Frösådd i november

Gamla och öde hus har alltid fascinerat mig. Helst skulle jag vilja gå in och titta, känna atmosfären och tänka mig in i hur de hade det de som bodde där. Det här huset har stått öde så länge vi bott på området, alltså 21 år. Inget ser ut att hända med varken huset eller tomten. Naturen kommer att ta över mer och mer. Förmodligen har den redan inmutat revir.

Jag har fått lite mer energi nu men emellanåt känns det tungt, när jag tänker på hur långt det är till vår. Kanske har växter också känslor? Vill ha omtanke och sällskap. Nu i november söker de värme och en del av dem trotsar inga hinder. 

Den här ananasjordgubbsplantan har skickat in en spion till oss för att kolla hur varmt vi har det. Golvvärmen lockade så den blev kvar och vägrar nu lämna oss. Så den får växa vidare. Kanske får vi jordgubbar inomhus till jul?

Igår var det STA-möte. Eva Rönnholm, som arbetat på Allt om Trädgård, pratade om trädgårdens viktigaste djur, pollinerarna. Utan dem blir det inga blommor, inga frön, ingen fortsättning på livscykeln...

Numera är jag stolt ägare till två insektshotell. Så jag bidrar lite till insekternas fortlevnad. Och så har jag ju massor med växter som insekterna är alldeles tokiga i. Lavendel, anisisop, bolltistel, oregano, veronikor, äppelblom, astilbe, plymspirea... En perovskia inhandlades under kvällen. Man kan nog inte mata insekterna för mycket! Inte sinnet heller. 

Jag brukar alltid skänka något till STA-mötenas lotteri. Tar lotter ibland och  vinner ibland. Igår vann jag några packar trädgårdstidningar och frön till narcissanemoner. 

Idag har jag sått dem plus ett trettiotal perenner. Märkt upp krukorna och ställt ut dem på en undanskymd vrå i trädgården. Där får de stå under vintern. I vår gror fröna i krukorna och det blir fina, stadiga plantor som tål tidig omplantering. De behöver inte avhärdas och de frön som vill ha det riktigt kallt ett par veckor för att gro, får det automatiskt.

STA:s frölista finns nu ute på webben. Jag måste in och kolla och beställa. Det är så man får en dag i taget att gå, under vintern.  

Ute trillar höstliga tårar

Hösten fortsätter att lägga sitt mörker och sin fuktiga dimma över mitt sinne. Igår räfsade sambon och jag löv i trädgården. De jättestora bladen från tulpanträdet måste bort. De kväver omgivningen med sina läderartade och tjocka löv. Och de faller sent. Precis som äppelträdet Maglemers blad. Det blev en hel del säckar som nu väntar på transport till återbruket. 

Det ljusnar sent numera och jag väntade på ljuset innan jag tog morgonpromenaden med doggen. Döm om min förvåning när jag kom ner mot vattnet och såg att sälgen knoppades. Är det redan vår?

En del växter är på G. Andra går åt andra hållet. Jag hittade en berberisbuske som "blommade" i alla rosa, orange och röda färger som finns. En sista hommage till hösten.

De japanska lyktorna har inte heller gett upp.

Den vanliga rönnen med de röda bären är för längesen plundrad av diverse fåglar men den med vita bär är nog för exotisk för att våra svenska fåglar ska fatta att de går att äta. Så den dignar fortfarande av kritvita "snöbär".

Hemma hos mig hänger paradisäpplena på kala grenar. Det här trädet köpte jag enbart för fåglarnas skull. För att de skulle ha nåt att äta när allt annat ruttnat bort. De är för hårda än, men kylan kommer att göra sitt med deras innanmäten.

Malus "Professor Sprenger"

I en grannes trädgård upptäckte jag en perukbuskes röda löv. Kanske inte så konstigt. Men de mönster som uppstått i deras mitt fascinerade mig. Var kommer sånt ifrån egentligen? Naturen är sin egen konstnär.

I en annan trädgård blommar rosorna för fullt. Bildar nya knoppar nu i november.

Jag går hem till min egen trädgård för att se hur nytt liv spirar i detta mörka vakuum. Hittar stora knoppar i magnolian "Yellow Bird" och svulstiga likadana i en rhododendron.

 

Utanför trädgården har syrenerna gjort sig redo för vårblomningen. Hur ska deras ljusgröna fräschör kunna stå emot vinterns kalla vindar? Överleva flera månader av mörker och kyla? Och sen ha energi nog att veckla ut sina blad och producera klasar med välluktande blommor.

Ja, de vet hur de ska förhålla sig till det som kommer. Men jag, jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att överleva trots att jag har mångårig vana. Känner mig vilsen bland fuktiga löv och gråa moln. Regnet smattrar på taket. Min värld gråter. 

Den här helgen kan jag leva på länge!

Det är underbart med långa varma höstar. Då hinner hjärtat och själen med den snabba förvandlingen från sommar till höst. Jag var inte riktigt klar med husvagnslivet, storskogen, svampplockning, mossa och natur. Så jag funderade på att åka ut till vårt smultronställe några dagar. Sambon var inte med på noterna men följde ändå motvilligt med mig några dagar för att jag skulle slippa sova ensam i skogen. Redan torsdag eftermiddag hade jag packat klart och drog iväg med husvagnen. Lagom när jag fått den på plats och vevat ner stödbenen så dök sambon upp. Då hade det redan börjat skymma. Sjön låg spegelblank. Vid det här laget hade lövträden tappat alla löv och naturen hade förberett sig för den långa vilan. Men granar och tallar är alltid gröna så man kan ju låtsas att det är grönare än det är...

Fredag morgon gav jag mig ut i skogen för att plocka trattkantareller och njuta av naturen. Det var totalt tyst där. Bara mina regnbyxor prasslade lite. En hackspett satt ovanför mitt huvud och bankade när jag kommit en bit in i urskogen. Det kändes lite som ett sällskap i den annars så ljudfattiga omgivningen. Senare hörde jag en domherres ödsliga pipande och en råbocks skällande. För övrigt var det helt tyst.

Jag hittade en hel del "trattisar" och förvånades över att det även fanns kantareller kvar. Men det är väl inte så konstigt, det har ju inte varit så många minusgrader än.

Trädsvampar kan vara otroligt vackra. Jag hittade några i vackra färger på en stubbe. 

 Man förstår hur mycket nedfallna träd betyder för fortlevnaden av olika arter. Inte bara insekter. På en enda gren hittade jag tre helt olika svampar. En grå, en orange och en vit, luden sort som precis hade börjat etablera sig. 

Lördagen kom och sambon åkte hem så fort han kunde. Lämnade av mig och hunden på mitt hemliga kantarellställe. Doggen och jag hittade fler kantareller i mossan och drog sen hem mot husvagnen för att torka våra våta regnkläder. Hunden fick, högst ovilligt, tvätta av sig i sjön innan han över huvud taget fick komma in i husvagnen. Ena dottern kom ut till skogen med sina barn och deras husvagn vid lunchtid. Hon ville också njuta husvagnslivet en gång till innan det var för sent. Sådan mor, sådan dotter...

Sjön vi står vid är "mjuk" på nåt sätt. Välkomnande. Flera gånger tänkte jag tillbaka på de gånger jag legat där och flutit förut. Det är väl inte slut än? Nej, banne mig ska jag prova igen, tänkte jag. Vattnet kändes inte speciellt kallt, så varför inte? Jag vet inte vad som flög i mig, jag som knappt badar under +27 grader. Men det här vattnet lockar på nåt sätt. Det känns skönt och befriande. Och så är man ju helt ensam. Det är bara att klä av sig och doppa sig. Fast innan så bad jag ju naturligtvis min dotter att föreviga detta ögonblick. Utan att visa alltför mycket. Vem vet när jag badar i november en gång till!

Stora J, som har vunnit alla tävlingar om vem som doppar sig först nuförtiden, ville också prova på att bada. Han kunde ju inte vara sämre än sin mormor!

Alla naturens växlingar är härliga. Oavsett om man vaknar upp till hällande regn eller strålande sol. Det är härligt när det smattrar på husvagnstaket och man ligger under tak i behaglig värme. Vissa mornar syns inte sjön p.g.a. dimman, andra mornar kan man ana den. Jag tröttnar aldrig på de här vyerna från husvagnsfönstret.

Jag har vandrat i tropiska regnskogar men jag upphör aldrig att beröras av vår svenska natur. Den är precis lika vacker. Det är bara det att vi inte uppskattar det vi har precis runt knuten!