Höst, förfall, nedstämdhet

När depressionen över fallna löv och flyttfågelstreck sätter in då finns det inte mycket som kan trösta. Har jag suttit för sista gången i växthuset för i år? Är årets sista övernattning i husvagnen över? Hur många svamputflykter kan det möjligen finnas kvar? Nu återstår bara kalla höstvindar, slask, is och snö. Julen vill jag inte ens tänka på...

Min deppighet till trots så ser jag skönheten i hösten. Förfallet i trädgården är inte olik den i den riktiga naturen, vacker! En höstgul grästuva vid en liten bäck är inte mindre vacker än mitt exotiska zebragräs i november.

När jag känner mig deppig av olika anledningar då tar jag mig ut i naturen. Den har en förmåga att heala mig. Jag är väldigt jordnära. Så jag frågar min äldsta dotter om hon vill följa med mig ut i skogen och till min glädje tackar hon ja. Vi ska plocka svamp. Hösten har varit ovanligt mild med få minusgrader vilket gjort att naturen inte gått i riktig vila än. Lite torrt är det. Inte mycket regn på flera månader. Dit vi åker, till ett av mina hemliga ställen, så finns det inte många lövträd vilket gör att det som växer på marken syns bra. Perfekt!

Vi hittar en del orange trumpetsvamp, en delikatess. I mitt tycke kommer den på andra plats vad gäller att göra gräddig svampsås på. Nummer ett är och förblir svart trumpetsvamp. Att äta en sån är "som att bita en ängel i benet" var det nån som sa en gång!

De orange är lite svåra att hitta. De växer där det är fuktigt. Böjer man sig ner och scannar av marken bortåt så är det svamparnas orange "fötter" man först ser. Ovanifrån är de svårare att upptäcka.

Orange trumpetsvamp till vänster och vanliga kantareller till höger

Jag är usel på att veta var jag är i skogen, går lätt vilse. Så jag håller mig intill skogsvägar och andra vägar. Lustigt nog så kan man dammsuga dessa marker och hitta massor för de flesta går långt och länge för att hitta svamp. Så de lämnar mycket gott till såna som är som jag, vilse i pannkakan.

Vi hittade många trattkantareller. Några gula kantareller hade överlevt hösten också trots att det är den 1:a november idag. Djupt i mossan hittade jag fyra stycken. 

En annan som inte ger sig är älgflugan!

Den är svår att ta bort för den trycker sig mot kroppen och håller sig fast med de kloförsedda fötterna och vägrar lämna sitt värddjur. Alltså jag! Som tur är bidrar inte människoblod till utveckling av den här flugan som så fort den landar på sitt värddjur bryter av sig vingarna för att fortsätta leva ett vinglöst liv på älgen, hjorten eller rådjuret. När den fått nog med blod så släpper den sina larver till marken som sen blir nya flugor som dricker blod och släpper sina larver till marken...

Den kan i vissa fall ge hudinfektion men vanligast är klåda och lite svullnad. Men den är både påträngande och irriterande så de fick lämna jordelivet en och en vartefter de klättrade in bland mina kläder och landade i håret. 

Naturen är så otroligt vacker. In i minsta detalj. Lackticka?

I naturen är man liten. Det känns skönt. Jag känner mig hemma där. Lugn. Men... Just nu har jag lätt till gråt, det känns tungt. Hur ska jag hitta min själ i allt det bruna och svarta? Mitt hjärta vill vila bland gröna blad och ljumma vindar.