Summa sidvisningar

söndag 8 november 2015

Den här helgen kan jag leva på länge!

Det är underbart med långa varma höstar. Då hinner hjärtat och själen med den snabba förvandlingen från sommar till höst. Jag var inte riktigt klar med husvagnslivet, storskogen, svampplockning, mossa och natur. Så jag funderade på att åka ut till vårt smultronställe några dagar. Sambon var inte med på noterna men följde ändå motvilligt med mig några dagar för att jag skulle slippa sova ensam i skogen. Redan torsdag eftermiddag hade jag packat klart och drog iväg med husvagnen. Lagom när jag fått den på plats och vevat ner stödbenen så dök sambon upp. Då hade det redan börjat skymma. Sjön låg spegelblank. Vid det här laget hade lövträden tappat alla löv och naturen hade förberett sig för den långa vilan. Men granar och tallar är alltid gröna så man kan ju låtsas att det är grönare än det är...


Fredag morgon gav jag mig ut i skogen för att plocka trattkantareller och njuta av naturen. Det var totalt tyst där. Bara mina regnbyxor prasslade lite. En hackspett satt ovanför mitt huvud och bankade när jag kommit en bit in i urskogen. Det kändes lite som ett sällskap i den annars så ljudfattiga omgivningen. Senare hörde jag en domherres ödsliga pipande och en råbocks skällande. För övrigt var det helt tyst.

Jag hittade en hel del "trattisar" och förvånades över att det även fanns kantareller kvar. Men det är väl inte så konstigt, det har ju inte varit så många minusgrader än.


Trädsvampar kan vara otroligt vackra. Jag hittade några i vackra färger på en stubbe. 


 Man förstår hur mycket nedfallna träd betyder för fortlevnaden av olika arter. Inte bara insekter. På en enda gren hittade jag tre helt olika svampar. En grå, en orange och en vit, luden sort som precis hade börjat etablera sig. 




Lördagen kom och sambon åkte hem så fort han kunde. Lämnade av mig och hunden på mitt hemliga kantarellställe. Doggen och jag hittade fler kantareller i mossan och drog sen hem mot husvagnen för att torka våra våta regnkläder. Hunden fick, högst ovilligt, tvätta av sig i sjön innan han över huvud taget fick komma in i husvagnen. Ena dottern kom ut till skogen med sina barn och deras husvagn vid lunchtid. Hon ville också njuta husvagnslivet en gång till innan det var för sent. Sådan mor, sådan dotter...

Sjön vi står vid är "mjuk" på nåt sätt. Välkomnande. Flera gånger tänkte jag tillbaka på de gånger jag legat där och flutit förut. Det är väl inte slut än? Nej, banne mig ska jag prova igen, tänkte jag. Vattnet kändes inte speciellt kallt, så varför inte? Jag vet inte vad som flög i mig, jag som knappt badar under +27 grader. Men det här vattnet lockar på nåt sätt. Det känns skönt och befriande. Och så är man ju helt ensam. Det är bara att klä av sig och doppa sig. Fast innan så bad jag ju naturligtvis min dotter att föreviga detta ögonblick. Utan att visa alltför mycket. Vem vet när jag badar i november en gång till!


Stora J, som har vunnit alla tävlingar om vem som doppar sig först nuförtiden, ville också prova på att bada. Han kunde ju inte vara sämre än sin mormor!


Alla naturens växlingar är härliga. Oavsett om man vaknar upp till hällande regn eller strålande sol. Det är härligt när det smattrar på husvagnstaket och man ligger under tak i behaglig värme. Vissa mornar syns inte sjön p.g.a. dimman, andra mornar kan man ana den. Jag tröttnar aldrig på de här vyerna från husvagnsfönstret.


Jag har vandrat i tropiska regnskogar men jag upphör aldrig att beröras av vår svenska natur. Den är precis lika vacker. Det är bara det att vi inte uppskattar det vi har precis runt knuten!




1 kommentar:

Elisabeth sa...

Tossfia! Bada i November ! ? Fniss....men det ser både trolskt och underbart ut och som sagt....vem vet när man kan bada i november nästa gång :) Vår svenska natur är fantastisk ! Jag önskar bara att folk lät bli att skräpa ner så mycket i den !! Det gör mig arg..mkt arg...

Kram Elisabeth