Den här gräddkannan i form av en gris har min mormor haft i sitt föräldrarhem. Den har en historia. Mormor berättade nämligen att när man hällde upp grädde så fastnade dropparna ibland vid ögonen på grisen. Man sa då att grisen grät. Någon gång på 80-talet när det var högaktuellt med såna här prylar så frågade mamma vem av mig eller syrran som ville ha den. Det ville båda så mamma ställde in den i skåpet igen och där stod den tills det var dags för bodelning. Då var varken syrran eller jag intresserade men jag tog den för jag kunde ju inte skänka bort den. Idag är jag glad att jag har den kvar. Lite kantstött men söt.
Morfar hade ett s.k. sparur. Han hade ett bussbolag och behövde förstås försäkringar. Aktiebolaget Sparuret hade en briljant idé. De gav bort en klocka. Som drevs av enkronor. Man stoppade enkronorna i hålet på överdelen och så tickade klockans urverk på några dagar.
När sedan försäkringstjänstemannen återkom på ett besök för att kräva försäkringspremien av sin kund så kunde den inhämtas från klockans innandöme. När jag var barn så stoppade jag enkronor i denna klocka för att få den att "arbeta". Jag stoppade i en krona, lät klockan gå ett tag. Tog ur kronan. Stoppade i den igen. Såna prylar gillar barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar