Jag har inga svårigheter att hitta på saker att skriva om, jag är en "hittapåattskrivaomperson" där ämnena aldrig sinar.
Men idag vill jag bara tala om att jag inte sett tornseglarna på någon dag. De är sommar för mig. De har alltid funnits i mitt liv. Ända sen jag var liten. De boade i mormor och morfars tegelpannor under sommaren. Jag vet precis hur det låter när de tar sig ut ur dem. Det fladdrar och låter när de ska ta sig ur sina trånga bon. Jag älskar deras "skrik" som man plötsligt blir varse en dag i maj när de anländer till Sverige. De kommer med sommar till mig!
Förr blev jag vemodig när de drog iväg till varmare länder men nu konstaterar jag bara att det blivit höst och de bör skynda sig om de skall nå Afrikas varma kust innan kylan i Europa sätter in.
Än en gång delar jag med mig av min dikt om dem:
Tornseglarna
Högt över takåsarna skriker de långa haranger.
Deras silhuetter ser ut som svarta bumeranger.
Tornseglarna är så skapade att de vill
göra allt i luften som hör livet till.
De matar, de boar högt ovanför lindarna.
De älskar, de lever, de dör i vindarna.
När de kommer i maj blir jag alltid så glad
för de kommer med sommar, i flyttfågelrad.
Men tidig höst blir det plötsligt så tyst
då solens strålar sista svalan kysst.
De svarta silhuetterna är borta.
Nätterna blir längre, dagarna korta.
Väntan känns lång och lite svår
men så en dag är de tillbaka och då är det vår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar