I huvet' på en 60-årig tant

Idag undrade sambon om jag ville laga ett av hans plagg som gått sönder vid en ficka. Det gjorde jag eftersom jag behärskar den konsten galant. (Han själv är inte skapt för små synålar med sina stora snickarnävar!) Medan jag satt där och sydde ihop fickans kant så skapades den här bloggen i mitt huvud. Det är så jag funkar. Mitt i vardagslivet så får jag plötsligt några tankar som blir till en tavla, en dikt, en blogg...


Förr var man rädd om de saker man ägde. Man tog hand om allt som gick sönder och lagade så länge man kunde. På 50-talet, när jag växte upp, bodde de flesta familjer i små lägenheter. Ettor och tvåor. I Västerås var det i princip bara de barn som hade ASEA-chefer till pappa som bodde i hus eller hade eget rum.
Min syster och jag sov i utdragssoffan i köket och mamma och pappa i sovrummet eftersom vi var lyckligt lottade att bo i en tvårumslägenhet. I vardagsrummet vistades man nästan bara när det kom besök. Jag kommer ihåg den dagen när jag fick en ljusblålackerad sänglampa i metall uppsatt vid utdragssoffan, så att jag kunde ligga och läsa på kvällen. Det var lyx det!
Varje kväll när mamma bäddade åt syster och mig så fick hon flytta köksbordet ut mot hallen. Där satt pappa sen och åt frukost (kaffe och vetebröd) varje morgon medan vi sov vidare. Mamma var hemmafru för så skulle det vara. En karl skulle kunna försörja sin familj så att mamman inte behövde arbeta och klockan tolv skulle maten stå på bordet för då hade pappa lunch. Han kom hem, åt och lade sig på soffan en stund och vilade innan han cyklade iväg till jobbet igen.

Mamma tvättade och manglade lakan och örngott nere i källaren. På den tiden "kokade" man vittvätt. Lade tvätten i en jättemaskin som man fyllde med kallt vatten och som sen värmde det till 90-100 grader. Om det bara handlade om lite bomullskläder så kokade man upp dem i en stor kastrull med vatten på spisen, ihop med lite tvättmedelspulver.
Lakanen hängdes i ett rum i källaren för att torka. Ett rum med linor i hela taket och en jättefläkt i ena hörnet som gick på tid. Där tyckte de flesta barn om att vara för där kunde man gömma sig bakom lakanen. I vissa flerfamiljshus där det fanns en vind så fanns linor uppspända i taket. Så kunde man torka tvätt där också.

Efteråt, när lakanen var torra ”drog” mamma och jag dem vilket betydde att vi tog tag i två hörn var och drog ut dem så mycket vi kunde så att de blev riktigt raka. Sen veks de i tre delar (mammas och mormors modell) och manglades till slut i källarens mangelrum i en stor mangel av trä och marmor. Det gällde att alltid hålla kolla på att mangelrullarna i trä, låg under mangelns överdel, annars ramlade den ner med ett brak och stackars den som kom i vägen! Det gällde för mammorna att hålla reda på barnen medan de manglade. Min mormor råkade få armen under en sån mangel en gång!

Att lyfta upp en sån mangels överdel fordrade flera "starka karlar".

När örngotten var manglade så tog vi en bordskniv och veckade bomullsbanden. Banden skulle nämligen ligga utåt i skåpen och visa vilken ordning det var i familjen. Om man öppnade ett linneskåp så sade innehållet mycket om husmoderns duglighet.
När vi skulle ha främmande och mamma dammsugit så fick vi barn ta en grov kam och kamma mattfransarna så de låg slätt.

I min ägo har jag lite gamla grejer och när jag tar fram dem och undersöker dem så slås jag av hur genomtänkta de är och hur omsorgsfullt gjorda och förpackade de är. Varje liten sak hade ett stort värde.


Här är några trådrullar från företaget Eagle och Bear.
Stark och hållbar "björntråd" på en rulle av trä. Dessa rullar var
eftertraktade leksaker när mammorna gjort slut på tråden. Man kunde
använda dem till allt möjligt.
Ni ser också en fingerborg (en gratispresent från Ekströms bakpulver)
och den ålderssyntes ovärderliga hjälp i form av en nålpåträdare. 



Några andra pinaler för sömnad: En sax som man klippte knapphål
med, nålbrev, tryckknappar och en hålgörare i elfenben som jag tror
användes vid sömnad. Man gjorde hål i tyget och "kastade"/broderade
sen kanterna runtom så det blev ett vackert hålmönster.

När jag studerar dessa gamla nålbrev som de kallas (för de var vikta ungefär som ett brev) då förstår jag vad lite man hade förr. När man t.o.m. var rädd om sina synålar.

"25 bästa synålar med aflånga ögon. Halflånga. I utländskt fabrikat"
Med måtten 2, 0 och 1.
National needles som är gjorda i England. På nålbrevets insida står det:
"Ask for national needles. Made to give every satisfaction."

Öppnar man nålbreven så ser man nålarna förpackade som små presenter.

I den ena förpackningen har nålarna stuckits ner i en tygbit som är
klistrad på insidan. I den andra ligger lite större nålar inpackade i ett
lyxigt, glänsande papper.

Jag har själv haft och köpt såna här nålbrev, sytt med äkta björntråd, manglat lakan i stenmangel, torkat dem i torkrummet i källaren, kokat småbarnstvätt på spisen. Alla de här prylarna fanns under min uppväxt. Ibland saknar jag dem faktiskt. Även tidens anda.

Så förflyttar jag mig lite längre bak i tiden, i tanken. Då mamma och mormor var unga. När ett nålbrev endast kostade några ören. Då höll man noga reda på varje liten nål. Om man inte hade någon nål, kunde man inte lappa och laga. Vilket var nödvändigt i en familj där man kanske bara hade ett ombyte med kläder.