Blågula och mörkröda minnen

Min mormor och morfar hade en rund "plaskdamm" på tomten. Kanske en och en halv meter i diameter och med en liten sprutande fontän i mitten. Där sprang syrran och jag omkring på somrarna. Vattnet räckte oss till vaderna. Mormor hade planterat gula dagliljor och blå strandiris i ruggar runt dammen. Varannan blå, varannan gul. Så svenskt. Så vackert. 

 

När jag blev med trädgård var en gul dagllilja bland det första jag fick från en trädgårdskompis. Blå strandiris från en annan. När mina dagliljor blommade för första gången gick jag förbi dem och kunde ana en doft från en annan tid. Jag lutade mig över en av de öppna blomkalkarna och drog in doften i näsborrarna. Det luktade barndom! I minnet var jag där igen, i mormor och morfars damm. Jag sprang runt, runt i vattnet iklädd bara "solbyxor" som det hette då. Hemsydda kortbyxor med resår upptill och runt benen i något somrigt tyg med bruna palmer på. Livet låg framför mig som ett vitt oskrivet ark.

Vid den här tiden har jag tecknat många ark fulla med text och färg. Mitt liv kom att gå i skrivandets och målandets tecken. Kanske därför som jag slutade att måla under flera år när jag skaffade trädgård. Jag målade ju hela tiden ändå. Med blommor, träd och växter. 

När mamma gått bort och hennes hus skulle säljas fick jag brått på slutet. Jag behövde ha några minnen från hennes trädgård. Så jag tog en spade och grävde upp några rötter av tre av de då höstgröna pioner som hon hade planterade framför ingången. Jag hade glömt vad det var för färger men det gjorde ingenting. De skulle bara med hem!

Följande år skulle de tre skotten tyna bort och dö. Men av en oförklarlig slump så hade jag plötsligt en decimeterhög planta i en rabatt förra året. Inga blommor, bara ett enda blad. Jag upptäckte det först när jag skulle rensa den rabatten. Efter att ha stövlat omkring i grova skor i dess närhet så fick jag nästan en chock när jag tänkte på vad som kunnat ha hänt den. Tänk om jag hade trampat sönder pionskottet?! Mirakulöst nog så hade plantan klarat sig undan mina 41:or. 

I år har den växt till sig och döm om min förvåning när jag hittade en knopp tidigare i år! Förra veckan så slog den ut. Det var nog den vackraste av mammas pioner som överlevt. Den mörkt röda och fyllda. Sort? Vad spelar det för roll. Min mamma köpte väl den finaste hon kunde tänka sig men för mig hade den kunnat vara grå! Den har stått i mitt föräldrahem och nu får den nytt liv hos mig. Det betyder en hel del. Ibland klamrar man sig fast i det som var. Motsatsen skulle vara outhärdlig. 

Minnen sitter i hjärnan som outplånliga foton att ta fram och titta på ibland medan en speciell doft kan förflytta en femtio år tillbaka i tiden bara genom några mikroskopiska partiklar som landar i ens näsborrar.