Summa sidvisningar

fredag 28 oktober 2016

Hundloka, vildmorot och palsternacka



Hundloka, eller hundkäx som den också kallas, känner väl de flesta till. Hundlokan finns på den svenska arméns lista över de fjorton viktigaste växterna i en överlevnadssituation! Roten innehåller nämligen stora mängder kolhydrater. Men den innehåller bitterämnen som inte försvinner förrän efter minst 40 minuters kokning. Först då smakar den gott. Bladen kan användas i sallader innan växten går i blom sen blir de beska och måste också kokas för att vara goda. De kan användas som spenat.

Att äta växter kan vara förenat med livsfara men det är få växter som är giftiga. Hundlokan kan förväxlas med odört, vildpersilja och sprängört som är riktigt giftiga. Så är man inte duktig på att bedöma växter så ska man nog inte ge sig på att äta just hundloka. Vi kan väl nöja oss med att använda den till majstången och midsommarbuketter.

Utefter våra svenska vägrenar finns en mångfald som förvånar mig. Där hittar man inte bara hundloka utan även vildmorot lite här och där. Den är så vacker! Vår vanliga morot är en underart till den här växten men till skillnad från våra goda morötter så har den vilda sorten en tunn, träig rot med besk smak.


 Vildmorot känns igen på att blommorna böjer sig inåt i knoppstadiet. Blommorna är vita till rosa och oftast så finns en liten blomma i mitten som är mörkt purpurröd.


Det är inte bara blommorna som är vackra. Vad sägs om knoppen?


Om du ser en grön hundlokeliknande växt utefter vägrenen som är grön, så är det med stor sannolikhet palsternacka. Den är också vanlig och förvildad från svenska gårdar där den har använts i många hundra år.


Palsternackans blommor

Palsternackans blad

Ta en tur utefter en vägren någon gång och försök räkna de olika sorters växter du ser. Du kommer att bli förvånad över hur mycket som trivs i dessa torra, näringsfattiga och vid en första anblick tråkiga omgivningar!


onsdag 26 oktober 2016

Morning has broken...

Idag när jag gav mig ut på hundpromenaden hade solen knappt lämnat sitt nattliga gömsle. Den låg och mornade sig på en bädd av höstliga lövverk och lämnade motvilligt sitt nattläger för att sakta, sakta sprida sitt ljus över min del av världen.


Som en nyfiken unge kikade den fram emellan träden där jag gick. Kanske ville den se vad en morgonpigg vandrare med en fyrbent vän hade för sig i skogen vid den här tiden. 


Sakta men säkert lyste den upp vår väg. Hunden hade annat för sig än att fotografera omgivningarna. Han njöt mer av dofterna än färgerna. Jag plockade lite löv i olika färger. Kanske blir det nåt kreativt av dem...


Det fanns gott om färger vill jag lova. Alla nyanser av grönt, gult, orange och brunt. 


Jag gick där i den fortfarande dunkla skogen och såg hur de höga trädens toppar belystes av den uppåtgående solen. Precis som i en regnskog när dagen vaknar till liv. Som två olika världar, en därnere med en speciell flora och fauna och en däruppe där aporna kastar sig från träd till träd under höga läten. I min värld hördes bara koltrastarnas prasslande bland bruna löv och en nötskrikas kraxande läte.


Vid vägs ände och min promenads slut hade solguden Ra fötts på nytt och ljuset, det goda och ordningen hade vunnit över mörker, ondska och kaos. Oj, vad vacker världen var runtomkring mig när den kalla dimman lättade.


Solen gör underverk även en kall morgon i slutet av oktober. Plötsligt så har omgivningen fått hundratals färger igen. Röda nypon lyser från en buske vid vägkanten och trots den hårda kampen mellan natt och dag så är himlen oskyldigt blå. Vilken underbar start på den dag som blev mig given idag!


Jag letar reda på en dikt som jag skrev om solguden för något år sedan. Idag hade vi frost för första gången, när jag skrev dikten så var det snö och vinter. Men kanske en lika vacker soluppgång som den jag fick idag.

SOLGUDEN
 Ett eldklot lossnar
från horisonten,
lämnar natten
för att värma
morgonen.
 Nyvaken
stannar jag upp
för att hälsa
gryningen.
Under mina fötter
knarrar snön
men det varma ljuset
får mina ögon
att glöda
av ett sällsamt ljus.
 Ra har fötts på nytt.
Han lämnar hamnen
i sin gyllene båt.
 Ikväll dör han
i väster.
 Igen.
 

tisdag 25 oktober 2016

Fruktträd i pelarform

Aldrig trodde jag väl att jag skulle köpa fler fruktträd men så blev det. Ett enda äppelträd räcker gott åt en familj. Man äter ju inte äpplen och/eller äppelmos varje dag. Men nu var det så att jag upptäckte pelarformens fördelar med allt vad det innebär. 

 

Två olika pelaraplar blev det och ett pelarpäron. Bürgers i Köping hade flera träd kvar trots att det var sent på säsongen och jag fick ett bra pris: Köp 3, betala för 2! Sorterna vet jag inget om. Red sensation och Green sensation hette äpplena. Den ena äppelsorten är röd och mognar under september till oktober och det andra är grönt och mognar oktober till november. Päronet vet jag inget om för etikett saknades men det blir en spännande överraskning. 


Jag har ett enda äppelträd, Maglemer, som ger mycket goda frukter. Varje år blir många äpplen förstörda av rönnbärsmal och äppelvecklare men jag får i alla fall några lådor med felfria äpplen som jag spar i friggeboden så länge det går. Det här äppelträdet har stått på tomten sen 50-talet och det är vårt s.k. vårdträd. Som jag klipper i parasollform varje vår.


Alltså så är det inte mängderna jag är ute efter utan lite variation eftersom jag nu köpte pelarformer av olika fruktträd. Pelarträden tar ingen plats för de breder inte ut sig som vanliga träd alltså är de lättplacerade. De växer rakt uppåt. De får inte hundratals vattenskott heller. Man tar bara bort de ev. grenar som förstör utseendet på vägen upp, så att säga. Pelarträd ger en del frukt men inte tillnärmelsevis som ett vanligt träd. Det man inte har i mängd blir mer värdefullt så jag ser fram emot att kunna lägga lite olika frukter i en skål på bordet och kunna njuta av dem istället för att undra vad jag ska göra av dem alla innan de ruttnar.


För övrigt förfaller trädgården dag för dag. Hortensian Annabelle med sina jättelika blomklasar är nu på väg ner mot marken. På våren brukar jag hitta de torra blomställningarna lite här och var på tomten. De blåser runt i vårvindarna precis som de där torra buskarna man ser blåsa runt ute på prärien i gamla cowboyfilmer. 

Höstdepressionen är över för den här gången. Nu har jag accepterat faktum. Nu är det höst, snart vinter. Nästa vecka går vi in i november. Men efter vinter kommer vår och så börjar allt om igen.


torsdag 20 oktober 2016

Pumpa på!

Pumpor har alltid fascinerat mig. Vad det beror på vet jag inte riktigt. Kanske är det storleken. Att ett litet frö till en grönsak plötsligt lämnar efter sig en frukt på flera kilo?
Fruktköttet är ganska smaklöst men ändå gott på nåt diffust sätt. Men vad ska man göra av en sån här klump så att den kommer till sin rätt? I en rätt...

Jag tog in en av två gröna "fotbollar" och började det mödosamma arbetet att försöka ta mig igenom det stenhårda skalet. Det gick så där. Men efter lite jobb typ skalning, urgröpning och skivande så hade jag råmaterialet till en krämig pumpasoppa.


Den här sortens pumpa tilltalar mig med sina färger och den blir inte större än en handboll. Alltså hanterbar. Den är grön och får dekorativa gulorange ränder efter hand som sommaren fortskrider.

En annan av de pumpor jag odlar kallar jag rätt och slätt för "Anjas bleka" efter grannen som jag fått fröna ifrån. Anja är inte alls blek men pumpan är det! Blekbeige. Men fruktköttet är vackert gult.


Idag blev det pumpasoppa igen! Bara för att den är så otroligt god. En enda pumpa räcker till flera soppor så jag tärnade upp överskottet och lade i frysen. Två soppor till blir det i vinter av bitarna.


Sen provade jag en variant med skivad pumpa i ugn. Jag gröpte ur pumpan och skivade den med skalet kvar. Lade på en plåt med höga kanter ihop med halva lökar (med skalet kvar) och bitar av salsicciakorvar. Jag ringlade olivolja över och strödde på flingsalt och peppar. Skjuts in i ugnen på 225 grader i 30-45 minuter! Jättegott! För säkerhets skull hade jag gjort en sås på crème fraiche, senap, chilisås och ketchup. Ifall det skulle bli för torrt. Men det blev det absolut inte. Jättegott!

Pumpasoppan gör jag på samma sätt som de flesta andra enkla soppor jag gör till vardags. Det är bara innehållet som varieras. Jag fräser c:a 1/2 kg pumpa och en hackad lök i smör. Häller på vatten så det täcker allt, i med 2 buljongtärningar lite salt och peppar och låter det koka tills fruktköttet är mjukt. Häller i 1,5-2 dl grädde och så mixar jag allt.

Dessa soppor blir nästan lika goda utan grädde. Byt ut grädden mot vatten om du vill. En vardagssoppa utan grädde som vi ofta kör med är gjord på fyra morötter, 5-6 potatisar och en lök samt buljongtärning. Varför krångla till det när det enkla kan bli såååå gott!


2009 i oktober åkte vi runt i Cornwall. Bl.a. besökte vi The lost garden of Heligan. En vacker trädgård som varit bortglömd i många år men restaurerats bit för bit. Där fanns det pumpor! Här följer några godbitar.






Den sista bleka pumpan påminner om "Anjas bleka" men min är klotrund. Färgen är dock densamma. Pumpan är underskattad. T.o.m. fröna kan tas tillvara och rostas och ätas som snacks. Men de flesta använder den bara till Halloween! Så synd på så mycket mat...

Nu ligger fröna till mina två olika pumpor och torkar på hushållspapper. De blev inte bara mat till igår och idag, de kommer att bli mat nästa år igen.






söndag 16 oktober 2016

Se dig omkring, än finns det lite i naturen att glädjas åt!

Den värsta höstdepressionen är över nu. Mycket p.g.a. höstpysslande i trädgården. Jag har tagit in krukorna med chili i rumsvärme. Jag har samlat lite mer fröer och ägnat ett antal timmar åt att rensa, sortera och förpacka. Jag har även plockat de kanske sista björnbären. I år har jag fått massor. De kart som nu hänger kvar hinner inte mogna men det kan jag stå ut med eftersom många liter ligger i frysen och väntar på syltsocker och pajdegar.

När höstångesten sätter in då finns det bot. Att åka hem till någon trädgårdsvän och gå runt i trädgården får en att inse att det fortfarande finns mycket ögongodis. Jag tar bilen och åker till Christina som har en liten stuga på ett koloniområde utanför Västerås.Där står ett silverax "Brunette" fortfarande högrest och stolt. Trotsande nordvästliga vindar utifrån åkrarna intill.


Alunrot i alla möjliga färger finns det i den här trädgården. Vem behöver blommande perenner när bladen i sig är lika vackra som en blomma?

Färgerna varierar på en enda planta.

Berberis för tankarna till allmänna planteringar i parker och bostadsområden. Inget att höja på ögonbrynen åt i vanliga fall. Men Christina har hittat lite speciella sorter. Jag ser en mörkbladig sort där bladen har en anstrykning åt vinrött och hajar till. Finns det såna också?


Sen faller blicken på en annan sort med spräckligt bladverk. Så vacker! Den skulle jag kunna tänka mig...

 

Randiga blad, finns det? Javisst men det är nästan bara i Trädgårdsamatörers trädgårdar man hittar såna udda varelser. Här är det en bok som har randiga blad, en "Striata".


Den här måsen är ingen flyttfågel. Den är hemkär och stannar på tomten över vintern för att vakta den från ovälkomna inkräktare.


Snigeln hann inte dra iväg söderut. Men den har sitt skal att kura ihop sig inuti när det blåser kallt.


Det är inte bara jag som tar med mig vackra stenar hem. Den här stenen går i vitt, grått, grönt och rosa. VIlket klipp!


Christina samlar på hostor/funkia. Hon har massor med olika sorter. Jag hittar en vitgrön sort med djupgröna inslag som fortfarande står sig.


När jag vänder mig om, det är då jag ser vad hösten gjort med en annan av hennes hostor! Vilken färgprakt! Det är inte ofta man ser hostornas färgprakt på hösten för bladen brukar se ut som sladdrigt slem efter den första kalla natten. Men i år hände det nåt! Det var varmt så länge så hostorna hann gå i höstfärg.


Vilka höstfärger! Jag behöver inte leta efter dem. De finns överallt i olika kulörer i en höstlig färgskala som får en konstnärssjäl att gå igång. Här kommer en kavalkad:







En del blommor fortsätter att utvecklas och bryr sig inte om att vi nu är inne en bra bit i oktober. Jag hittar flera clematis som inte gett sig än. Det är bara den höstliga fukten som lämnat lite näring till sporer att växa till på blombladen.



Rosor är tuffa. Åtminstone en del. Den här verkar inte bry sig över huvud taget! Precis så ska vi leva. Som om det inte finns nån morgondag!


Efter en kopp kaffe i stugvärmen där veden sprakar i braskaminen så lämnar jag trädgården, lite lättare till sinnet men med tyngre bil för några växter lämnade koloniområdet till fördel för min trädgård. 

Vid utgången tronar ett vackert lärkträd, en speciell sort. Trädet står där högrest och stolt. Inget kan rubba det, inte ens några månaders kyla. Jag ska nog klara det jag med!