Vi som har facit i hand har lärt oss att uppskatta dessa framtagna blommor men vi blir samtidigt euforiska när vi stoppar näsan i en gammaldags luktärt med doft från paradisets ängar. Vi är så vana vid att allt moderniseras så vi reagerar inte längre. Sen är det ju så också att vi inte var med på den tiden då de flesta blommor doftade så vi vet inte HUR mycket! Vi vet bara vad som finns att lukta på idag.
HH Thomas konstaterar praktiskt att växterna trots avsaknad av doft blivit mer motståndskraftiga mot sjukdomar, välformade och "av den storleken som blomsterhandlare åstundar och blommar rikligt och länge".
Vill vi odla fram såna praktväxter framför det ursprungliga? Javisst, vi vill ha allt. Vi vill ha de förädlade lika väl som vi vill behålla de gamla hederliga. Men vi kan inte välja bort de ursprungliga helt för då förlorar vi ett liv i världens flora.
Vad ger dig den största upplevelsen? Att se nåt vackert och ståtligt på långt håll eller att upptäcka nya dimensioner i en liten blommas innanmäte när du väl bemödat dig om att vända på "kjolen"?
HH Thomas och jag har en sak gemensamt som kan sammanfattas i hans egna ord: En trädgård bör städse söka likna en ännu ouppdagad sagovärld. En trädgård, vars helhet man fattar vid första ögonkastet har i samma stund förlorat sin förnämsta dragningskraft.
En parkanläggning är inte min stil. Trädgården ska vara personlig. Vad gör det om den avspeglar ägarens personlighet? Kanske galen, slarvig, flummig... Parkanläggningar finns det gott om. Där går man och "inspekterar" och kontrollerar och fotograferar och imponeras. Men i en trädgård som byggts upp med kärlek till det som växer där hittar man guldkornen, flödet, lekfullheten. Och det är den som ger andra inspiration och glädje till att odla, plantera och experimentera.
En parkanläggning imponerar men avskräcker vanligt folk. En personlig trädgård är en inspirationskälla för var och en som vill våga prova på hur det är att odla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar