Att ta vara på jordens resurser, de som redan finns, och använda dem så länge det går det är min melodi. Jag ser slöseriet med nästan allt vi har omkring oss och mår lite dåligt av att många är så tanklösa och totalt likgiltiga för omvärlden. Det är bara den lilla värld man lever i med sina vänner och familj som betyder nåt. Trots att det man gör drabbar ens efterkommande i slutledet!
Under året har jag sparat ljusstumpar, ljus som gått av, som inte klarat att brinna ner p.g.a. dåliga vekar m.m. Jag har även sparat ett antal av de små hållare som håller fast veken i värmeljusen. De går faktiskt att återanvända.
Vekegarn är det enda jag inhandlat. Billigast är det att köpa på nätet.
Med en syl öppnar jag hålet som klämts ihop för att hålla veken på plats. Då kan jag stoppa i en ny veke och så klämmer jag ihop den igen med en tång. De här hållarna fungerar både som tyngd till veken och för att hålla den rak mitt i ljuset.
Jag har även sparat förpackningar som passar till ljustillverkning. Mejeriförpackningarna med sina vaxade insidor är bäst. När ljusmassan stelnat är det bara att riva bort pappen.
Jag kollar först hur lång veken ska vara och fäster den i hållaren. Sen knyter jag fast vekens överdel runt en pinne och centrerar den i förpackningen. Två hack klipps med sax på var sida så att pinnen med veken ligger stilla medan ljusmassan stelnar.
Sen återstår det kreativa. Jag smälter ljus i olika färger var för sig. Blandar och mixar ibland. Häller i lite grann, låter det stelna, häller i en annan färg, låter det stelna...
Här handlar det bara om hur bråttom och vilket tålamod man har. För att få ett ljus med många ränder tar det några dar. Varje lager måste stelna innan man häller på nästa.
Jag använder en gammal tjockbottnad teflonkastrull, en gammal slev och en pincett att ta bort gamla vekar, hållare och sotflagor med. Sätter på hög värme i början och minskar den så fort det finns tendens till att den ska börja sjuda. Ljusmassan smälter ändå.
En tratt underlättar själva upphällningen. En tidning är bra att ha som skydd ifall du spiller.
Nu när jag har gjort mig av med årets stearin, som annars skulle slängts bort, så inser jag att tillfredsställelsen av att göra nåt nytt av gammalt är långt mycket roligare än att få det där perfekta ljuset. De blir en aning vinda ibland, färgen kanske inte matchar min inredning men jisses så duktig jag känner mig!
Nu står det några gräddförpackningar med fyra olika färgränder kvar på bordet. De väntar på att fyllas med ett antal fler färger. Men nu är stearinet slut.
Övning ger färdighet. Kom ihåg att det inte är målet som är viktigast, vägen är allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar