Helg i ödemarken

I helgen har jag tagit semester från trädgården. Min trädgård sköter sig själv om jag är borta några dagar och ser till att mina krukor får det vatten de behöver under min frånvaro. Det har jag löst genom en massa plasttråg i vilka jag köpt nötfärs och stekar. Och plastburkar som det varit glass och annat i. Dem fyller jag till bredden med vatten och på det klarar sig växterna ett par dar i stekande sol. 

Jag älskar att gå runt i min trädgård och fixa och plocka. Jag är inte en sån som mäter tid och vad jag gör men en stegmätare skulle ge bra utslag efter en dag i trädgården, det är jag förvissad om. Denna typ av motion ger mig ökad blodcirkulation och får mig att bli mjukare och rörligare i sen- och muskelfästena, som är mitt stora dilemma. Men ibland så tar sjukdomen över och gör att jag behöver gå ner i tempo för att få tillbaka tempo. Den här gången är det senfästen i ett knä där de förhatliga inflammationerna poppat upp. Bara att gilla läget. Och vilken tur att vi bestämt oss för att åka ut med husvagnen denna helg. Jag får ju vila så mycket jag vill! Behöver inte ta ett enda steg om jag inte vill! Dessutom är vädret perfekt. Sambon och jag åker ut i ödemarken redan på fredag morgon och solen strålar från en klarblå himmel. Jag lägger mig ner i solsängen och njuter av värmen. 

Senare kommer yngsta dottern med sina barn ut med sin husvagn. Efter några timmar med tystnad, böcker och korsord så är det mysigt med lite liv i luckan. Vi är tillsammans!
Så får vi förmånen att vara barnvakt medan dottern har avslutning med middag med sina kolleger på Engelska skolan. Vi äter mat, kvällsmat, byter bajsblöjor, ritar och har det bra.

Dagen därpå bjuder på samma fina och varma väder. Förra året tävlade vi ibland om vem som doppade sig först i Mälaren. På lördagen har John, 5 år, och hans mamma bestämt sig för att bli först med att bada.  

John kastar sig i det kalla vattnet. Han SKA vinna! "-Jag hade vunnit om jag hade kastat mig ut!" säger sambon. Ja, ja! Visst hade han det om han hade vågat! Så småningom doppar han sig. Johns mamma går ut till knäna och stänker först lite vatten på armar och kropp för att kyla ner sig. Sen tar hon steget ut i kylan! Jag skyller på mitt onda knä...

 

Resten av lördagen solar vi. Jag rör mig nästan inte alls. Smörjer in mitt knä med Voltaren och nöjer mig med att baka lite bröd på öppen eld. Det blev en flopp. Bröden blev platta och flottiga och smakade konstigt. Hade varit bättre att göra vanligt pinnbröd.

Hela helgen sitter det en gubbe i skogen och glor på oss. Ett troll? Det känns skönt att ha vänner i som vakar över en. Om man är rädd om naturen så har man inget att frukta!

Det regnar hela lördagsnatten. Det låter härligt när regnet strilar på husvagnstaket. När vi lämnar vårt smultronställe vid lunchtid på söndagen så värmer solen igen. Det är alltid lite svårt att lämna den här tystnaden och stillheten...