Kärlekskranka stockrosor

En gång i tiden hade jag en planta med riktigt svarta stockrosor. Och en med ljust gula. 

Eftersom de stod i samma rabatt och inte hade några andra stockrosor att fraternisera med så bestämde de sig för att kela lite. Efter hand uppstod kärlek och efter ytterligare en tid bestämde de sig för att skaffa barn. Så de skickade efter ett litet bi som var behjälplig vid själva akten eftersom de var så stela i lederna. Året efteråt var det dags för deras förstling att se dagens ljus. Avkomman blev mörkt röd.

Åren gick och fler barn kom till. Till slut var alla ljusgula. Någon med en liten vinröd strimma längst inne vid pistillerna och ståndarna. Det enda spåret av faderns gener. 

Sen har jag inköpt flera olika sorter genom åren. De fyllda har försvunnit men en som kommer år efter år är ovanstående skönhet. Den har inget behov av att reproducera sig så jag försöker i år tvinga fram småbarn. Frön är redan sådda och nu väntar jag på resultatet. 

Jag har nu kommit på varför den inte vill hitta en partner ur sitt eget släkte. Den har ju redan låtit sig förföras av sin polska granne. Säg det hjärta som inte smälter inför Warzawska Nike, blomstervärldens George Clooney!

Not. Stockrosor är tvååriga och bildar en bladrosett första året och blommor år två. Men om de trivs och zonen är bra så dyker de upp år efter år. Vill man vara helt säker på att få tillbaka dem så klipper man bort stängeln med fröna när den blommat klart. Då lurar man den till att fortsätta växa, för dess uppgift här i livet är ju att fortplanta sig.