Vår i Paris och sommar i Juan le Pins

En kompis ska vara med och ställa ut tavlor i Paris i vår och även åka ner och titta och uppleva Paris på riktigt för första gången. Det förandledde mig att ta fram mitt fotoalbum från min egen Parisresa 1971 för att leta fram några foton att skicka till henne.

Här är jag och klasskamraten Eva högst upp i Eiffeltornet.
Eva var livrädd. Henne fick vi övertala att ta några steg
närmare staketet. Men bekväm med det blev hon aldrig!

Men redan 1970 var jag i Frankrike för första gången, under tre och en halv vecka, 16 år gammal. På en s.k. språkresa till Cap d'Antibes och Juan les Pins ihop med en klasskamrat. Det var ett tjugotal tonåringar som bodde i en stor villa som ägdes av en regissör. Vi studerade franska på förmiddagarna på husets altan och drack vin och dansade på nattklubbarna i närheten på kvällarna. Jag hade 450 kr i fickpengar med mig. De räckte under hela vistelsen! En 1 1/2 liters vinflaska med vitt vin kostade 2:50, en med rött vin kostade 3:-. Så vi hade råd med lite dricka också!
Av kursledaren blev vi skjutsade till närmaste disco "Whisky a gogo" i Juan les Pins. (Som Peter Sarstedt sjöng om i låten "Where do you go to my lovely, when you're alone in your bed?").
Där beställde vi rom och cola vilket de aldrig hört talas om i Frankrike! Det hette ju "Cuba libre" gudbevars. På den tiden tyckte inte fransmännen om att prata engelska: När vi sa rom and cocacola så låtsades de inte förstå. Hade vi sagt rom and coke så kanske...
Vi åkte till Nice, Cannes och några nattklubbar ute på landet t.ex. Valbonne. Där spelade Commodores. Ett riktig toppenband. Senare i livet fick jag veta att Lionel Ritchie var en av medlemmarna!

Commodores

På den här klubben satt bl.a. en äldre man i svart linne, typ brynja, med massor av guld på sig. Halsband och armband. I hans sällskap satt en ung tjej med blont, långt hår och lång flower power klänning i tunt, nästan genomskinligt siden. Dåtidens jetsetare. Vi svenska "töntar" insöp hela scenariot och beundrade det vi såg. Och önskade att vi var lika belevade som dem.

Vi gästade marknaden i Ventimiglia i Italien och besökte glas- och parfymriket i Grasse, badade på kända stränder där man fick betala inträde för att komma in, något som var helt nytt för oss. Jag blev dökär i en kille från Belgien som jag träffade några gånger men sen aldrig mer. Vi satt på kanten till poolen på nattklubben i Valbonne och höll varandras händer medan cikadorna spelade för oss i den svarta natten.

Ett av de häftigaste minnen jag har från Antibes är när jag och kompisen kom hem efter en natt på Whisky a gogo och passerade stranden i Cap d´Antibes. Längst ute på en pir satt en man och spelade panflöjt i den annars så tysta natten. Så vackert. Sånt som man aldrig glömmer. Som allt annat man varit med om under sitt långa liv. En del saker hamnar i glömskans djupa brunn, andra spar man i sitt hjärta att ta fram då och då och njuta av.