Nä nu blommar azalean!

Nu börjar de första blommorna på min gamla azalea att slå ut. Snart är den draperad i korallröda skyar. Den här Knaphillhybriden planterades på 50-talet och har stått på samma ställe sen dess. Mitt i gräsmattan, utan nära kompisar, verkar den trivas och väcker uppmärksamhet av förbipasserande vid blomningen. -Här är jag! Titta på mig!

Azalean är alltså jämngammal med mig. I sin bästa ålder tycker både den och jag! Den har en alldeles egen, speciell färg som jag aldrig sett förut. Det finns liknande men de har alltid en nyans mörkare. Eller ljusare. Än har jag inte sett dess like. 

Eftersom den är så ljuvlig så har jag provat att fröså den för att andra också ska bli lyckliga ägare av den. Det har inte lyckats. Efter endast ett försök gav jag upp så jag kan väl inte säga att jag varit så enträgen precis. Men döm om min förvåning, en sommardag för två år sedan så såg jag plötsligt små buskar i torvblocken i rabatten intill. Närmare bestämt sju stycken! När den fick välja plats själv så visade den sig inte vara så nödbedd. En av plantorna satte jag längst ner i trädgården för att få lite färg där också, de andra har jag krukat upp. De står och väntar på nya ägare.

Färgen är helt underbar!

2009 blommade den helt överdådigt.
(Här ser den lite mer orange ut. Kameran ljuger!)

Första och andra veckan i juni har den här azalean sin storhetstid.

Numera har Knaphillhybriden kompisar, fast på mer än armlängds avstånd. En knallrosa Jolie Madame och en Golden Eagle som har mörkt orange knoppar men blir mer och mer guldgul vartefter blommorna slår ut. Var och en vacker på sitt eget sätt.

Egentligen kan man väl inte säga att någon av dem är finare än den andra. Jag säger det åtminstone inte högt, så de hör!

Jolie Madame

Golden Eagle

Öppna trädgårdar - STA:s höjdpunkter

"Öppen trädgård" är ett av många evenemang som Sällskapet Trädgårdsamatörerna har att bjuda på. Det är alltid lika roligt att få komma hem till trädgårdsintresserade och se hur de har format sina trädgårdar. Hur än trädgården ser ut så hittar man små guldkorn och idéer att ta med hem. Men de flesta är rädda för att bjuda in folk i sin trädgård. De tycker inte att den duger.  

Första gången jag skulle visa upp min egen trädgård kände jag en enorm press. Trodde liksom att den skulle vara 100% fri från ogräs, fylld med knappt synbara alpiner och svårodlade barrpygméer, med kantskurna rabatter och en golfgreen till gräsmatta. Men det är ju inte min stil! En trädgård är verkligen personlig. Som en målad tavla. Man gör den som man själv vill ha den. Om sen någon annan också tycker att den är fin så spelar det ingen större roll. Men det är en klar bonus!

Första öppna trädgården jag besökte i år var Jari Säteri och Lena Hemlins trädgård i Abelsberg utanför Skultuna. Här finns det mycket att titta på. Inte bara växter utan även antikviteter. Inte konstigt om man känner till Jaris intresse för såna. I Lenas bod och loppis i Brännungsbacken i Skultuna finns också en hel del av båda sorterna. 

Lena och Jari har ett enormt växthus. För växter och umgänge. Det är så högt i tak så t.o.m. ett tulpanträd får rum därinne. Bladen på det hade kommit betydligt längre än mitt eget som står ute i det fria. I växthuset har de sommarblommor, tomater och perenner till försäljning. Där odlar de japanska lönnar, rudbeckior, björnbär, vindruvor, potatis i hinkar, tomater m.m.

Där intog jag och min väninna Anja kaffe och hembakt sockerkaka.

Som på andra ställen i trädgården hittar man kolonner, statyer, porslin och tomtar.

En gammal granplantering där de gigantiska granarna står i jämna rader har blivit en upptäcktsresa i trollskogen. Överallt hittar man grejer. Och trädgårdstomtar!

Gräsmattorna rymmer en hel del fina rabatter med spännande växter. I en av dem finns bl.a. fyllda trillium och ovanliga sippor. 

Lena och Jari säljer inte bara växter, de köper också och genom åren har rabattantalet ökat. Och växterna med dem. Man riktigt ser hur kärleken till växter har växt med tiden.

I en rabatt hittade jag denna härliga alunrot (Heuchera). DEN vill jag ha! Med sitt nästan hallonröda bladverk bedårade den mig. Lena hade tyvärr glömt namnet men jag söker vidare. Den tänker jag inte leva utan!

Passa på och besök Lenas bod i Skultuna i år. Där finns växter och inredningsdetaljer, nya och gamla, att fynda bland. Dessutom har vi STA:are 15% rabatt på allt, året ut.

Mästerrot i två olika tappningar

Innan vi blev med växthus hade jag en mästerrot på tomten. En gammal växt. En perenn som ser ut som en liten buske. Under sommaren får den vita blommor, lite lika hundlokans. Nu har jag tagit bort den men har sparat några plantor för eftervärlden. Kanske även ifall jag skulle ångra mig... 

Vanlig mästerrot - Peucedanum ostruthium

Men jag tror inte det. Jag kan ju inte spara på allt även om det frestar.

För något år sedan köpte jag en variegerad mästerrot. Den tänker jag aldrig göra mig av med. Jag älskar bladverket som först är limegrönt med gulaktiga kanter. Senare övergår det till grönt med vita kanter. En lustig kombination.

Variegerad mästerrot. Sortnamn? Kanske Daphnis?

Stora Sundby slott

Massor med gånger har vi åkt förbi skylten "Stora Sundby slott" som pekar in mot en massa hus som hör till slottet. Alltså åkt förbi. Vi hade ingen aning om vad som dolde sig där förrän i lördags. Helgen spenderade vi på Hjälmaresunds campingplats och lördagen var kall och blåsig med regnskurar. För att fördriva tiden tills värmen skulle komma så tog vi bilen och åkte runt på småvägar i närheten och njöt av det svenska landskapet. Röda bondgårdar, små stugor, gröna åkrar och gula rapsfält. Innan vi åkte tillbaka till campingen svängde vi in till slottet för att se hur det såg ut. Det var inget vanligt slott. Vilken byggnad! Man kände sig nästan förflyttad till något annat land.

Förr stod där en borg, en slags befästning för att kunna hålla koll på de båtar som skulle passera Hjälmaresund. Så sent som 1848 byggdes slottet om i gammalnormandisk stil av Carl de Geer. Inte undra på att det blev så speciellt. Sen 2013 ägs och bebos det av Johan Klingspor.

Slottet har 4 stora torn som representerar de fyra årstiderna, 12 små torn som representerar årets månader, 52 rum (antalet veckor på ett år) och 365 fönster (antalet dagar under ett år.

Vi blev båda imponerade av det underliga slottet. Det var pampigt på håll men också när man kom nära. Slottet är privat bostad så man fick inte gå överallt men det fanns en promenadväg ut på en udde från vilken man kunde beundra utsikten.

Jättestora blodbokar förskönade omgivningen.

Övriga hus på godset var också sevärda. Vi fastnade för den här smala längan som förmodligen haft någon funktion för slottets odlingar. Kanske hade man spaljerat druvor och fruktträd mot den varma muren? Och haft bärodlingar och grönsaksland framför. Här kände man sig förflyttad till England.

Tillbaka på campingen så satt vi ute ett tag och fikade. Kalla vindar från Hjälmarens vatten tvingade in oss efter en stund. Brrrrr, vad kallt det var! Men matjessill med potatis, gräddfil och gräslök värmde frusna själar. Vi orkade med halva Melodifestivalen innan vi gav upp. Natten sänkte sig över sundet och vi somnade till bruset av Hjälmarens vitskummiga vågor.

Rhododendron - Flava, en "gul" skönhet

1996, två år efter inflyttningen på Ekbacken, önskade jag mig en gul rhododendron i födelsedagspresent. Jag hade hört att det fanns sådana. Födelsedagen kom och eftersom jag fyller år i slutet av augusti så hade plantan blommat över vid överlämnandet. 

Jag hade en vision om att ha två stycken på framsidan av huset  vid trappan så jag köpte en själv också. Flava hette den gula sorten.

Usch vad jag blev besviken året därpå. Knoppningen gick i konstiga grårosa färger och resultatet blev inte alls gult. Det enda gula hos den här rhododendron ser man om man tittar djupt i blommans "hals". Senare fick jag höra att det inte fanns några rhododendron som var gula! Där fick jag för att jag ville ha något speciellt.

Jag tröttnade på buskarna redan efter att ha sett första blomningen och det kände de på sig. Den ena dog och den andra förpassades till ett undanskymt hörn i trädgården där den förde en tynande tillvaro. Så går det när man inte behagar ägarinnan!

För några år sedan klippte jag ner den stackaren ordentligt för att få en fin tillväxt och plötsligt svarade Flava med råge. I år har den många blommor och fina blad. Nu ser jag lite annorlunda på den. Blommornas färger är väl inte de vackraste men som vanligt, går man närmare och ger sig tid att titta så ser man skönheten. I år, 19 år efter planteringen, är jag glad att den överlevde mina trakasserier och mobbning. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig!

Numera finns det gula rhoddisar. Kanske fanns de för 19 år sen också men kanske inte tillgängliga för en allmänhet. Eller svindyra på exklusiva plantskolor. Men idag vill jag inte ha någon gul rhododendron. Så det så!

Växt- och hantverksmarknad vid Anundshög

Ska man vara med på en marknad så får man inte vara så känslig för väderleken. Det var tur att vi var förberedda med regnkläder som pallade en hel dags regn. Men kylan kom lite överraskande. Man ska dock vara positiv. Det hade kunnat vara värre. Snöat, stormat...

Folket uteblev inte som tur var. Det kanske beror på marknadens nisch, hantverk och växter. Såna fans skyr varken vind eller regn, de klär sig därefter!

Den här gången hade jag med mig sambon. Tycker att han måste lära sig lite efter över tjugo år i trädgården. Nu när han har lite mer fritid. Efter några timmar kunde han prata med folk om den 1-åriga mariatisteln, den konstiga sköldbräckan och bronsrodgersian. Han hade ju hört mig säga samma sak minst tio gånger. 

Nu vill jag inte förringa hans växtkunskaper. Växtintresset är mitt och om man är så tokig i växter som jag så kan man inte tro att andra ska känna samma eufori av att se och prata växter. Rabatterna i trädgården har sambon aldrig fått röra men när han klipper gräsmattan och hasselhäcken blir jag glad för då kan jag spendera mer tid bland blommorna. 

För mig som är lite handikappad p.g.a. olika sjukdomar så är det helt underbart att ha en "personlig assistent" med sig som kan avlasta en på olika sätt. Sen ska jag heller inte sticka under stol med att det är mysigt att göra saker tillsammans. Vi har fått mer tid till det numera och vi har båda mer energi till det mesta.

Efter den här marknadsdagen så stod jag länge under en varm dusch för att återfå "rumstemperatur". Sambon värmde mat och vi sjönk ner i tv-soffan nöjda efter en dag med trevliga människor, nya kontakter m.m. Det är lite jobb men det ger så mycket i gengäld som man kan leva på ett bra tag efteråt.

Lychnis chalcedonica "Carnea". Populär växt. Släkt med den knall-
röda studentnejlikan men mer "modern" i färgerna.

Indiskt fotblad - Podophyllum hexandrum - en annorlunda växt

Plötsligt, nån gång i april, står den där. Alien från yttre rymden med en skyddande hjälm mot aprilvädrets ytterligheter. Men han kommer inte ensam! Fler utomjordingar har anlänt.

Innan de vecklat ut sina stora bladparaplyer är de mörka, sen övergår de i grönt.

När bladen är färdigbildade, först då vågar den vita blomman visa sig.

Fotbladets blommor är några centimeter i diameter. Väldigt gracila och vackra med sina sex snövita blomblad.

Det indiska fotbladet är c:a 30-40 cm högt. Hos mig står det väldigt torrt, i lera. Där mår det bra men förmodligen är det inte dess rätta element. Men det har jag inte talat om för den! Den lever i förvissningen om att den hamnat på den bästa platsen i världen...

Efter blomningen bildas det decimeterstora frukter. Inte helt olika mango.

Frukterna blir så småningom klarröda och lite gummiartade. 

Inuti frukterna mognar sen en hel dröse med runda, svarta frön. 

När hösten kommer går frukterna sönder och släpper ut sin avkomma i en hög på jorden under själva plantan. Där spirar sen nya små plantor, många på samma ställe.  

För några år sedan köpte jag ett fotblad till. Med rosa blommor. 

Den är lika vacker som den vita med sina mörkare kanter och lite rosa färgfläckar.

Podophyllum hexandrum var. chinensis

Det finns en hel del olika fotblad. Alla funkar nog inte i Sverige men håll med om att det är ett häftigt släkte!

Podophyllum "Kaleidoscope"

  

Sköldbräcka - Darmera peltata

HYLLNING TILL SKÖLDBRÄCKAN

Idag vill jag prata

om Darmera peltata.

Fula rötter har den

men blommorna som kommer sen

möter knappast förakt.

Vilken prakt!!!

När sen blomman skrumpnar och dör

då lägger sig bladen över och framför

de reser sig som stora gröna tak

och skyddar plantan både fram och bak.

Sen står bladen där i all sin prakt

och som jag redan sagt

jättestora och sommargröna. 

Den här bräckan behöver man inte be och böna,

den kommer tillbaka och man får

några fler små plantor varje år.

När snön smälter ser man var sköldbräckan har sin boningsplats. Rester av brunsvarta rötter ligger vid jordytan och sträcker sina armar längre och längre utåt från moderplantan. Man skulle kunna tro att de var döda. Men så kommer små "bölder" lite här och där. Bölderna blir mer och mer rödaktiga och då vet man att där ska en blomma spira. Ur det där fula reser sig en riktig skönhet. Ingen lite spädis, utan på en tjock stam kommer en stor klase av de vackraste rosa blommor.

Går man lite närmare så ser man hur välskapt varje liten blomma är. En Trädgårdsamatör har det lite jobbigt. Man måste ju ner på marken för att kunna studera sina älsklingar ordentligt och sen ska man upp igen...

När blomningen avtar och blomstängeln skrumpnar ihop, då kommer bladen. Som stora paraplyer. De pryder verkligen sin plats hela sommaren med sitt frodigt gröna bladverk. Det här är alltså ingen växt för små rabatter.

Mina sköldbräckor står i torr lera invid dammen. De mår alldeles ypperligt där! Men en vän som fick en planta av mig läste att den skulle stå fuktigt. Jag är ju en sån som läser mycket om växter men gör på mitt eget sätt. Annars får man ju ingen erfarenhet av vad växterna tål och kan.

I många år har plantan stått på samma ställe och endast erövrat en kvadratmeter men i år har jag tagit bort plantor i utkanterna för att begränsa den lite. Så nu står småplantorna uppkrukade i rader i väntan på någon som tycker som jag. Att sköldbräckan är en fascinerande "vill-ha-växt".

Per Bürger, Frans Hals och Jack Frost

Igår var det Sällskapet Trädgårdsamatörernas årliga shoppingkväll hos Per Bürger i Köping. Man träffas efter stängningsdags, får lite info av Per om nyheter och sen handlar vi med 10% rabatt. 

Vi var fem vänner som åkte från Västerås i samlad trupp redan på eftermiddagen. Vi tänkte börja hos Åsby trädgård i Hallstahammar. Och då menar jag inte börja handla växter utan fika och äta deras goda räkmacka. Så där satt vi och smaskade för att orka gå en runda i plantskolan och se om det var något man saknade. Det är det ju alltid...

Jag hade en tanke om att plantera olika Dianthus i sanden runt växthuset. Jag tror att de skulle trivas där i torkan och med bra dränering. Så det blev några fjädernejllkor, bergnejlikor m.m. Samt en ny daglilja. Frans Hals som har blomblad i både gult och rött.

Sen åkte vi vidare till Bürgers växtgård och där fanns det också lite som jag saknade. Duggregnet märkte vi knappt. Vi såg bara växterna! 

Per hade fått in taggfria Tayberries så en sån åkte ner i min kundvagn. Plus några Dianthus till, en röd pipört, en kaukasisk förgätmigej "Jack Frost", en purpurluktviol och en klematis "Princess Diana". Jag har haft en sån en gång men den är borta. Den klättrade i asklönnen med gröna, vita och rosa blad (Acer negundo "Flamingo") med sina ceriserosa klockor. 

Kaukasisk förgätmigej/Brunnera macrophylla Jack Frost

Hos Bürger hittade jag även ramslök, vilket jag letat lite efter. Den har ju blivit så populär bland kockarna. Apropå matlagning så svängde jag förbi Plantagen idag och ner i korgen åkte en grapefruktmynta, en curryört, ängssyra och några småplantor mangold. 

Plötsligt låg där tre olika liljor också. Jag förstår inte var de kom ifrån?

Gulsippor

Gulsippa (Anemone ranunculoides) lyser upp rabatten på våren. Jag har svårt att förstå de som absolut inte vill ha gula växter i trädgården. Gula blommor är väl det svenskaste som finns. Se bara hur de gula breder ut sig i naturen på vårarna. Vintergäck, vårlök, svalört, majsmörblomma, skelört, gullviva, maskros...

Gult och grönt passar dessutom väldigt bra ihop. Jag har åtminstone ett par ställen i min trädgård där jag samlat de gula blommorna på samma ställe. Bl.a. en hel kulle full med gullgröna, sorgklocka, gullvivor i olika gula kulörer, patrinia, gula dagliljor, gula jätteprästkragar, nattljus, jättevädd, gulkrage m.m.

De flesta Trädgårdsamatörer har upptäckt de "fyllda" sorterna. Oftast är de lite vackrare än de "enkla". De har ju fler blomblad så det är inte så konstigt. Men det är inte alltid det stämmer. Ibland är det okonstlade vackrast. 

Den fyllda gulsippan är i alla fall fin. Lika fin som sin enkla syster. När jag går förbi de två olika sorterna njuter jag av dem båda. De lyser som små solar i den vårliga grönskan. 

Anemone nemorosa

Anemone nemorosa. Smaka på namnet! Det låter lite som namnet på en stjärna. Eller galax. I en galax finns det massor med stjärnor och inom släktnamnet Anemone nemorosa så finns det många olika "stjärnor". Vi Trädgårdsamatörer vill ju ofta ha sådana växter som inte är så vanliga. Så vi ratar de vanliga vita vitsipporna. Men det hindrar oss inte från att njuta av dem i naturen eller i en vas på köksbordet en kall vårdag.

Den vita fyllda vitsippan har jag kvar och även en som går åt det blå hållet. Om det är Robinsoniana eller Royal Blue vet jag inte. Men det är i alla fall en blå vitsippa som finns kvar i en av mina rabatter. En som däremot inte finns hos mig längre är Pink Delight och det är lite sorgligt för den var nog den vackraste jag hade. Men man kan inte lyckas med allt...

Anemone nemorosa plena

Pink Delight

Robinsoniana

Royal Blue

Jag är förtjust i de gröna också. De som ser ut som svulstiga mutationer och det kanske de är också. Men de finns i lite olika variationer. Vid en första anblick undrar man kanske vad det är för växt men sen ser man de karakteristiska vitsippsbladen. Då förstår man att man står inför något alldeles extra. En vill-ha-växt!

Jag tror att Green Fingers kan se ut lite hur som helst och att nedanstående lite olika vitgröna vitsippor har samma namn trots att de är olika. 

Green Fingers

Green Fingers

Gröna fingrar i alla ära. Några av mina vitsippor kallas så men en trädgårdsnörd som jag har inte gröna fingrar. De är alltid bruna!

Kärleksbekymmer

Att vara kråka är inte lätt på våren. Känslorna svallar. En hona ska erövras, bo ska byggas, ungar ska födas, matas och uppfostras. Men vi ska ta det från början.
Kråka bor någonstans på området Ekbacken/Enhagen en bit utanför Västerås.

En dag upptäcker Kråka att det finns flera kråkor som håller till på en tomt på Ekbacken. Lika vackra och lika trevliga som Kråka själv. Och det finns fyra av dem! De bor bredvid varandra i planket mot den stora genomfartsgatan. Alla fyra får sin beskärda del av uppvaktningen. Kråka går från den ena till den andra, pussar och dreglar så bilden av kärestan så småningom blir mer och mer diffus. Men uppvaktningen fortsätter med oförminskad intensitet. Paret som bor i huset bredvid hör hur det klonkar och knäpper när Kråka kysser sina älskade. De är inte lika förtjusta i den "tuppfäktning" som pågår. Deras konstnärligt uppsatta speglar, som skulle ge planket mot gatan lite liv och djup, är plötsligt smutsiga från botten och en meter upp av Kråkas DNA.

Så paret bestämmer sig för att ta till drastiska åtgärder. De ser till att Kråkas maitresser flyttar till annan ort. Tills Kråkas lustar gått över. Kanske kommer han att tröttna och hitta andra föremål för sin heta längtan.

Men Kråka är inte dummare än att han förstår att paret som bor där har lurat honom. Han anar vad som döljs bakom det svarta skynket så han tar tag i det och drar bort det. Voila! Där är hans älsklingar igen. Alla tre. Och den fjärde tittar fram lite högre upp, bredvid. Ordningen är återställd.

Ja, inte vet jag om Kråka är homosexuell. Han borde väl se att föremålen för hans kärlek är av det manliga könet. De liknar ju honom själv på pricken. Eller också är han bara en vanlig narcissist. Precis som alla vi andra som älskar att visa upp oss i olika forum på internet! T.ex. bloggar och sånt...