Från jakar till youtube

Man kan resa på olika sätt. Det billigaste sättet är att köpa en bok! Jag har precis avslutat en av mina bokresor. Den här gången till Döttrarnas rike, en avlägsen landsdel i Kina. Jag har varit hos Mosofolket i ett samhälle som styrs av kvinnor och lärt mig hur de lever där, genom Yang Erche Namus självbiografi.

Som liten vallar Yang jakar på Himalayas sluttningar och hon är förutbestämd att leva sitt liv på den plats hon föddes i Döttrarnas rike. Men hon bryter upp för att som sextonåring bli antagen vid Shanghais musikkonservatorium. Det blir avsparken för en karriär som sångerska och ungdomsidol.

Något ord för pappa eller äktenskap existerar inte i hos Mosofolket i detta kvinnostyrda samhälle. Varje hushåll har en kvinna/matriark som överhuvud. Döttrar värderas högre än söner och egendom ärvs från mor till dotter. När en kvinna fått sin första menstruation får hon genomgå en rit följande nyårsafton. Hennes gamla kläder bränns och hon får nya vuxenkläder och smyckas med färgglada band och hårförlängningar av jakhår. Lamorna ger henne välsignelse och av andra får hon presenter som hon kan behöva i sitt nya liv. Sen börjar vuxenlivet och hon får ett eget rum där hon själv får hålla sin brasa vid liv. Där är hon fri att ta emot de älskare som knackar på hennes dörr och som hon väljer att släppa in.  

Här kommer en saga om hunden

(Ur självbiografin ”Döttrarnas rike”)

En gång för mycket länge sen levde människor och djur i evighet. Men så småningom blev det mer och mer människor och djur och allt mindre plats för dem att sova och leka och allt mindre mat för dem att äta. Djuren och människorna började kivas och slåss och förde till sist ett sådant oväsen att Stora himlen inte stod ut längre. Stora himlen samlade ihop alla varelser och sa att man funnit en lösning. Från och med nu skulle ingen, bortsett från gudinnor och gudar leva för evigt. Varje varelse skulle få ett förgängligt liv, vilket betydde att de vid livets slut skulle dö. Stora himlen, som inte ville påta sig ansvaret för att utmäta livslängder, hade beslutat att ropa ut ett antal år som varje enskild varelse fick ta ställning till.
När Stora himlen ropade ut tusen år, svarade vildgåsen: ”Ja! Jag!” Och när Stora himlen ropade ut sextio år, sa hunden: ”Ja!” Men människan var så långsam och klumpig att hon fick nöja sig med bara tretton år.
I högsta grad missnöjd med att blicka fram emot ett så kort liv framförde människan sina klagomål inför Stora himlen. Men Stora himlen var inte intresserad av klagomål utan föreslog att människan skulle reda ut sina problem med de andra varelserna. Så människan bad och tiggde alla djur om att få byta sina tretton år mot deras livslängder. Ingen visade sig vara intresserad förrän människan frågade hunden som samtyckte, eftersom hundar alltid har tyckt om människor. Och människan blev så tacksam att den lovade att för alltid ta hand om hunden.
(Mosofolket: Därför ger vi alltid våra hundar en mänsklig måltid, på nyårsaftonen, till minne av deras offer.)

För varje ny kunskap om världen och olika människors sedvänjor och kultur blir jag mer och mer ödmjuk. Världen är så stor och jag så liten.