För inte så länge sen köpte jag en smart grej. En liten lampa till datorn som man kopplar in i usb-porten. När man sätter igång datorn så tänds den. Med den här lampan kan jag sitta i mörker och skriva och ändå se tangentbordet. Min dator är inte försedd med inbyggd belysning och den här lilla lampan köpte jag på Ikea för 49 kr. Jag är riktigt nöjd med den.
Igår började jag skriva på en "biografi", en liten bit av en mans brokiga liv från att han föddes i Jugoslavien tills han kom till Sverige. Han var hemma hos mig några timmar igår och berättade. Och jag frågade och frågade. Om jag ska få till det bra så behöver jag liksom "se händelsen framför mig".
Det han berättade är till för hans barn och barnbarn. För att de ska veta "vad som hände", vad som formade honom och hur livet och världen såg ut då han var ung.
När barnen lämnat hemmet och man får ett annat liv då börjar man grubbla lite. Över var man kommer ifrån och det finns kanske också en del "varför". Jag tror att det är många som har något att berätta. Innan det försvinner med "ägaren".
När grannen gått hem så satt jag och redigerade texten resten av dagen och kvällen. När jag börjar på nåt som intresserar mig då har jag svårt att sluta. Tio minuter ägnade jag åt att sörpla i mig grönsakssoppa som jag gjort tidigare under dagen. Sen var jag på g igen.
Nu återstår en del frågor och utläggningar kvar att skriva. Sen kommer jag att få foton på personer som finns med i "biografin". De kommer att komplettera texten på ett bra sätt.
Vad den kommer att betyda för ett antal personer vet jag inte men min magkänsla säger att jag ska göra det här av någon anledning. Så hela grejen känns som en riktigt bra idé!
Om man korsade två statsgränser så skulle man inte bli hemskickad, hade vi hört. De som arbetade i Frankrike och som sen kommit på semester hem till Jugoslavien hade sagt att det var så. I Trieste bytte vi tåg till Milano. På tåget till Milano kände jag mig plötsligt extra generös. Vojko och jag rökte som två turkar och jag köpte godis och dricka, så när vi kom till Milano var pengarna nästan slut.
Vi skulle vidare med tåg till Turino men pengarna räckte
inte så det var bara att börja gå de femton milen. Vi kom dock aldrig så långt
som till Turino. Folk såg att vi inte var från Italien och kontaktade polisen.
När vi intet ont anande gick där på sidan av järnvägsspåret stod det plötsligt
två italienska poliser och väntade på oss. De föste in oss i polisbilen och tog
oss med till stationen för förhör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar