Varje år får jag blandade känslor inför julen. Förstår mig inte på dem som bara ser den genom ett rosenrött skimmer. Troligtvis så har dessa människor inte varit med om särskilt mycket i livet. Då får man heller inget perspektiv på tillvaron. Det är först genom svårigheter man lär sig uppskatta de små tingen. Idag ser familjekonstellationerna ut på så många sätt. Då gäller det att vara flexibel. Ta dagen som den kommer och gilla läget. Att göra det bästa av situationen. Men att samtidigt stå upp för sig själv och att försöka ge andra vad de vill ha kan betyda katastrof. Om man inte avdramatiserar julen förstås...
Julen bör vara en fin och lugn helg. De flesta har ledigt några extra dagar. Då kan man kanske ta det lite lugnare och passa på att njuta med nära och kära. Under årens lopp har jag lärt mig vad som är viktigt. Och det är att åsidosätta sig själv lite grann på en del plan men att stå upp för sig själv på andra. Själva julaftonen är inte helig. Julafton blir när man firar den. Det är inte datumet som är det viktigaste, det är att samlas kring det vi kallar julafton.
Jag har besökt ett loppis bl.a. Köpt på mig stickor och virknålar i olika dimensioner och garn. En gång i tiden gjorde jag mig av med allt sånt. Trodde väl aldrig att jag skulle återuppta den här hobbyn eftersom min kropp sa stopp för sån verksamhet. Inte tänkte jag då på att jag ju kunde sticka och virka i mindre skala som inte påverkade mig negativt. Så nu har det blivit lite Barbiekläder igen. Man hinner en hel del under en film på tv, en kväll.
Varför köper man dyrt och nytt när man kan köpa saker för en spottstyver (var kommer detta konstiga ord ifrån egentligen?). På loppis kostar en plastpåse med olika garner i olika färger mellan 5 och 20 kr, stickor 10 kr och virknålar 5 kr. På samma loppis hittade jag en plastpåse med nio garnnystan i 100% ull för 40 kr! Av det garnet gjorde jag en krage och en mössa till mig själv. Helt underbart varma och sköna. Sambon säger att jag ser ut som en oliv i dem!
En skogspromenad ger mig material till några julgrupper. En vecka innan har jag varit på Biltema och köpt guldfärg på sprayflaska och sprayat konservburkar som jag sparat. I dem sätter jag hyacinter och så på med lite mossa, några kottar och ett vackert snöre omkring burken så blir det fina små gå-bort-presenter. En stor vit porslinskruka pimpar jag till mig själv av fynden från skogen.
Jag kopplar gärna av med en kväll på stan. Ihop med vänner, barn eller sambo. Bussförbindelserna från och till där jag bor har blivit så bra så jag kan åka ner på stan precis när jag vill. I fredags träffade jag min äldsta dotter på Indigo. Vi åt mat ihop och hade en trevlig kväll. Vägen genom stan gjorde mig glad. Det finns de som jobbar med att göra vår stad så fin vid juletid. Tack ska ni ha!
Att ha tid att umgås är ett privilegium när man blivit pensionär. Julpyssel med barnen och numera även barnbarnen är ett måste. I helgen färgade vi mandelmassa och gjorde figurer av den. Många ormar och bajskottar blev det...
Lilla J, två år, och jag gjorde saffransmusslor till små bakelser. Att fylla med sylt (gärna hjortronssylt) och grädde. Hon blandade och rörde så mjölet stänkte. På ett litet pekfinger fastnade det smet som sen med blixtens hastighet åkte in i munnen då och då. Hur snabb kan man va'?
Att ha tid för kreativitet till jul är ett måste för mig. Jag vilar i kreativiteten. Den får mig i balans. Därför tillverkade jag några par av de ståltrådsfigurer jag förut brukade göra, på begäran.
När stressen närmar sig inför julen, då sätter jag mig ner vid staffliet och målar. Då kommer jag på andra tankar. Ett foto med mobilen på en häftig soluppgång över Mälaren blev till en tavla. Den är inte riktigt klar än. Några penseldrag återstår för att jag ska vara nöjd.
I morgon åker jag till Art Galleri Quirinus i Köping med några andra tavlor som ska vara med på deras utställning "Only woman" 9-22 januari. Det är bara kvinnor som får ställa ut och viss procent går till kvinnojourens arbete i Köping. Troligtvis så blir det en fika på caféet rakt över gatan ihop med en kär konstnärsvän. För mig är samvaro viktigt när det närmar sig jul. Men det sociala kommer inte av sig självt. Hur ofta ringer nån på dörren och vill ta med dig ut? Du måste själv ta kommandot över både livet och julen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar