Summa sidvisningar

måndag 30 mars 2015

Iris, iris iris! Små, mellan och stora.

Just nu blommar några små irisar hemma hos mig. De är båda lila.
Den här heter Iris reticulata "Purple Gem".


Längre fram i sommar kommer den lilla gula Iris pumila (pumila betyder liten) "Laced Lemonade". De här små irisarna är lättskötta och breder sakta ut sig där de står. Torrt naturligtvis men intill en liten damm av betong som fylls med regnvatten från stupröret intill.



En annan av mina Iris pumila heter "Orange Caper". Den är lite mörkare gul och en aning högre än den lilla "Laced Lemonade".


Jag har några mellanstora också. Den gula Iris bucharica som nu efter några år har försvunnit från rabatten. Förmodligen var den inte riktigt härdig.


En av de mellanstora är också Iris chrysographus. Den bildar ruggar som efterhand blir blad- och blomlösa i mitten. Det är rätt vanligt bland irisar. De bör nog planteras om efter ett tag så att man alltid har fina plantor.  



Så finns ju de stora bjässarna också. De går inte av för hackor!

Iris germanica "Abramssonii". Framtagen och döpt av en STA-medlem Boris Abramsson.
Iris germanica "Helge"
Iris germanica. Namn?
En blekt laxfärgad iris. Sort? 

På senare år har jag blivit lycklig ägare till en riktig praktiris. Den är vit och hög och stängeln har flera "våningar" med blommor. Var jag fått den ifrån vet jag inte. Sorten vet jag inte. Men vad gör det när den är så här vacker. Förra året började jag dela den för att kunna dela med mig av den. Ska göra det i år också för det är många som vill ha.




söndag 29 mars 2015

En helt vanlig iris

Bland de första växter som kom till trädgården 1994 var vanliga blå iris - Iris sibirica.
När jag blev med trädgård var jag lycklig över varenda liten planta som jag fick och denna iris fick jag av en vän. 


Är det bara det ovanliga som är vackert? Nej, men jag tror att vi har en förmåga att titta lite extra på de nya sorterna och se de "gamla" som någon slags utfyllnad eller kuliss i trädgården. Men gå nära och titta! Inte är de så "vanliga" inte...
Varje blomma är som en vacker prinsessa som försiktigt håller sina kjol i nyporna för att den inte ska bli smutsig när hon vajar där fram och tillbaka i vinden.


Min mormor och morfar hade en liten rund damm av betong i sin trädgård. Med en fontän i mitten. Dammen var några decimeter djup. Runt den hade mormor planterat varannan rugge med blå iris och varannan med gul daglilja. Vackert. Fast det var inget jag brydde mig om då. Men nu efteråt, då jag har både iris och gul daglilja på tomten, så händer det att jag sätter mig på huk och sticker ner näsan i de gula dagliljorna som har en otroligt härlig doft. Då minns jag hur det var att plaska omkring barfota i den där dammen. 

*** 

En snäll Trädgårdsamatör gav mig, för flera år sedan, småplantor av som hon sa "någon slags lilja". Jag tog tacksamt emot de tunna, gröna stråna. Efter några år blommade de för första gången. Det var iris sibirica det med!


Men... 


... en av dem hade varit ute på dåligheter och vänstrat med en iris av annan färg
eller sort. Då blev en vanlig iris plötsligt ovanlig och intressant!

Men det skulle aldrig falla mig in att välja den ena före den andra. Som jag skrev i en trädgårdsdikt för några år sedan:

Alla mina tusen växter

Jag älskar alla mina tusen små
men om det skulle hända
att jag bara från dem fick gå
och ta med en enda,
vem blev det då?

Min stolta Acanthus mollis
en riktigt stickig fjollis?
Kanske min kinesiska smörboll
eller mitt Larix-troll?

Inte kan jag väl glömma dig
min kaukasiska förgätmigej
och inte tänker jag rata
min taggiga Aralia elata.

Hur ska jag mig kunna skilja
från min känsliga leopardlilja?
Och kan jag verkligen leva
utan min vita murreva?
Om inte gullriset fanns
var skulle humlorna dansa nånstans?

Hur skulle jag klara detta?
Jag vill ju inte sätta
den ena före den andra.
Och jag älskar att vandra
bland växterna. Jag älskar dem
som jag tagit hit till mitt hem.

Nej jag tror nog hellre jag lägger mig ner.
Jag vill inte välja. Jag ber
att i stället få somna bland blommorna mina
bland digitalis, liljor och asarina.

lördag 28 mars 2015

Konst- och kulturrundan i Kolbäcksådalen


I påskhelgen är det dags för årets konstupplevelse - Konstrundan - för fjärde året i rad.
Det blev en succé redan från början. Förra året kom det 13.000 besökare!
Under tre dagar 
3-5 april mellan 10.00 och 16.00
kan man åka runt och frossa i konst. Konstrundan går längs Kolbäcksådalen och Strömsholms kanal vidare till Surahammar, Ramnäs och Virsbo. Med karta i handen kan man enkelt planera sin resa.
(Konstrundan startar den 2 april med en samlingsutställning i Kulturhuset i centrala Hallstahammar, där varje konstnär deltar med ett verk.) 

För mer info: www.konstokultur.se


I år är vi fem tjejer som ställer ut hos MA Stocker i hennes galleri/showroom på Häradsvägen 2 i Dingtuna:

Annica Andersson
Vedic art
Rose-Marie Calldin
Akrylmålningar, återvunna smycken, böcker
Helen Engström
Akrylmålningar. Är medium och healer
Evelina Jämsä
Akryl- och oljemålningar
Annette Stocker
Akryl-, olja- och akvarellmålningar, smycken och betongalster
Dessutom förgyller Deborah Henriksson utställningen med sin vackra sång kl. 14.00 varje dag.

VÄLKOMNA!

Vägbeskrivning: Från Västerås åker du Köpingsvägen mot Dingtuna. Vid skylt Dingtuna tar du första avtagsvägen till höger. Galleriet är beläget i första huset till höger. Skyltat.

PS. 
Förutom vår konst så kommer det att finnas torkade örter och svamp, chaga och ringblommesalva till försäljning. Även enkel fika.

Ett litet smakprov på mina egna tavlor. Evolution 40 x 40 cm. Akryl/blandteknik.

torsdag 26 mars 2015

Svettningar? Salvia är lösningen


Långt före klimakteriet fick jag reda på att salvia skulle vara bra för svettningar. Jag hade inte så svåra problem med min "övergång", den gick smidigt. Men speciellt under nätterna hade jag lite svettningar emellanåt. 
Eftersom jag är trädgårsnörd odlade jag egen salvia vilken jag köpte som småplantor hos plantskolorna på våren. Det finns vanlig salvia med helt gröna blad och salvia med spräckliga blad. Båda salviasorterna passar till klimakteriebesvär. Salvia är inte riktigt härdig i vårt klimat. Den spräckliga försvann efter en vinter, den gröna överlevde en vinter sen försvann den. Men det handlar om var den är planterad och i vilken zon. Ibland får man betrakta den som ettårig...

Salvia officinalis "Icterina"

På sommaren drack jag te på morgonen med några färska salviablad i, på vintrarna med torkade blad. Jag köpte på mig flera plantor med vanlig kryddsalvia och klippte ner den lite då och då och torkade "klippet" för framtida användning. 

Svettningarna försvann när jag började dricka salviate. Salvian är inte speciellt god. Men man kan ju lägga några blad i sitt favoritte så blir smaken mindre markant. Jag betraktade salvian som medicin så jag stod ut och vande mig vid smaken. 
Det tog något dygn innan salvian verkade på mina svettningar. Några gånger när jag skulle resa i tjänsten glömde jag bort att ta med mig salvia. Efter en hotellhelg så kom svettningarna tillbaka. Sen tog det ett par dygn med "behandling" av salviate innan besvären försvann igen. Jag lärde mig av mina misstag och efter ett tag tog jag för vana att ha med mig torkad salvia när jag reste bort.
Salvian gjorde underverk för mig, under en period av svettningar. Jag var "svettfri" i flera år. Vid något tillfälle har jag kollat på naturläkemedel mot klimakteriebesvär och då har, förutom nattljus och annat även salvia förekommit som en av ingredienserna. Ibland blir man förundrad över hur naturen hjälper oss med olika problem. Så var det förr. Sen kom man på att man kunde utvinna speciella ämnen ur växterna och tillverka dem på kemisk väg. Men man kanske tappade mångfalden. Ibland är kombinationen av flera naturliga ämnen i kombination det som är bäst.

En gång berättade jag om vad salvian hade gjort för mig, för en gynekolog, som ju möter den här problematiken med klimakteriebesvär ofta. Hon tog faktiskt till sig det jag sade. Hon kanske inte kan föreskriva detta naturläkemedel i sin egenskap av läkare men kan säga att "det finns de som har fått mindre svettningar av att dricka te på salvia så du kanske kan prova det"...

onsdag 25 mars 2015

Tandlagning - då och nu

1963

"Jag är tio år. Sitter i väntrummet på Folktandvården och väntar på att de ska ropa upp mitt namn. Det är inte med glad förväntan jag sitter där. Känner mig mer som om jag gått till min egen avrättning. Alla de andra patienterna sitter tysta och stirrar framför sig. Jag sitter längst ut på stolen. Har svårt att slappna av. Högtalaren som sitter på väggen sprakar till lite. Alla i det sterila väntrummet stelnar till. Det fortsätter att spraka och knastra och rösten som kommer ut från den meddelar att Stefan Karlsson ska gå till rum nummer två.
Pust! Vilken tur att det inte var jag! Killen som heter Stefan går med släpiga steg mot mottagningens rum nummer två. Ser olycklig ut.
Nästa gång det knastrar till kommer jag inte undan. Det är min tur: - Rose-Marie Calldin till rum fyra!
Jag blir nerföst i en höj- och sänkbar tandläkarstol och sköterskan höjer den tills jag kommit i perfekt läge. Tandläkaren kommer in och hälsar goddag. Sen är det bara att öppna munnen och låta honom (det är alltid en han!) rumstera om mellan tänderna med de där metallpinnarna med vass krok på. När han stoppar krokens spets i tandköttet gör det ont men när han stoppar den i ett karieshål är det nära att man skriker men han fortsätter oförtrutet att leta efter ytterligare hål. Det brukar vara ett par, tre stycken varje gång jag är där. Fluor fanns ju inte i tandkrämen på den tiden."

(Fluortant var ett nytt begrepp i skolorna. Jag tror att de kanske dök upp i min tredje klass. Hon kom in på fredagseftermiddagarna med en bricka med små plastkoppar med fluor i. En efter en fick eleverna ta sin dos och skölja munnen med, under överinseende av både lärare och fluortant. Vi som inte hade fluor i tandkrämen hade i allmänhet rätt många hål genom skoltiden. Så tänderna är fulla med amalganlagningar som ett minne av det "ljuva sextiotalet".)

"Efter en stund satte tandläkaren igång att laga något av de nyfunna hålen. En bedövningsspruta sattes in i tandköttet. Det gjorde fruktansvärt ont när den togs! Även om den sattes i munnens mjukdelar. Lagningen gjorde ont trots bedövning. Ja, ALLT gjorde ont!
Varken sköterskan eller tandläkaren hade mycket till övers för oss barn men fjäskade nog lite för de vuxna. Barn skulle bara sitta tysta och gapa, vad de än gjorde med oss!.
I 6-årsåldern hade en privattandläkare upptäckt att jag hade lite för kort tungband. En spruta med bedövningsmedel sattes in och så klippte han... Så fick mamma och jag gå hem."

(När min äldsta dotter var i femårsåldern upptäckte man att även hon hade kort tungband. Men då hade vi kommit fram till slutet av 70-talet och då fick man istället en operationstid på lasarettet och tungbandet klipptes under narkos.)

Tandläkarstol "då det begav sig"

2015

Jag har haft tandvärk i ett par dygn. Alla som haft rejäl sådan vet hur djävulsk värken kan vara. Jag trodde att det handlade om en inflammation i någon rot som höll på att dö/gå i nekros som det heter på tandläkarspråk. Värken strålade ner i käken och upp på sidan av ögat på den sida den elaka tanden satt. Värktabletter hjälpte knappt. Jag insåg att det här kanske kunde bli nåt värre så jag ringde min tandläkare och bad om en tid. Fick komma samma förmiddag. 
Numera när jag kommer in på tandläkarmottagningen så sprider det sig ett slags lugn över mig. Idag finns en helt annan teknik. Nästan ingenting gör ont. Och jag har varit med om såna djävulska utdragningar av visdomständer och uppborrningar av tänder med stora hål så inget kan bli värre. Vad de än gör så kommer det inte att kunna jämföras med den "tortyr" jag och alla andra utsattes för hos tandläkarna förr. Och då menar jag ändå inte den smärta som mina föräldrar och morföräldrar utsattes för. När en tand blev dålig gick man till byns smed som tog ut den med en av sina tänger. Utan bedövning!
Min tandläkare är så "mild". Hon gör allt så försiktigt, är noga med att fråga om det gör ont, behandlar en med bomullsvantar. Som jag trodde hade en av rötterna i en oxeltand blivit inflammerad. Det betyder rotfyllning eller utdragning. Jag valde rotfyllning. Vill ha mina kroppsdelar kvar så länge det går!

Rensing av en rotkanal

Jag fick en spruta i tandköttet på framsidan. - Nu kommer det att sticka till lite, säger sköterskan som lägger bedövningen. - Och nu kommer det att spänna lite, fortsätter hon när hon trycker in vätskan. Jaha? Det kändes knappt. 
- Vi tar en spruta på insidan också, säger hon och sätter nålen i gommen. 
Man ska inte lyssna på folk som har genomgått olika saker inom medicinen men otaliga gånger har jag hört om dessa sprutor i gommen. Om hur vidrigt ont de gör! Jag slappnade av och väntade. Litade fullkomligt på att hon kunde sin sak. Ett pyttelitet stick. Thats it! Det gjorde inte ont!
Sen rensade tandläkaren några rotkanaler, lade i någon slags temporär fyllning och stängde igen tanden. Hon (för numera är det ibland en hon och ibland en han) informerade om att det skulle vara så en vecka sen skulle hon rensa mer och göra klar själva rotfyllningen.

Behöver jag säga att jag gick därifrån nöjd och glad. Träffade sambon på stans mysigaste café och åt en foccacia med fetaost och kyckling och sköljde ner den med en kopp kaffe. Bedövningen hade nästan gått över redan när jag satt på caféet. Och inga förmanande ord klingade i mina öron när jag lämnade mottagningen: - Och så äter eller dricker du ingenting på minst en timme!!!

Ibland blir jag så himla glad över hur bra vi har det. Att utvecklingen går framåt. Men kan inte låta bli att skänka en tanke till de människor till vars länder utvecklingen inte kommit än. Och till dem som inte har pengar till tandvård. De som tar sig till byns smed och låter honom dra ut den tand som krånglar.



PS. Än idag skriver folk i olika medier om Västerås värsta tandläkare genom tiderna - Skomba. Jag hade turen att slippa henne! (En av de få "hon" som fanns på den tiden.) Se en blogg:

J*vla Skomba - En vanlig mamma -

helenanygrund.blogg.se/2010/april/jvla-skomba.html

söndag 22 mars 2015

Kärlekskranka stockrosor

En gång i tiden hade jag en planta med riktigt svarta stockrosor. Och en med ljust gula. 



Eftersom de stod i samma rabatt och inte hade några andra stockrosor att fraternisera med så bestämde de sig för att kela lite. Efter hand uppstod kärlek och efter ytterligare en tid bestämde de sig för att skaffa barn. Så de skickade efter ett litet bi som var behjälplig vid själva akten eftersom de var så stela i lederna. Året efteråt var det dags för deras förstling att se dagens ljus. Avkomman blev mörkt röd.


Åren gick och fler barn kom till. Till slut var alla ljusgula. Någon med en liten vinröd strimma längst inne vid pistillerna och ståndarna. Det enda spåret av faderns gener. 


Sen har jag inköpt flera olika sorter genom åren. De fyllda har försvunnit men en som kommer år efter år är ovanstående skönhet. Den har inget behov av att reproducera sig så jag försöker i år tvinga fram småbarn. Frön är redan sådda och nu väntar jag på resultatet. 


Jag har nu kommit på varför den inte vill hitta en partner ur sitt eget släkte. Den har ju redan låtit sig förföras av sin polska granne. Säg det hjärta som inte smälter inför Warzawska Nike, blomstervärldens George Clooney!


Not. Stockrosor är tvååriga och bildar en bladrosett första året och blommor år två. Men om de trivs och zonen är bra så dyker de upp år efter år. Vill man vara helt säker på att få tillbaka dem så klipper man bort stängeln med fröna när den blommat klart. Då lurar man den till att fortsätta växa, för dess uppgift här i livet är ju att fortplanta sig. 

fredag 20 mars 2015

Vad är normalt???

Rocka sockor.... Hur många olika sockor har jag inte sett idag på mina Facebookkompisars fötter. Jag måste ha nån slags diagnos för jag får ett slags motstånd så fort man ska göra som alla andra. Då vaknar tvååringens trotsålder och den gömda tonåringens protestbehov i mig. Jag vet att det är för ett gott ändamål men vill ändå inte följa med strömmen. Tycker liksom inte om när alla ska stöpas i samma mall. "Det är bara döda fiskar som följer med strömmen!"


  
Det är tur att det finns människor som är onormala så att vi "normala" har en norm att rätta oss till och förstår att vi är perfekta. Jag har en dotter som har Aspergers syndrom. Världens härligaste människa. Hon stressar mig ibland med sitt sätt att leva och vara men jag gör ibland detsamma med de människor jag lever nära tillsammans med. Jag har bekanta som får mig att gå i taket genom sitt sätt att vara. Och de ska kallas normala!
Med den erfarenhet man får genom att leva länge, som jag, så inser jag att det är de människor som är lite udda som jag har de intressantaste samtalen med. De tänker "utanför boxarna" som det så modernt heter. De för samtalen vidare och lämnar en med frågeställningar och tankar som man inte ens visste att man hade när man började prata.
Att prata väder och vind är inget för mig...

Alla världsmedborgare är olika. Varje människa är ett unikum. En del är bara mer unika än andra. Ibland önskar jag att jag vore som de. Kanske är jag/du det! Vem vet och vilka är vi att döma...


onsdag 18 mars 2015

Livet på en pinne

Minst en hel vecka har vi fått av strålande vårsol. Visserligen lite kallt på morgnarna men sen! Solen har smält den frost som kommit till under natten och när sambon och jag så småningom kommit ut i trädgården och den friska luften så har det varit härligt. Vi har tagit tillvara på dessa dagar till 100%. Mycket har hänt på tomten. Två väggar på huset är tvättade och väntar på färg när det blir varmare, en vägg på "boa" är frigjord från gröna alger och min växthylla är tvättad och alla gamla löv som fanns där bakom är bortplockade. Många rabatter är redan städade, "kaffeburen" är tvättad och redo för framtida fikapauser. Vedboden är full med ved. Vilken rikedom för oss som eldar i braskaminen under kalla vinterdagar!
Några gropar i gräsmattan är fyllda med trädgårdsjord och sådda med gräsfrö, gräsmattan för övrigt är räfsad så att gammalt dött gräs kan ge utrymme för nytt spirande. 
Vi har varit så jäkla duktiga! Och vi har haft så otroligt mysigt om dagarna. Avslappnat på nåt sätt.


Vi "träffas" till fikat som intas ute, naturligtvis. Den som känner för det går in och fixar smörgås, kaffe och en liten gobit. Sen sitter vi en stund och pratar tills vi hämtat ny energi. Då fortsätter vi med "vad-vi-nu-höll-på-med-innan". 
Framåt eftermiddagen börjar man känna sig lite hungrig. Ibland blir det en "drink före maten" då vi vilar en stund, sitter och låter solen skina på vår skummjölksbleka hud medan vi väntar på att magen ska börja knorra ordentligt. Då tänder vi grillen!


Den här grillen som ska eldas med ved och funkar lika bra när det regnar tack vare locket, är alldeles lagom att grilla i nu så här innan gasolgrillarnas årstid. Det finns en mysfaktor med lukten av veden, värme av elden och lite primitiv mat som passar folk som varit ute i trädgården en hel dag och inte orkar med långkok och sånt...
Så vi sitter där i våra solstolar, i mitten av mars, och grillar korv. Och vi kan inte låta bli att säga (om inte den ena gör det så gör den andra det) "tänk så härligt man kan ha det. Det här är livet på en pinne!"


Sambon har försett mig med mat två dagar i rad. Jag sitter som en drottning i solstolen och njuter av livet och han kommer med mat med jämna mellanrum tills jag är mätt och nöjd. Hur bra kan man ha det? 

Idag gick vi in när solen slutat värma. Jag gick in i duschen och kröp in i morgonrocken färdig för kvällen. Tittar på klockan. Den är 17.00!!!
So what. Jag stänger av mobilen för samtal. Om någon ringer på dörren så öppnar vi inte. Ytterligare en dag i trädgården har tagit ut sin rätt. I morgon väcker hunden mig vid sjutiden och vill ut och gå i skogen. Längtar faktiskt redan efter en ny härlig dag i naturen!

måndag 16 mars 2015

Det ska vi fira!

