Regn, båtvrak, lupiner och ogräs

Igår fick vi "vatten på kvarnen". Men vi hade i alla fall tur med utsikten... Sjön Möckeln vid Karlskoga som låg vid våra fötter var blygrå och det landade en och annan grå trut på vågorna. Vita gäss fanns där redan! 

Vi fick en bra övernattningsplats och vi hade varmt och gott inne så vi ska inte klaga. Mat och dryck hade vi också så vi led ingen nöd. Efter hundens middag klädde jag mig i regnkläder och stövlar och gick ut på området med honom. När man väl kom ut var det rätt ok.

Behöver ni en båt? Med eller utan ruff? De är båda i behov av lite renovering men sen har du en riktig goding för sommarnens picknickar på sjön.

Lupinerna har gått i frö. Har du ätit lupinfrön någon gång? Jag köpte inlagda sådana i en affär för ett tag sen. Det var inte gott. Men kanske med en annan inläggning? Tydligen ska man bara äta söta lupinfrön. Bittra sådana är giftiga och man måste veta hur man ska tillreda dem. I Sverige är lupinfrön inte så vanliga som livsmedel och märkningen på utländska förpackningar kan vara bristfälliga så man vet inte vilken sort det är i dem. Bäst att låta bli!

Alla som försökt så lupiner vet att det är svårt. De vill välja plats själva! Bredvid sandstranden har jag en planta med vita lupiner. De självsår sig i sanden varje år. Men behåller inte den vita färgen utan återgår till de vanliga kulörerna. 

Brännässlor är inga ljuva varelser. De lämnar avtryck i form av svidande blåsor vid närkontakt. Det vet min syrra som, när hon var liten, ramlade ner från en sten rakt i ett hav av nässlor! Men har du tänkt på att de har blommor också? 

Nässla som blommar i bladvecken

När jag såg ett bestånd med nässlor som blommade såg jag för mitt inre de bilder på ogräs som Elsa Beskow så vackert har målat av. När jag var liten älskade jag dessa bilder av blommor som hon hade gett liv. Nässlan lät hon bli en häxa...

Ogräs är ena överlevare! I alla fall vissa. På den grusiga planen vid sjön i Karlskoga hittade jag inget maskrosbarn, men väl ett smörblommebarn. Varför står du där i gruset? Jo, för att du fick välja själv var du ville leva. Tänk om alla hade det så bra.

Utan mål och mening i livet. Eller?

Vi är inte så långt uppe i norr, bara lite ovanför Dalarna, men jag konstaterar att lupinerna blommar här fortfarande. I Mälardalen är de på väg att fröa av sig. Blommar gör även midsommarblomstret som vi hemma knappt hinner använda till våra majstänger!

Ljung har jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. "Plocka inte in ljung och sätt i vas! Det betyder fattigdom och olycka!" Det fick jag höra under min uppväxt.

Hösten för med sig inköp av ljungplantor till både gravplatser och krukor. Av gammal vana och för att det knappt finns några andra plantor att köpa vid den årstiden. Fantasilöst men så har även jag gjort. En par gånger t.o.m.

Vi gör ett stopp utefter vägen för att låta hunden kissa. Jag konstaterar att jag aldrig givit ljungen den uppmärksamhet den faktiskt förtjänar. Här i Härjedalen är den på gång att blomma. På vissa ställen står den i knopp, på andra i blom. Utefter stigen jag går på gör ljungens blommor sitt bästa för att försöka övertyga mig om att "de faktiskt är vackra"!

Jag böjer mig ner och tar ett foto på den oansenliga växten. När jag senare betraktar det inser jag hur vacker den faktiskt är i all sin enkelhet. Mitt i ljungens syrénlila blomklasar gömmer sig en liten gul skogskovall. 

  

När jag började studera Sveriges flora använde jag enkla knep för att lära mig de svenska namnen men även de latinska. Knep som jag använder än idag. Hur ska man annars kunna skilja en skogskovall från en ängskovall? Skogskovallen är helt gul, ängskovallen gul och vit. Så då tänker jag så här: Skogskovallen är mörkt gul för att den växer i skogens skugga. Ängskovallen är ljusare för att solen kommer åt att bleka den, på ängarna. Relaterar man till något annat som man känner till så går det lättare att fylla på hjärnans hårddisk med information.

När vi åkte över Högvålen, Sveriges högst belägna by 830 meter över havet, såg vi något märkligt. På träden, speciellt på björkarna hängde svarta lavar. 

Svart tagelliknande hår hade tagit vackra, gröna björkar i besittning och besudlat deras skira grönska. Även tallarna var beklädda med hårtofsar. Det här är någon form av skägglav men jag har inte det exakta namnet på den. 

 

Vilda djur i sin rätta miljö och i full frihet upphör aldrig att fascinera. Trots att jag sett renar massor av gånger kan jag inte låta bli att ta upp kameran när de gruppvis passerar vägen. Just nu i mitten av juli är de omgivna av långbenta, storögda och skuttande kalvar.

Vägrenar bjuder på frodigt bete så inte konstigt att "vägrenarna" dras dit!

Här är dikena lite karga. På vissa ställen lyser liten blåklocka i låga men färgstarka ruggar. Mycket mindre än storklockan och ändå lite mindre än den blålila ängsklockan.

Snön ligger fortfarande kvar på vissa ställen trots att vi inte är så långt upp i norr. Det är den 15 juli och fascinerande att den fortfarande trotsar sommaren.

Söderut hittar vi en fin rastplats vid vattnet. Utanför Vansbro. Här kunde vi njuta av en solig och varm eftermiddag med utsikt över en fin gärdsgård där rallarrosorna vajade på älvsluttningen.

Solen tog en sista titt på sitt vackra ansikte i vattnets spegel och jag njöt av kvällen, ron och värmen tills det var dags att gå in och lägga sig.

Att åka utan direkt mål, ta dagen som den kommer och att stanna till där det ser vackert ut det lugnar själen på nåt vis. Det finns en trygghet i att vila i nuet, låta det omfamna en och lita på att saker och ting blir som de ska. Trots att jag inte är med och petar i detaljerna. 

Härliga Härjedalen, det är där det händer!

 Idag åkte vi från Ljusdal via Sveg och vidare mot Linsell, där jag varit med mina föräldrar och campat några gånger. Campingen som ägdes av en gammal dam på den tiden och som bestod av en gräsplan, en kran med färskvatten och ett dass, finns inte kvar längre. Det var många år sen den lades under vatten när Ljusnan tvingades ändra flöde. Där fiskade pappa harr och andra sorters fiskar.

Det här är trakter som jag har en del glada minnen ifrån trots att barndomens semesterresor alltid gick till norra Sverige så att pappa fick tillfredsställa sitt fiskeintresse. När jag blev vuxen tog det många år innan jag åkte på semester uppåt, för första gången. Jag hade fått nog av alla fjällvandringar, mygg och knott och väntan vid älvkanterna på mat som ibland inte ens blev uppdragen från vattnet. Att tvätta håret i en fjällbäck, är nåt man aldrig glömmer, om man varit med om det. Än idag kan jag frammana känslan. I början, medan man blöter håret, känns det rätt normalt om än iskallt. Man gnuggar in schampoot och det är sen det händer! När man ska skölja av schampot. Huvudet värker av kylan och svålen domnar av. Man tror att kraniet ska spricka, så ont gör det. Så själva sköljandet får göras i omgångar vartefter den enorma värken bedarrat lite så att man kan fortsätta. Efteråt virar man darrande handduken om huvudet och undrar stilla om man inte kan få hjärnblödning eller dö av en hårtvätt i en fjällbäck!

När vi åker förbi Linsell mot Hede får jag plötsligt se en skylt - Staffansbygget. Det var ju där vi var när jag var liten, flera gånger. Jag visste inte att det låg här! En gammal fäbod, eller gård som stod öde under min uppväxt. På gården ställde vi upp vår lilla husvagn några dagar under sommaren och mamma, jag och syrran fick roa oss bäst vi kunde medan pappa fiskade. Jag bad sambon vända. Jag måste bara kolla hur det såg ut på Staffansbygget efter mer än trettio år. Det kändes i hjärtat. Boningshuset stod kvar men nu var det tillbommat. Förr kunde vi gå in där och få en inblick i hur man hade det på fäbodarna förr. Vid ena gaveln var det ingång för djuren. Getter kanske? Ofta hade man djuren i en del av huset, bl.a. för att få lite värme från dem och vice versa. 

När vi kom dit höll tre fiskare på att ordna med sina fiskedon. Det kändes lite som om vi gjorde intrång men vad f-n, vem kan neka en gammal kvinna att få ta några kort på ett ställe där hon ibland tillbringade några sommardagar under barndomen! 

Vi pratade lite med fiskarna och fick reda på att gården numera var samlingspunkt för ett jaktlag.

Framsidan med ingång

Baksidan

Backen upp från skogen mot huset

Några dagar under en sommar på 60-talet när vi som vanligt hade ställt familjens husvagn här på fäbodvallen och pappa som vanligt gått iväg för att fiska under några timmar roade vi andra oss med högläsning ur en bok med skräckhistorier. Jag läste och mamma och syrran lyssnade. När vi tittar ut genom husvagnsfönstret får vi se några huvuden sticka upp ur gräset i backen nedanför fäboden. Minst två män kröp omkring i utkanten av fäbodvallen. Vi drog ner rullgardinerna i husvagnen för att de inte skulle se att vi var där samtidigt som vi försökte hålla koll på männen. Deras huvuden försvann ur sikte emellanåt och vi slog vakt vid varsitt fönster för att vara beredda om de skulle närma sig. Men de höll sig i utkanten av vallen hela tiden och nedanför backen så vi kunde inte se dem annat än när deras huvuden stack upp mellan gräs och småbjörkar.

Vad vi tänkte och pratade om under deras smygande kan ni nog bara gissa. Hade de mördat pappa? Skulle de smyga sig på oss ensamma kvinnor och göra slut på oss också? En ensam mamma med två små barn! Vi levde praktiskt taget i skräck under någon timma. Sen fick vi se pappa komma upp från älven med sitt fiskespö. Hur skulle vi varna honom och göra honom uppmärksam på att det kröp omkring minst två mördare där ute i ödemarken?

Omedveten om vår skräck kommer han hem till en mörk husvagn där alla rullgardiner var nerdragna och tre skräckslagna familjemedlemmar försöker förklara vad som händer i vår närhet. Då ler han lite och säger: Det är två fiskare som kryper omkring därnere med sina spadar. De letar mask!

En annan historia från Staffansbygget är den om en gammal radio, mamma och det gamla dasset. Dasset användes flitigt under våra vistelser på fäboden. I en gammal bod bredvid dasset hittade syrran och jag innehållet till en stor, gammal radio. När mamma en gång skulle besöka det här dasset och satt sig tillrätta i lugn och ro kastade jag upp radion på plåttaket så det dånade i hela Härjedalen. Än idag undrar jag om mamma fick fart på magen den dagen!

Vilt och vackert

Strandkvanne skulle platsa i den finaste trädgård. Det handlar ju om det betraktaren ser, som vi vet... Kvanne heter Angelica på latin, Angelica archangelica och strandkvanne är en subspecious "litoralis". Den är pampig i både bladverket och blomställningen. De flesta flockblomstriga växterna älskas av insekter och kvannen är inget undantag. I varje blomma som jag fångade med mitt objektiv idag så satt det minst två olika insekter. 

Sötväpplingen är inte jättevanlig. Mer eller mindre beroende i vilket landskap man befinner sig i. Vid Östersjön hittade jag denna gula ärtväxt som också finns i en vit variant, vit sötväppling. Vad skulle den annars heta?

En växt som jag redan som litet barn noterade var gatkamomill. Jag visste ingenting om den förrän jag började studera den svenska floran på 80-talet. Men tyckte nog att den var lite annorlunda redan när jag var liten. Den har bara en knopp. Inga blomblad!

I "Den nordiska floran" står den som vanlig men jag har märkt att den inte alls är lika vanlig som när jag var barn. Vad nu det har för värde i botaniken...

Nedan ser ni att gatkamomillen bara har korgar utan strålblommor. Det är kanske det som gjorde den så fascinerande. Den var annorlunda än alla andra växter!

Jag och syrran lekte ofta affär hemma hos mormor och morfar när vi var små. Vi använde naturligtvis det vi kunde få tag på, t.ex. växter. Maskrosknoppar var ägg. Maskrosblad var fiskar. Många är vi nog som är födda på 50-talet som använde ängssyrans bruna frön till "kaffe" som man köpte i lösvikt. 

Ett tag på 80- till 90-talet var det mäkta populärt att torka växter och göra fina buketter av som höll sig i åratal. När hösten kom plockade man renfana i mängd, torkade och gjorde evighetsbuketter av dem. 

Jag plockade risp och andra eterneller under den preioden, satte dem i det mjälla fruktköttet i en trädsvamp och vips hade man ett stilleben/prydnad som höll i evighet.

Men modet är inte konstant. Efter en tid var det fint med torkade smörblommor och Ernst Kirschsteiger upphöjde senare även gräset till högre höjder. Han gjorde ljuskronor av det!

Modet varierar och vi med det.

Restaurangen i Axmar

Här är den berömda bryggan i Axmar som lånat ut sitt namn till restaurangen vid havet. Den ligger lite norr om Gävle och har rankats med mellan 4,6 och 4,9 poäng på en skala av 5.

Vi kom dit idag efter lunch någon gång och började med att boka middag vid 16.00.

Här finns ett 30-tal ställplatser och de fylldes på efter hand som eftermiddagen fortskred. Smart idé! Att äta en god middag kräver sitt vin och man har bara några meter att gå när middagen är avslutad och paltkoman inträder, till sitt lilla hus på hjul.

Mellan regnskurarna som mest var som dugg låg Östersjön blank som en spegel.

Fågellivet var som vid alla havsstränder rikt. Vi hann med att se trutar, fiskmåsar, tärnor, gråhägrar, ladusvalor och en havsörn under vår måltid. Inte konstigt att de trivs här bland kobbar och skär. Det gör ju vi med!

Äntligen var det dags för mat och vi var ganska hungriga. Sambon hade bestämt sig för en trerättersmeny men jag som inte är förtjust i efterrätter ville ha en vanlig förrätt och varmrätt.

  

Min förrätt bestod av carpaccio av gravat kalvinnanlår på bädd av ruccolasallad med örtvinägrett, fikonmarmelad, rostade cashewnötter och parmesanost. Behöver jag tala om hur god den var!

Till varmrätt hade jag valt gös. Sesampanerad med halstrad pilgrimsmussla och brynt smör, chalottenlök och pepparrotstsatziki och bryggans delikata risotto. Det blev inte många smulor kvar på tallriken. 

De unga servitriserna var trevliga och måna om oss som kunder och ville att vi skulle ha det bra. Omgivningen var trivsam och vi hade fått ett bord för två på "gräddhyllan" så vi hade riktigt bra utsikt över havet.

Sambon var lika nöjd med sin trerättersmiddag som jag över mitt val.

Väggarna var murade med slaggsten. Från bruket?

Vi satte oss ner på uteplatsen en stund för att smälta maten, sen tog vi en kort promenad "hem". Tittade lite på omgivningarna nöjda och belåtna. 

I fönstret får vi se ett litet huvud sticka upp. Var har ni varit husse och matte? Ni beställde väl torrkäk?! Ja, ja Sluggo vi skulle aldrig drömma om att frossa på nåt annat när du inte är med.

Liljor, liljor, liljor!

Förra året bestämde jag mig för att samla de flesta av mina liljor på ett ställe. För att kunna hålla lite koll på liljebaggarnas favoritföda och för att den här söderrabatten var torr och alldeles perfekt för lökväxter. Att komma hem efter några dagars semester på annan ort och se dessa skönheter ha slagit ut sina kjolar i sommarsolen, det är en fröjd för ögat.

1997, alltså för hela nitton år sedan, inhandlade jag mina första liljor. Ett paket med olika liljor från Bakker. Och de har troget blommat år från år trots att jag flyttat dem några gånger. Trots att Bakker har fuskat med fotona i katalogen emellanåt och trots att deras plantor ibland varit små och dåliga så höll i alla fall deras liljor bra kvalitet.

"Grand Cru" är en av dem som återkommer år efter år.

"Nove Cento" likaså.

Förmodligen kommer nedanstående lilja från Monica Yngvesson i Gussjön en gång i tiden. Jag har köpt flera små mörkröda liljor av henne. En senast i år. Jag har en förkärlek för de här mörka skönheterna.

Precis som de estländska liljorna (Lilium balticum) har den här mörkröda mörka prickar på blombladen. Jag har haft några sådana i olika färgkombinationer. Men tyvärr är de borta nu. De stod för fuktigt.

  

Här kommer lite mer ögongodis:

"Italia"

Nu väntar jag på att trädliljorna ska slå ut. De är på G!

Trädliljorna är riktigt maffiga. Höjden går inte av för hackor och knopparna är gigantiska. Jämför med den stora mörkt orange liljan nere till höger på fotot!

I gamla trädgårdar kan man fortfarande hitta brandliljan. Den är orange med uppåtställda blommor. Jag har haft en sådan, tagen från en torparträdgård, men den försvann. Kanske tyckte den inte att min trädgård var tillräckligt gammal...

Lilium bulbiferum