Summa sidvisningar

torsdag 31 oktober 2013

Vem hittade på det där med sommartid?

Den personen skulle jag vilja prata med. Hur kan man hitta på något så dumt! Sommar- och vintertid förvirrar folk. Varje vår och höst uppstår frågan: Ska vi ställa fram eller tillbaka klockan? Numera har vi ”verktyg” för att klara av omställningen: På våren ställer man FRAM trädgårdsmöblerna. Alltså ställer vi fram klockan då. På hösten ställer vi TILLBAKA trädgårdsmöblerna, alltså ställer vi tillbaka klockan då. Där har någon med pedagogisk erfarenhet av barn, tänkt till. Så att alla på ett enkelt sätt förstår hur man ska göra.
 
Jag har lätt för att få ”inre bilder”. Ser plötsligt statsministern framför mig när han rabblar ovanstående ramsa på lördag kväll den där sista helgen i oktober. Han står vid sängen i randig flanellpyjamas, tittar på sin Rolex och undrar om det var framåt eller bakåt han skulle skruva.

- Fyra timmar??? Nej, nej Barack. Jag ska förklara en gång till
häng med nu! Vi brukar säga att när sommartiden börjar
så ställer vi fram våra trädgårdsmöbler, alltså ställer vi
fram klockan. Men bara EN timme...
Om man ska ut och resa blir det genast ännu mer komplicerat. Hur var det nu, skiljer det två timmar eller en timme dit vi ska? Ska man ringa till utlandet så uppstår samma fråga. En eller två timmar?
Anpassningen kroppsligen är inte heller lätt. Två gånger om året ska man ställa om sin inbyggda klocka men ingen har gett oss ”verktyg” för att kalibrera våra kroppsliga funktioner. Sömnen t.ex.

MEN FRAMFÖR ALLT, det drabbar DJUREN! De små hungriga hundarna! Som har en inbyggd klocka men ingen veterinär som försett dem med ett chip i örat som kan ställa om magen till sommartid.

Vår hund brukar få mat vid halv fyra till fyra. Under ett halvår har han nu tränat sig på att äta när klockan egentligen är halv tre. Vad tror ni händer nu när vi vridit tillbaka klockan en timme? Jo, klockan halv tre är han plötsligt superhungrig. På svältgränsen. Nu är det plötsligt riktigt illa. ”Får jag inte mat precis nu, så dör jag!”

När jag precis satt mig tillrätta med en bra film och önskar se den sista halvtimmen i fred, då hoppar det lilla djuret upp på mina lår, stirrar mig rakt i ansiktet medan svansen vispar som en propeller. För att hans blick verkligen ska ta, så vickar han på huvudet från vänster till höger några gånger samtidigt som han stirrar mig stint i ögonen. På bara en decimeters avstånd.
– Det är inte dags än, säger jag och han lomar iväg och lägger sig någonstans med en djup suck. Bara för att komma tillbaka efter en kvart, hoppa upp på benen och börja krafsa med tassen på min ena hand en stund. Det gör faktiskt ont och jag drar åt mig handen. Då sätter han sig på mig och stirrar, gläfser lite då och då för att jag ska titta åt hans håll. Jag vägrar. Då gläfser han lite högre, hoppar ner på golvet, går iväg mot köket men vänder sig om för att se om jag är med. Eftersom jag inte gör som han säger så hoppar han upp i knät igen sätter nosen mot mitt ansikte och nafsar lite lätt. Sätter sig bestämt ner på golvet, spänd som en stålfjäder och stirrar stint på mig omigen. Lägger sig ner och gläfser uppfordrande varierat med ynkliga pip.
– Det är inte dags än, försöker jag för femte gången och han suckar och lägger sig ner en stund till.

Denna återkommande tråkning tar skruv till slut. Man ger upp. Jag vet ju att han kommer att upprepa sitt beteende ungefär en gång i kvarten ända tills maten står på golvet. Så det är bara att ”pausa” filmen och börja förbereda kungens middag.

Lagom till i vår har väl hunden ställt om sin inre klocka. Men då kan jag titta klart på dom där filmerna, för jag kommer att ha en hel timme tillgodo!
- Vad gott det var med mat. Nu ska jag ta mig en
liten lur medan matte diskar hundskålen.
Har du diskat klart redan? Kan du sänka ljudet lite
tv:n är du snäll, när du ändå är på benen!
 


 

onsdag 30 oktober 2013

I huvet' på en 60-årig tant

Idag undrade sambon om jag ville laga ett av hans plagg som gått sönder vid en ficka. Det gjorde jag eftersom jag behärskar den konsten galant. (Han själv är inte skapt för små synålar med sina stora snickarnävar!) Medan jag satt där och sydde ihop fickans kant så skapades den här bloggen i mitt huvud. Det är så jag funkar. Mitt i vardagslivet så får jag plötsligt några tankar som blir till en tavla, en dikt, en blogg...


Förr var man rädd om de saker man ägde. Man tog hand om allt som gick sönder och lagade så länge man kunde. På 50-talet, när jag växte upp, bodde de flesta familjer i små lägenheter. Ettor och tvåor. I Västerås var det i princip bara de barn som hade ASEA-chefer till pappa som bodde i hus eller hade eget rum.
Min syster och jag sov i utdragssoffan i köket och mamma och pappa i sovrummet eftersom vi var lyckligt lottade att bo i en tvårumslägenhet. I vardagsrummet vistades man nästan bara när det kom besök. Jag kommer ihåg den dagen när jag fick en ljusblålackerad sänglampa i metall uppsatt vid utdragssoffan, så att jag kunde ligga och läsa på kvällen. Det var lyx det!
Varje kväll när mamma bäddade åt syster och mig så fick hon flytta köksbordet ut mot hallen. Där satt pappa sen och åt frukost (kaffe och vetebröd) varje morgon medan vi sov vidare. Mamma var hemmafru för så skulle det vara. En karl skulle kunna försörja sin familj så att mamman inte behövde arbeta och klockan tolv skulle maten stå på bordet för då hade pappa lunch. Han kom hem, åt och lade sig på soffan en stund och vilade innan han cyklade iväg till jobbet igen.

Mamma tvättade och manglade lakan och örngott nere i källaren. På den tiden "kokade" man vittvätt. Lade tvätten i en jättemaskin som man fyllde med kallt vatten och som sen värmde det till 90-100 grader. Om det bara handlade om lite bomullskläder så kokade man upp dem i en stor kastrull med vatten på spisen, ihop med lite tvättmedelspulver.
Lakanen hängdes i ett rum i källaren för att torka. Ett rum med linor i hela taket och en jättefläkt i ena hörnet som gick på tid. Där tyckte de flesta barn om att vara för där kunde man gömma sig bakom lakanen. I vissa flerfamiljshus där det fanns en vind så fanns linor uppspända i taket. Så kunde man torka tvätt där också.

Efteråt, när lakanen var torra ”drog” mamma och jag dem vilket betydde att vi tog tag i två hörn var och drog ut dem så mycket vi kunde så att de blev riktigt raka. Sen veks de i tre delar (mammas och mormors modell) och manglades till slut i källarens mangelrum i en stor mangel av trä och marmor. Det gällde att alltid hålla kolla på att mangelrullarna i trä, låg under mangelns överdel, annars ramlade den ner med ett brak och stackars den som kom i vägen! Det gällde för mammorna att hålla reda på barnen medan de manglade. Min mormor råkade få armen under en sån mangel en gång!
Att lyfta upp en sån mangels överdel fordrade flera "starka karlar".
När örngotten var manglade så tog vi en bordskniv och veckade bomullsbanden. Banden skulle nämligen ligga utåt i skåpen och visa vilken ordning det var i familjen. Om man öppnade ett linneskåp så sade innehållet mycket om husmoderns duglighet.
När vi skulle ha främmande och mamma dammsugit så fick vi barn ta en grov kam och kamma mattfransarna så de låg slätt.
I min ägo har jag lite gamla grejer och när jag tar fram dem och undersöker dem så slås jag av hur genomtänkta de är och hur omsorgsfullt gjorda och förpackade de är. Varje liten sak hade ett stort värde.

Här är några trådrullar från företaget Eagle och Bear.
Stark och hållbar "björntråd" på en rulle av trä. Dessa rullar var
eftertraktade leksaker när mammorna gjort slut på tråden. Man kunde
använda dem till allt möjligt.
Ni ser också en fingerborg (en gratispresent från Ekströms bakpulver)
och den ålderssyntes ovärderliga hjälp i form av en nålpåträdare. 


Några andra pinaler för sömnad: En sax som man klippte knapphål
med, nålbrev, tryckknappar och en hålgörare i elfenben som jag tror
användes vid sömnad. Man gjorde hål i tyget och "kastade"/broderade
sen kanterna runtom så det blev ett vackert hålmönster.
När jag studerar dessa gamla nålbrev som de kallas (för de var vikta ungefär som ett brev) då förstår jag vad lite man hade förr. När man t.o.m. var rädd om sina synålar.

"25 bästa synålar med aflånga ögon. Halflånga. I utländskt fabrikat"
Med måtten 2, 0 och 1.
National needles som är gjorda i England. På nålbrevets insida står det:
"Ask for national needles. Made to give every satisfaction."
Öppnar man nålbreven så ser man nålarna förpackade som små presenter.

I den ena förpackningen har nålarna stuckits ner i en tygbit som är
klistrad på insidan. I den andra ligger lite större nålar inpackade i ett
lyxigt, glänsande papper.
Jag har själv haft och köpt såna här nålbrev, sytt med äkta björntråd, manglat lakan i stenmangel, torkat dem i torkrummet i källaren, kokat småbarnstvätt på spisen. Alla de här prylarna fanns under min uppväxt. Ibland saknar jag dem faktiskt. Även tidens anda.

