Vårt köksbord är som gjort för att sitta och pyssla vid och jag skaffade en lampa som spred ett bra arbetsljus. Men på kvällarna blev det lite ensamt i köket så jag bestämde mig för att flytta in ett slagbord som jag kunde arbeta vid, i vardagsrummet. På det sättet fick jag sällskap av sambon och tv:n.
Sambon sa inget om det. Trots att några kvadratmeter av vårt lilla vardagsrum ockuperades av verktyg och högvis med askar med material till min smyckestillverkning.
Denna vinter har jag både drabbats av en långvarig influensa och andra problem med de kroniska sjukdomar jag har så det enda jag har orkat har varit att sitta och måla tavlor. Jag har alltid tyckt om att måla men nu har det intresset tagit ny fart och jag har upptäckt nya tekniker. Så nu står slagbordet i vardagsrummet igen sen oktober! Och mer skrymmande material har intagit rummet. Omålade pannåer, färdiga tavlor, penslar, färger.
Och sambon finner sig i det. Vilken kvinna skulle acceptera att mannen tog in arbetsbord och verktyg i vardagsrummet?! Troligen så tar han smällen för att få vara i min närhet. Vad annars skulle det kunna bero på att han inte opponerar sig!
Faktiskt så har jag haft lite nytta av honom sen jag flyttade min verkstad. På en del tavlor låter jag färgerna flyta ihop och sen letar jag figurer som fötts i det blöta och då bidrar han till slutresultatet, för han sitter i soffan bakom mig och ser saker som jag inte gör eftersom jag sitter så nära pannån.
- Ser du att det är ett hästhuvud där ovanför det gröna?
- Ovanför den där gubben till vänster har du en björn!
Jag har frågat och han har gett mig sitt tillstånd att stå som ensam kreatör till tavlorna trots att han har ett finger med i spelet.
Ibland gör två kockar faktiskt bättre soppor än en. Om man kan ta emot råd och kritik förstås utan att tro att man är bäst på allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar