Curling och hovring

Jag har lyssnat på Malou och hennes program "Efter tio" och debatten som pågår om curling- och helikopterföräldrar och bara fått mina egna erfarenheter bekräftade. Man ska inte hjälpa sina barn med allt MEN finnas där när de behöver en. Mina barn har inte fått så mycket gratis eftersom jag är av den uppfattningen att de ska göra sina egna erfarenheter för att växa och bli starka. Samma sak med det ekonomiska. Jag betalar inte alltid restaurangnotorna eller fikat trots att jag har råd med det. Därför uppskattar de när jag gör det.
Det är lätt att tro att om man alltid hjälper sina barn så blir de tacksamma. Det är precis tvärtom. De kommer att ta det för givet och uppskattar inte hjälpen på rätt sätt. Kanske blir de t.o.m. förbannade den gången de INTE får hjälp.
Tror ni att den pappa som alltid tar upp plånboken när man är ute tillsammans uppskattas efter sin generositet? När han någon gång säger att "Nu betalar var och en för sig själv!" då kan ni ge er sjutton på att alla tänker "Fan, va' snål gubben har blivit!"

Att ställa krav och sätta gränser likställs med att vara elak. Men man måste se det i ett längre perspektiv. Här gäller det inte att bara undvika konflikter för stunden. Konflikter är jobbiga men nödvändiga ibland och ger ett gensvar längre fram. "Du var sträng men du brydde dig!"

Curling och hovring är inte barnens problem egentligen, det är den vuxnes. Som har ett behov av att känna sig behövd, själv behöver bekräftelse och att känna sig älskad. Tänk på det när du curlar för dina hemmavarande barn eller hovrar för de barn som flyttat hemifrån.

Idag så händer det att föräldrar följer med sina barn till arbetsintervjuer och läkare. Jag har hört läkare som varit tvungna att säga åt föräldern att gå ut ur rummet för de vill höra PATIENTENS version. Och vem anställer barn som kommer till en arbetsintervju ihop med sin mamma eller pappa?!

Som en liten "knorr" på denna ensidiga diskussion ska jag berätta om en kille som var praktikant på mitt förra jobb. Under en fikarast säger han (sittandes ihop med ett stort antal personer som har lyckan av att vara fast anställda på ett bra företag och jobbar heltid): "- Jag förstår inte hur ni kan jobba åtta timmar varje dag, från morgon till kväll?!"

Den killen tyckte att vi som jobbade där var galna. Jag vet vem som drog kortaste strået!