sen blomman skrumpnar och dör
då lägger sig bladen över och framför
de reser sig som stora gröna tak
och skyddar plantan både fram och bak.
Sen står bladen där i all sin prakt
och som jag redan sagt
jättestora och sommargröna.
Den här bräckan behöver man inte be och böna,
den kommer tillbaka och man får
några fler små plantor varje år.
När snön smälter ser man var sköldbräckan har sin boningsplats. Rester av brunsvarta rötter ligger vid jordytan och sträcker sina armar längre och längre utåt från moderplantan. Man skulle kunna tro att de var döda. Men så kommer små "bölder" lite här och där. Bölderna blir mer och mer rödaktiga och då vet man att där ska en blomma spira. Ur det där fula reser sig en riktig skönhet. Ingen lite spädis, utan på en tjock stam kommer en stor klase av de vackraste rosa blommor.
Går man lite närmare så ser man hur välskapt varje liten blomma är. En Trädgårdsamatör har det lite jobbigt. Man måste ju ner på marken för att kunna studera sina älsklingar ordentligt och sen ska man upp igen...
När blomningen avtar och blomstängeln skrumpnar ihop, då kommer bladen. Som stora paraplyer. De pryder verkligen sin plats hela sommaren med sitt frodigt gröna bladverk. Det här är alltså ingen växt för små rabatter.
Mina sköldbräckor står i torr lera invid dammen. De mår alldeles ypperligt där! Men en vän som fick en planta av mig läste att den skulle stå fuktigt. Jag är ju en sån som läser mycket om växter men gör på mitt eget sätt. Annars får man ju ingen erfarenhet av vad växterna tål och kan.
I många år har plantan stått på samma ställe och endast erövrat en kvadratmeter men i år har jag tagit bort plantor i utkanterna för att begränsa den lite. Så nu står småplantorna uppkrukade i rader i väntan på någon som tycker som jag. Att sköldbräckan är en fascinerande "vill-ha-växt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar