Häromdagen var jag hos mitt “nyaste” barnbarn och luktade
och gosade i flera timmar. Finns det något som så totalt kan få en att glömma allt
som när man håller ett litet barn i sina armar. Inget annat betyder något just
då. Världen för övrigt må gå under, här spirar ett nytt liv. Det finns bara vi två.
Det är så kort tid som man får förundras över dessa
pyttesmå fötter och pyttesmå fingrar för de växer fort. Och bebislukten! Den
torra, varma bebislukten. Utan artificiella dofter, bara silkeslen, varm hud.
När jag ser in i dina ögon, de korta stunder du är vaken
kan jag inte låta bli att undra. Vad kommer du att få vara med om? Hur kommer
ditt liv att bli? Vissa saker kommer vi att göra allt för att skydda dig ifrån,
andra saker måste du själv gå igenom. Vi kan inte heller skydda dig från sorger
i livet men även där får vi göra vad vi kan. Det räcker långt att få växa upp
och veta att man är älskad.
Många barn i världen har varken mat eller trygghet. Vi är
lyckligt lottade, vi som har möjligheten att kunna ge våra barn mat för dagen
och en bra start i livet. Sen får de själva fixa resten!
Den här dikten skrev jag i början av 2013 när jag insåg hur stark kärleken till mitt enda barnbarn kan vara. När den är som störst då bara "beamar" den ut från mig. Utan censur! Nu har jag två barnbarn och källan där kärleken kommer ifrån är plötsligt fördubblad.
Så mycket kärlek
direkt från mitt hjärta
ocensurerad
i strida strömmar
från mig till dig.
Ändå alltid fyllt
till bredden.
1 kommentar:
Åh så mysigt! Passa på och njut så mycket det bara går...
Kram Eva
Skicka en kommentar