Dikesrenarnas rikedom

Många gånger har jag förundrats över den enorma växtlighet som finns i dikesrenarna längs våra svenska vägar. Man tycker ju inte att där skulle vara speciellt gynnsamt för växterna. Torrt och fullt med partiklar från våra bilars avgassystem. Men se, det bryr sig inte växterna om. 

Gotland är speciellt i det här avseendet. I vissa, lite fuktiga diken prunkar orkidéer som t.ex. Jungfru Marie nycklar. I nästa parti växer resedan och i nästa vädd, vallmo, getväppling, lusern... Mängden sorter är enorm. Men resten av Sverige ligger inte heller i lä när det gäller artrika diken. 

I morse gick jag en promenad utefter vägen från Hallmare havsbad mot Loftahammar. Genast såg jag mogna, röda smultron och tog fram en av hundbajspåsarna för att plocka lite. Jag vet inte hur många gånger jag haft nytta av dessa påsar. Man vet ju aldrig vad man ska hitta under sina vandringar. Kantareller, blåbär, lingon, kirskål, löktrav, mossa...

(Naturligtvis använder jag oanvända påsar! Vad tror du om mig?!)

Smultronen blandade jag med blåbär som fanns mogna i skogen bredvid. Bären skulle bli ett extra plus på barnbarnens morgongröt när jag kom tillbaka till campingplatsen.

Då fick jag se stora fröbollar vid vägkanten. Det var den vackra ängshaverroten som gått i frö. De ser ut som jättelika maskrosbollar. Varje enskilt frö är försett med en "fallskärm" som ser till att fröet får luft under vingarna och kan förflytta sig till en lämplig plats.

De flesta av ängshaverrotens blommor hade sett bättre dagar. Deras säsong börjar gå mot sitt slut. Men jag hittade en som fortfarande blommade. Den lyste som en gul sol i dikesrenen. Den här växten finns med i Linnés blomsterur. Skall man se den blomma så får man inte ligga och dra sig på morgonen för den slår ut mellan 3.00 och 5.00 och sluter sig mellan 9.00 och 10.00.

Vill du läsa mer om Linnés blomsterur, se min blogg från februari i år:

http://cre8ingbyrosemarie.blogspot.se/2015/02/en-klocka-som-varken-tickar-och-slar.html

En annan växt som fascinerat mig under de år som jag studerat den svenska floran är vildmoroten. Vår ätliga morot (Daucus sativa) är en underart till den här vilda arten (Daucus carota). Vildmoroten har inget värde för matintresserade. Dess rot är lång, smal och besk men sägs bota väderspänning och har använts rostad som surrogat till kaffe.

Knopp av vildmorot. Ett konstverk som väntar på att få visa sitt rätta jag

Vildmoroten är utomordentligt vacker från knopp till blomma. När den börjar slå ut är den både vit och rosa. De gröna, spretiga foderbladen ramar in, skyddar och "kramar" blomknoppen.

När sen blomman slår ut då kommer överraskningen. Mitt i blomman, som består av hundratals småblommor, finns en enda liten blomma som bestämt sig för att sticka ut ordentligt bland sina kompisar. Den är nämligen röd!

Det här "ogräset" skulle platsa i vilken trädgårdsrabatt som helst men man ska passa sig för att ta in vilda växter i rabatterna. Ofta så får de det "för bra" i vår trädgårdsjord och kan ta över och börja sprida sig ohejdat. Hur just vildmoroten beter sig vet jag inte. Kanske skulle man våga prova...

Två vildmorotsblommor intill varandra. Som en knypplad spets!

Om man nu vill prova vildmorotens rot mot väderspänningar så måste man veta vad man plockar. Det finns två växter i vår flora som med sina hundlokeliknande blommor ser ut som vildmorot. Det är vildpersilja och odört. Båda är väldigt giftiga. Emellanåt dör kor i Sverige av att ha ätit av dem, så då kan man förstå deras potential. Det fodras ju en hel del gift för att ta död på en hel ko.

Ta en promenad längs våra vägar i vårt artrika Sverige någon gång och kolla in vad som växer där. Jag lovar, du får ihop massor med sorter på bara några hundra meter!