WOW!!!


Nu har jag över 20.000 visningar 
på min blogg!

Tanken med min blogg var att få skriva. Jag älskar ju att uttrycka mig i det skrivna ordet. Skrivandet har följt mig hela livet. I en blogg får man dessutom vara ensam härskare och skriva om i princip vad man vill. Vilken lycka!
Jag finns på Facebook också men där kan man inte uttrycka sig lika tydligt. Det är mera till för kortare inlägg och ett och annat foto. Här på bloggen kan jag frossa i växter, konst, hobby, natur, djur, fåglar, familj, vänner... Ja, allt som ligger mig varmt om hjärtat och som jag "går igång på" just för tillfället.

Att jag, när jag startade, skulle få läsare till min blogg var inte lika givet. Jag skrev för min egen skull. Men jag tänkte som så "att om jag kunde glädja en enda läsare med någon av mina texter så har jag gjort nåt i alla fall".
Tydligen så finns det en hel del som läser bloggen och det gör att jag sporras till att skriva nästan varje dag även om jag inte vet vad jag ska skriva om när jag slår på datorn. Men jag är så funtad att jag bara behöver leta en stund bland mina hjärnceller och vips så hittar jag nåt där.

Hoppas ni hittar några guldkorn i min blogg. Fortsätt gärna leta. Att skriva och veta att det i alla fall finns några följare gör mig oerhört glad och sporrar mig att fortsätta. Ni gör mig glad! 
Önskar er alla en underbar sommar och hoppas att ni inte bara sitter framför datorn och läser om andras upplevelser. Ge er ut och skaffa egna! Man behöver inte skriva ner dem som jag, det räcker gott att ha ett fint minne att ta fram vid behov.

Rosa




söndag 15 mars 2015

Vallmofrossa

Vallmo är väl vackra! Synd bara att de är så kortlivade. De går inte heller speciellt bra att sätta i vatten i en vas. Nej, de mår bäst av att stå där de står.
När jag och sambon är på Gotland åker vi ofta runt på småvägar för att upptäcka mer av denna härliga ö. Vid en av dessa dagsturer, under en semester, åkte vi runt utan mål och njöt av omgivningen när vi plötsligt ser hur kornvallmo målade stora stråk i rött i den karga, gotländska naturen!



Kornvallmo finns både här och där på Gotland men jag har aldrig sett den i sån massupplaga som på det här stället. Men den är vacker även som solitär då den svänger sina knallröda kjolar i takt med vinden. 



För flera år sedan köpte jag frön till tre olika pionvallmo. Svarta, rosa och vita. Ni må tro att det blev en fin vallmoäng med dessa kontrasterande färger. I vallmokapselns innandöme bildas 100-tusentals frön vilket gör att man inte behöver vara utan nya plantor år efter år. Vallmofröna sprids ungefär som blåklockornas. Frökapseln torkar och till slut bildas små hål i toppen. När sen vinden blåser på de torra stänglarna så pytsas fröna ut lite då och då i lagom portioner. Kanske för att alla frön inte ska hamna på samma ställe? Naturen har ju sett till att allt är ordnat på bästa sätt. Kapslarna är vackra och jag har ibland låtit en sådan följa med ett presentpaket, som dekoration, ihop med fransade snören i olika färger.



De rosa, vita och svarta pionvallmosorterna har genom åren bildat konstellationer med varandra. Hoppat över skaklarna och "parat" sig med exemplar av en annan färg. Vallmon vill överleva till varje pris och då tar den hjälp av andra för att komma vidare. Samarbete!
Numera poppar (poppy är f.ö. det engelska namnet på vallmo) vallmo i rosa och röda toner upp lite överallt i min trädgård. Så blev resultatet.


Här börjar en av mina nya vallmo veckla ut kjolarna. Hur kommer den att se ut?


En del blir så här...

...andra blir så här.

Förra året samlade jag in en hel del frön från de här nya sorterna. Tänkte sprida ut dem på något ställe i trädgården där jag vill ha dem kvar och kanske även lägga ut dem i en Facebookgrupp som jag nyligen fått ögonen på: 
Plantor och fröer köpes, säljes och bytes. 
De här grupperna på Facebook som handlar om något specialintresse är roliga att vara med i. Jag är med i flera med olika inriktningar. Konst, återbruk, utstansat... Man ger och tar, får tips och idéer, kan sälja och köpa.

Det här är också en vallmo som vägrar lämna min trädgård. Jag blir inte av med den! Men vad gör det när den är så lysande vacker. Tror att den heter "Pizzicato".




PS. Alla sorters vallmofrön går att äta! De är riktigt nyttiga, innehåller mycket fibrer och vitaminerna A, E, B1, B2 och B6 samt magnesium, järn och kalcium. Skördas när de är helt torra. Förutom att ha dem i och på bakverk kan man torrosta dem i en stekpanna på låg värme eller mala dem i en gammal kaffekvarn eller mortel.

lördag 14 mars 2015

Kompostering är lycka

Jag är lycklig ägare av två stora, täta komposter. Vi har förbundit oss att kompostera allt organiskt och det gör vi med råge. Inte en äppelkärna går vidare till Renhållningsverket. 
De här två komposterna används växelvis. I vår tömmer jag den som stått och vilat ett år medan vi använder den andra. Ur en komposttunna får jag flera skottkärror med fin jord. 
Jag njuter när jag öser ut den och rensar den lite från "rengnagda" ben och annat som inte skall vara där. T.ex. en fruktkniv som kommit med komposten ut. Eller några gummisnoddar, någon kork eller kanske avocadoskal som är så hårdhudade så att de inte bryts ner under en säsong. 

Denna väldoftande jord som rinner mellan mina fingrar någon dag i maj då jag fyller tomatkrukorna med den, har varit en äcklig massa av ruttnande köttben, skal, hushållspapper, tepåsar, överbliven mat... Nu har miljoner små jordbrukare hjälpt mig att bryta ner slasket till fin jord. De får mat. Jag får jord.

En kompost är en fascinerande värld. Jag skulle kanske inte vilja rota i den under processen men den är som ett eget litet universum. En kompost innehåller mycket kalcium. Därför bildas kalciumkristaller. Vackra skapelser som dessutom är knallblå.


Blå är även rovciliaterna. De skickar ut sina "trådar" och suger i sig innehållet i cellerna. Jag är så imponerad av att allt är så fint inrättat i naturen!
* En tesked kompost kan innehålla en miljard bakterier
* En enda svamps mycel kan bli flera meter långt


Dessa små varelser som man inte kan se med blotta ögat är dessutom så underbart vackra. En helt vanlig mögelsvamp t.ex., en sån som växer till på gammal mat, ser ut som en blomma från en annan planet.


Tack alla bakterier. Stavar och kocker. Tack alla ciliater, nematoder och andra saprofyter, mögelsvampar, aktinomyceter, kvalster, gråsuggor, tusenfotingar, hoppstjärtar och maskar för att ni tar hand om min kompost och ger mig fin jord i utbyte!
Om inte ni fanns så skulle hela systemet paja.

Så här går det till: I en kompost gäller det att föröka sig så snabbt som möjligt och roffa åt sig så mycket mat som möjligt. Sedan gäller att förgöra varandra. Mögelsvamparna t.ex. skickar ut antibiotika för att ta död på bakterierna och bakterierna utsöndrar ämnen som de andra mikroorganismerna inte tål. Den som klarar den högsta temperaturen i komposten vinner till slut. Det är bakterierna. När näringen tar slut sjunker temperaturen och till slut dör de flesta mikroorganismer. Jorden är klar men näringsfattig så lite gödsel måste tillsättas när man ska använda den.  

(Sett och läst i en gammal trädgårdstidning från 2002.)

fredag 13 mars 2015

Parkanläggningar skrämmer - personliga trädgårdar inspirerar

H H Thomas, författare, skrev för 106 år sedan och en bok med titeln "The ideal garden" (Idealträdgården). Han är förtvivlad över alla moderniteter som t.ex. blommor som framodlas för att tillfredsställa dåtidens kunder men som i.o.m. förädlingen tappar sin doft. Han skriver: Skall det vara möjligt att vi gå mot en framtid då blommor ej längre hava doft och vad värre är, skola vi lära oss uppskatta dem och njuta av dem ändå?



Vi som har facit i hand har lärt oss att uppskatta dessa framtagna blommor men vi blir samtidigt euforiska när vi stoppar näsan i en gammaldags luktärt med doft från paradisets ängar. Vi är så vana vid att allt moderniseras så vi reagerar inte längre. Sen är det ju så också att vi inte var med på den tiden då de flesta blommor doftade så vi vet inte HUR mycket! Vi vet bara vad som finns att lukta på idag. 

HH Thomas konstaterar praktiskt att växterna trots avsaknad av doft blivit mer motståndskraftiga mot sjukdomar, välformade och "av den storleken som blomsterhandlare åstundar och blommar rikligt och länge". 
Vill vi odla fram såna praktväxter framför det ursprungliga? Javisst, vi vill ha allt. Vi vill ha de förädlade lika väl som vi vill behålla de gamla hederliga. Men vi kan inte välja bort de ursprungliga helt för då förlorar vi ett liv i världens flora. 
Vad ger dig den största upplevelsen? Att se nåt vackert och ståtligt på långt håll eller att upptäcka nya dimensioner i en liten blommas innanmäte när du väl bemödat dig om att vända på "kjolen"?



HH Thomas och jag har en sak gemensamt som kan sammanfattas i hans egna ord: En trädgård bör städse söka likna en ännu ouppdagad sagovärld. En trädgård, vars helhet man fattar vid första ögonkastet har i samma stund förlorat sin förnämsta dragningskraft. 

En parkanläggning är inte min stil. Trädgården ska vara personlig. Vad gör det om den avspeglar ägarens personlighet? Kanske galen, slarvig, flummig... Parkanläggningar finns det gott om. Där går man och "inspekterar" och kontrollerar och fotograferar och imponeras. Men i en trädgård som byggts upp med kärlek till det som växer där hittar man guldkornen, flödet, lekfullheten. Och det är den som ger andra inspiration och glädje till att odla, plantera och experimentera.
En parkanläggning imponerar men avskräcker vanligt folk. En personlig trädgård är en inspirationskälla för var och en som vill våga prova på hur det är att odla. 



torsdag 12 mars 2015

Förmiddagsfika i växthusets värme

Tre dagar i rad nu har solen legat på i trädgården och även på glaset till det nya växthuset så förmiddagsfikat har intagits där. Eftersom jag fungerat som dagis för stora J (5 år) och lilla J (1 år och 5 månader) under ett par veckor så har växthuset varit en underbar fristad för 5-åringen och mig under förmiddagsfikat. Vi går ett varv runt kvarteret efter "fruktstunden" så att lilla J somnar i vagnen. Sen har hon fått sova både innanför och utanför växthuset beroende på väder och vind medan vi slår oss ner på fårskinnen i fåtöljerna, lägger upp benen på fotpallarna och vräker i oss kaffe/saft, glass, kakor och mackor med hemlagad morotsmarmelad. På det sättet får vi någon timme för oss själva, för förtroliga samtal och mys utan lillsyrrans inblandning. 


Stora J tycker det är kul att sätta igång terassvärmaren, gärna inställd mot sitt eget håll. Jag tycker det är varmt nog ändå och är glad att han riktar värmen bort från mig. Inne i det soluppvärmda glashuset är det sommarvärme, man kan sitta i bara t-shirt om man vill trots att det bara är en 5-6 grader varmt utanför. 

Efter att ha lagt samma pussel 15 gånger, lekt ninjaskola, gjort ninjasvärd och kaststjärnor av kartong och silvertejp, lagat mat och mellanmål femtioelva gånger, byggt med duplo och lego, tittat på bilder och i böcker, suttit på golvet och kollat på lilla J som snurrar, trampar, dansar, går på tå, skrattar och tokar sig, torkat snor och duschat och bytt bajsiga kläder och blöjor, fått ta emot smällar av burkar och leksaker så är jag rätt så trött. Att leka 8 timmar om dagen är rätt påfrestande. Kommer inte ihåg att jag gjorde det med mina egna barn.... Stackare! Vilken barndom de måste ha haft. Men å andra sidan måste en mamma och pappa hinna med att sköta ett hushåll under tiden också. De kan inte bara sitta där och leka som en mormor kan.

Var sak har sin tid. Dagarna är intensiva men barnen positiva och lätta att ha att göra med och deras mamma är inte en sån som utnyttjar sin mamma, tvärtom. Det är ett givande och tagande på alla sätt. Så som det ska vara när man har respekt för varandra och vill varandras bästa. 
Jag är rätt trött emellanåt men skulle aldrig vilja vara utan det här. På morgonen står jag där igen och ser ett av mina älskade barn komma med sina två barn och känner varken trötthet eller krämpor. Bara kärlek.