Nu har alla växter gått i vila. I vår kommer de att kämpa sig upp ur leran för att ge nytt liv åt sin egen art. På vissa ställen blir kampen mer påtaglig än på andra. T.ex. på det sten- och kalkrika Gotland. Men det konstiga är att där är artrikedomen som störst. De flesta växter tycker om kalk och på Gotland blommar det vid alla vägrenar, i diken, i sanden, bland stenar t.o.m. PÅ stenar.
Växtligheten skyr inga hinder. Där det finns en skreva där slår fröna rot. Ibland behövs inte ens en sån. Vi har ju hört talas om, och sett, hur maskrosor spirar upp ur hård asfalt.
 |
| Blåmunkar/monke kämpar på Gotlands sandstränder |
 |
| Blåeld och reseda kämpar på stenstränderna |
 |
| Vita brudbuketter av sandkrassing och massor av sten. |
 |
| Gråtimjan och gråfibblor invaderar sakta omgivningen med sina revor. |
 |
| Skir kornvallmo bland stora, hårda stenar |
 |
| Längre upp på land har den vita fetknoppen etablerat sig och blommar här med skyar av blommor på ett kalt berg. |
 |
| Pipört som spridit sig utefter en stenig väg |
 |
| Nära civilisationen kämpar de på, de blå. |
 |
| Även de gula. Nunneört som självsått sig i en stentrapp. |
 |
| Murreva vid en annan trapp |
 |
| Inte ens kyrkoruinernas väggar undgår växtligheten. Här är det murgröna som klättrar uppåt väggarna. |
 |
| Till och med mitt inne i staden pågår kampen. Bland kullerstenarna på en gata i Visby blommar lejongap. |
1 kommentar:
Oj vilken fröjd för ögat. Härligt...
Skicka en kommentar