Vem hittade på det där med sommartid?

Den personen skulle jag vilja prata med. Hur kan man hitta på något så dumt! Sommar- och vintertid förvirrar folk. Varje vår och höst uppstår frågan: Ska vi ställa fram eller tillbaka klockan? Numera har vi ”verktyg” för att klara av omställningen: På våren ställer man FRAM trädgårdsmöblerna. Alltså ställer vi fram klockan då. På hösten ställer vi TILLBAKA trädgårdsmöblerna, alltså ställer vi tillbaka klockan då. Där har någon med pedagogisk erfarenhet av barn, tänkt till. Så att alla på ett enkelt sätt förstår hur man ska göra.

 

Jag har lätt för att få ”inre bilder”. Ser plötsligt statsministern framför mig när han rabblar ovanstående ramsa på lördag kväll den där sista helgen i oktober. Han står vid sängen i randig flanellpyjamas, tittar på sin Rolex och undrar om det var framåt eller bakåt han skulle skruva.

- Fyra timmar??? Nej, nej Barack. Jag ska förklara en gång till
så häng med nu! Vi brukar säga att när sommartiden börjar
så ställer vi fram våra trädgårdsmöbler, alltså ställer vi
fram klockan. Men bara EN timme...

Om man ska ut och resa blir det genast ännu mer komplicerat. Hur var det nu, skiljer det två timmar eller en timme dit vi ska? Ska man ringa till utlandet så uppstår samma fråga. En eller två timmar?
Anpassningen kroppsligen är inte heller lätt. Två gånger om året ska man ställa om sin inbyggda klocka men ingen har gett oss ”verktyg” för att kalibrera våra kroppsliga funktioner. Sömnen t.ex.

MEN FRAMFÖR ALLT, det drabbar DJUREN! De små hungriga hundarna! Som har en inbyggd klocka men ingen veterinär som försett dem med ett chip i örat som kan ställa om magen till sommartid.

Vår hund brukar få mat vid halv fyra till fyra. Under ett halvår har han nu tränat sig på att äta när klockan egentligen är halv tre. Vad tror ni händer nu när vi vridit tillbaka klockan en timme? Jo, klockan halv tre är han plötsligt superhungrig. På svältgränsen. Nu är det plötsligt riktigt illa. ”Får jag inte mat precis nu, så dör jag!”

När jag precis satt mig tillrätta med en bra film och önskar se den sista halvtimmen i fred, då hoppar det lilla djuret upp på mina lår, stirrar mig rakt i ansiktet medan svansen vispar som en propeller. För att hans blick verkligen ska ta, så vickar han på huvudet från vänster till höger några gånger samtidigt som han stirrar mig stint i ögonen. På bara en decimeters avstånd.
– Det är inte dags än, säger jag och han lomar iväg och lägger sig någonstans med en djup suck. Bara för att komma tillbaka efter en kvart, hoppa upp på benen och börja krafsa med tassen på min ena hand en stund. Det gör faktiskt ont och jag drar åt mig handen. Då sätter han sig på mig och stirrar, gläfser lite då och då för att jag ska titta åt hans håll. Jag vägrar. Då gläfser han lite högre, hoppar ner på golvet, går iväg mot köket men vänder sig om för att se om jag är med. Eftersom jag inte gör som han säger så hoppar han upp i knät igen sätter nosen mot mitt ansikte och nafsar lite lätt. Sätter sig bestämt ner på golvet, spänd som en stålfjäder och stirrar stint på mig omigen. Lägger sig ner och gläfser uppfordrande varierat med ynkliga pip.
– Det är inte dags än, försöker jag för femte gången och han suckar och lägger sig ner en stund till.

Denna återkommande tråkning tar skruv till slut. Man ger upp. Jag vet ju att han kommer att upprepa sitt beteende ungefär en gång i kvarten ända tills maten står på golvet. Så det är bara att ”pausa” filmen och börja förbereda kungens middag.

Lagom till i vår har väl hunden ställt om sin inre klocka. Men då kan jag titta klart på dom där filmerna, för jag kommer att ha en hel timme tillgodo!

- Vad gott det var med mat. Nu ska jag ta mig en
liten lur medan matte diskar hundskålen.

Har du diskat klart redan? Kan du sänka ljudet lite
på tv:n är du snäll, när du ändå är på benen!