På toppen av Morne Blanc

På måndag tänkte jag gå till biblioteket på "Rum för ord" igen. Då ska jag ha tema "resor" och ta med en dikt som kom till för något år sedan men som utspelade sig 1993 på Seychellerna då vi skulle bestiga huvudön Mahé:s högsta berg, 667 meter över havet. Här handlade det inte om bergsklättring utan om att stundtals dra sig uppåt i leran hållandes i "lianer", trädrötter och grenar. Luftfuktigheten var enorm, svetten rann och hjärtat pumpade av ansträngningen. Man kunde bara gå 25-50 m i taget, sen var man tvungen att vila. Men det var spännande och kul hela tiden om än lite läskigt ibland när man skulle ta sig över några djupa hålor.

Djungel-Rosa tar en paus i den drypande fuktiga terrängen

Till slut kom vi upp på toppen och där mötte oss en underbar utsikt. När Bosse tog ett kliv ut på den yttersta stenen för att fotografera, tittade jag bort. Under stenen var det bara luft ända ner till det turkosblå havet.

Här förbereder sig Djungel-Bosse för att ta klivet ut på den yttersta stenen.

Så satte vi oss ner och plockade fram vitt bröd, corned beef, nyplockade tomater m.m. som vi köpt i Flocy's store vid hotellet. En liten oansenlig butik där man kunde köpa allt från säkerhetsnålar och dammiga behås till färskt bröd och kokta ägg. När vi börjar äta drar en tjock dimma in över bergstoppen och plötsligt försvinner omgivningen. Havet är borta. Resten av berget är borta. Det är bara vi två kvar och maten och lite tropiska växter runtomkring. Det var en häftig känsla och nu, 20 år senare, var jag tvungen att sätta ord på den:

MORNE BLANC

På toppen av världen

satt vi en gång.

Världen var vid,

gränserna flytande.

 

 Så försvann allt

och havet var borta.

Omslutna av oceanens dimma

bara du och jag

och fregattfåglarna

på toppen av Morne Blanc.

 Gömda för världen,

glömda av världen,

njöt vi av skönheten

och av varandra.

 Under molnen

vid klippans fot

brusade vågorna

av måsten

och förväntningar.