Fem gubbar och en gumma

Sen vi flyttade in i huset på Ekbacken har det blivit åtskilliga promenader på området. Ett område i ständig förvandling eftersom det från början var ett sommarstugeområde. Det finns fortfarande sommarstugor kvar men de blir färre och färre. Befintliga hus byggs om och till.

På mina promenader under tjugoett år så har några skulpturer som stått på en tomt fångat mitt intresse. De har stått utplacerade lite här och var på en i övrigt välskött tomt. Men någon människa har jag aldrig sett där. Så jag har inte vetat om det bott en ensam person där eller ett par. Kanske har det gjort att jag tittat lite extra när jag passerat. I hopp om att få syn på den som kanske gjort skulpturerna. 

I höstas flyttade ett ungt par in i huset. Ägarens öde visste jag inget om. Men vad jag bekymrade mig mer över var skulpturernas öde. Plötsligt låg det några stycken i en hög i utkanten på trädgården. Ville de nya ägarna inte ha dem kvar? Tänk om jag kunde få köpa en eller fler...

  

Men hur går man till väga utan att tränga sig på. För det mesta gick jag förbi där tidig morgon. Då kan man inte ringa på. Kunde jag kanske skriva en lapp och lägga i brevlådan? Jag glömde förstås bort det gång på gång. Varje gång förbannade jag mig själv att jag glömt penna och papper. Under tiden låg skulpturerna där, övergivna.

Så en morgon gjorde jag slag i saken och skrev ett kort där jag undrade om någon eller några skulpturer var till salu. Sen satte jag kortet under vindrutetorkarna på de nya ägarnas bil. Och väntade. När man väntar på något så pendlar hoppet hela tiden. Så när jag inte fick svar samma dag så förstod jag att de hade andra planer för dem.

En riktigt tung koloss som skulle ner ordentligt i jorden
så den inte vickar

Men så kom ett sms: "Vad kul att du är intresserad av dem. Jag har några över så du får gärna komma och kika på dem." Jag studsade iväg och blev glatt överraskad när jag fick köpa sex stycken av dem. Två av dem var så stora och tunga så att vi fick hjälpas åt att få in dem i bilen. 

På kvällen satt jag i växthuset, lycklig som ett litet barn, och studerade "gubbarna" och gumman som nu var mina. Nu återstod det roliga. Att placera ut dem. Jag funderade och provade och till slut var jag nöjd. Den stora gumman står nu och tar emot vid ingången. Någonting som jag upptäckte var att hon har ett litet hål vid handen. Där ska naturligtvis något sitta. En blomma eller nåt. Så nu snurrar det tankar i huvudet hur jag ska kunna tillverka en blomma som håller i väder och vind. Det blir nog en av ståltråd och kanske pärlor.

Favoriten är det här lilla huvudet där den platta baksidan lutar åt ena hållet så gubbens ansikte kommer lite i profil. En förnöjsam indian som njuter av att få ligga och gotta sig i mitt paradis. Han kanske förlorade sitt hem i striden mot den krigstörstande Custer vid Little Bighorn men får nu dela en bit av jorden med mig. Han och jag har något gemensamt: Vördnaden för naturen. Som kronan på verket har han hår! Av grön mossa. "På rullande stenar växer ingen mossa" men den här mannen har kommit till ro och då tar naturen tillbaka det som den gav. Själv så kryper jag vidare bland mina perenner. Så mossan får vänta på mig ett tag till.