När jag kom hem till min mormor när jag var liten fick jag alltid grädde istället för mjölk till de nyplockade hallonen eller jordgubbarna. När mormor och morfar åt filmjölk fick jag gräddfil med socker i. Morfar och jag grävde upp potatis med grepen och lade i en plåthink. Sen sprutade vi potatisen ren och skalfri med en hård stråle från trädgårdsslangen.
I mormors trädgård fanns smultronplantor till oss barn och äpplen, päron, körsbär, vinbär och krusbär men även blommor som lejongap, pioner och perenn luktärt. Än idag kommer jag ihåg hur myrorna tog sig upp på de svullna pionknopparna för att suga i sig lite sötma. Hos mormor och morfar var jag omtyckt för den jag var, inte för vad jag gjorde.
Idag åt sambon och jag mormors potatismos. Med klippt gräslök i och med en rejäl smörgrotta!
För några år sedan kom den här dikten till. En hyllning till min älskade mormor och morfar.
Barndomsminnen
Morfar spolar den jordiga
potatisen
med hård stråle och den
blir ren.
Mormor spritar ärter och
jag säger att jag vill
sprita jag med och hjälpa
till.
Efteråt kokar mormor
grönsakssoppa, redd.
Jag finns där och jag
blir sedd.
Jag är någon och här
får jag vara precis den
jag är.
I mormors värld är det
grädde som gäller.
Jag får jordgubbar och
hon häller
den vita och feta grädden
i tallriken och fyller
den till bredden.
Morfar klipper gräset en
solvarm dag,
låter högarna ligga ett
tag.
Vi hoppar i gräset jag
och syster min.
I gräskullens svalka vi
sen kryper in.
Gräset är svalt mot varma
sommarben.
sommarvinden är sval och
len.
Just då finns bara hon
och jag,
inte ens någon morgondag.
Tornsvalan kommer var
sommar till samma panna.
Ut kommer mormor med saft
i kanna.
Det rasslar till i ett
stuprör,
en tornsvaleunge kommer
ut, vi tror att den dör.
Men syrran, tuff som hon
är,
tar ungen i handen och
bär,
den försiktigt trots
smärtan från svalans klor
och svingar den upp. I luften den for.
Vilken tur att syster och
jag
var där just idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar