Is, morgon och storstad

Idag ångrade jag mig så fort jag stängt och låst ytterdörren. Att jag inte tog på mig kängorna med dubbar (s.k. Icebugs). De tumlade betongstenarna nedanför trappen var belagda med våt is. Gatan var ishal. Gräset var halt. Varje gruskorn var belagt med en ishinna. Jag brukar vara mer rädd om mig men jag hade inte lust att gå tillbaka hem och byta skor...

Jag är lyckligt lottad som bor där det finns massor med olika promenadstigar för mig och min hund. Så jag valde gräsytorna i morse. Där kunde man ta sig fram hjälpligt. Vägen dit däremot var rena benknäckarsträckan.

 Efter några dagars samvaro med tvååriga lilla J så kändes det skönt att få göra vuxensaker. Som t.ex. att måla. Inte för att barnbarnet är jobbigt. Hon är glad, positiv och hjälpsam. Nej, det är snarare för att jag tappat den där kunskapen att göra tio saker på en gång. Den går förlorad genom åren. När mina egna barn var små kunde jag städa, baka, tvätta, byta blöjor, göra mat och ändå ha energi kvar till egen tid när de väl var "sagolästa" och nattade. Då stickade, virkade, målade eller pysslade jag.

I dagsläget är egentid inget jag ens kan tänka mig efter en dag med barnen. MEN, det finns en väsentlig skillnad. När barnbarnen kommer då ägnar jag nästan all tid åt dem. Det kunde jag inte göra när mina egna barn var små. Det dagliga livet måste ju funka. Idag har jag helt andra prioriteringar.

I förrgår kväll varvade jag ner med att göra en påbörjad tavla klar. En morgon för någon vecka sen tog jag stigen utefter Mälarens stränder och fotograferade en helt osannolik soluppgång över sjön. Med färger som också var helt outstanding. När man avbildar natur så blir det ofta overkligt om man ger den de färger som man ser genom en kameralins eller ett öga. Det blir ofta brutalt och fult. Men om man dämpar färgerna (alltså fejkar) så blir det helt ok. 

I ovanstående tavla så har jag inte dämpat en enda nyans. Precis så här såg det ut. Även soluppgångar kan vara brutala!

Igår började jag på en ny tavla. Som vanligt blandade jag färger, lät dem gifta sig och lade på lite olika mönster. Sen satte jag mig framför tv:n och vilade. Då påstod sambon att det fanns ett drinkglas med en oliv i, på tavlan. Klockrent, tyckte han. Ja, ja, tänkte jag. JAG har inte sett det än. Vi får se vad jag tycker sen. Det är ju jag som bestämmer...

Nästa gång jag satte mig ner vid staffliet så var det solklart att glaset skulle vara där. Och oliven. Sen löste sig resten. Storstad, fest, stjärnor, silverglitter, vatten och glitter igen. Denna gång i guld. 

Det är så här jag målar numera. Jag blandar färger och upptäcker något bland dem. Förstärker det jag ser och utgår från det.

Förr skulle man alltid avbilda saker. Den som gjorde det bäst var duktigast. Att avbilda, det har varit min melodi under många år. Jag vet att jag är bra på det. Men nu stundar andra tider. Jag älskar att överraskas av motiven som döljer sig i mixen av mina färger. Min duktiga tid är över. Nu blåser andra vindar.