Så förflyttar jag mig lite längre bak i tiden, i tanken. Då mamma och mormor var unga. När ett nålbrev endast kostade några ören. Då höll man noga reda på varje liten nål. Om man inte hade någon nål, kunde man inte lappa och laga. Vilket var nödvändigt i en familj där man kanske bara hade ett ombyte med kläder.

Drömmar av sand

En fuktig, gråmulen höstdag som idag drömmer jag mig tillbaka till sommaren genom en av mina dikter. Den skrev jag på Fårö för några år sedan. Vi hade tagit badkläder och fika med oss från husvagnen och åkt rakt över ön till stranden vid Ekeviken. Där slog vi oss ner. Inte på stranden vid vattenbrynet utan lite längre upp där sanden var torrare och varmare och den blågrå strandrågen vajade. I den här miljön får min kreativitet näring. Den som  utförs med penslar och färg likväl som fotografering och diktning. Det räcker med att titta på några foton från Gotland och Fårö så vill jag måla!
 
 
Ekeviken, en dag i början av juli

 Små fina sandkorn i strandvindens sång.
Sol som värmer, hår som bleknar.
Små pustar av hav och ruttnande tång.
Skrattmåsar parerar när vindarna veknar.
 
 Över fastlandet molnfrontsvimmel
men här i sandgropen sommarljust.
Havet är mörkare där det möter himmel
vattnet ljusare, närmare kust.
 
 Lite snäckskalssand har fastnat på mitt ben.
en myra kravlar upp ur gropen från min häl.
Strandrågens blågröna, matta färg så len
matchar sanden så ypperligt väl.
 
 Barn springer nakna i kallt, småsalt hav.
I skuggan vakar en ängslig mamma.
Uråldriga stenar, fossiler och lav.
Människorna är nya men jorden densamma.
 
 

tisdag 29 oktober 2013

Allt ligger i betraktarens öga

Tidig morgon utkämpas strider ovanför mitt huvud. Det är de mörka krafterna som slåss mot de ljusa. Det onda mot det goda. Det mörka trycks sakta, sakta bortåt mot norr och plötsligt strålar solen över Mälaren. Striden är slut och som vanligt, vann det goda.
Högar av fula löv? Nej, här har konstnären blandat sin palett med färger från gult som glider över i ockra sen umbra vidare till brunt och till sist svart. Här ska en hösttavla målas med färger som går ton i ton. Kan det bli stilfullare?
Farlig. Giftig. Oätlig.
Men ack så vacker! Som Ra:s solskiva när den går upp i öster. Här har den landat på "min" strand intill Mälaren och försetts med piedestal för att kunna beskådas av förbipasserande. Framför solskivan ser vi alla universums stjärnor och planeter som vita prickar.
Välmående står han där och pöser, bjässen som kanske är lika gammal som jag. Eller mer? Någon har försökt kväva och trycka ner honom vid åtminstone två tillfällen, kanske tre. Men se, det lyckades inte. Han reste sig stark  om och om igen. Lite udda? Men charmig och intressant. Precis som allt annat som inte är helt perfekt.
 
Som sagt allt ligger i betraktarens öga...
 


måndag 28 oktober 2013

Sakta vi gå genom stan...

En märklig känsla infinner sig när man är så där lagom säker på att det blir en bra kväll och natt i den del av världen som vi bor i. Medan det är mer osäkert för andra inte så långt ifrån oss. Vi har nog inget att oroa oss för idag. Vi kan nog sätta oss och rulla tummarna. Så vi tar bussen ner på stan, äter en bit, dricker lite vin, går på bio - Monica Z - och låter oss bäras av händelserna på bioduken.
Medan södra delen av Sverige förbereder sig för stormen Simone. Laddar med ved, vatten, varma filtar och kläder och ser till att allt ute som är löst surras fast. Det är inte ofta vi blir förvarnade om oväder på detta sätt. Men det känns så bra. Bättre en gång för mycket.
Monica Zetterlund däremot, hon behöver inte oroa sig för nåt längre. Hon dog 2005, 68 år gammal efter ett framgångsrikt liv som hade sitt pris. Vi såg henne köras runt i rullstol en gång på Gambias flygplats. En spillra av sitt forna jag. Men filmen, vilken film!
Filmen är riktigt bra och Edda Magnason bär den framåt i nästan två hela timmar. Det blir inte tråkigt en enda minut. Vilken fantastisk skådespelerska! Man märker nästan inte de andra skådespelarna man bara fascineras av Eddas uppenbarelse och skådespeleri. Hon ÄR Monica Z. Jag har hört mycket gott om Edda men trodde inte att hon var så bra. Dessutom ett nytt, fräscht ansikte bland de gamla vanliga biorävarna.


söndag 27 oktober 2013

Se varje ålder som något positivt

Var det min lyckodag idag? Efter tjugo steg i regnet fick jag en belöning för min tapperhet "i fält". En hundring ropade på mig från den regnvåta marken.
- Ta upp mig, torka mig och gör något kul med mig!
Jag var inte sen att plocka upp den men undrade om ägaren kanske hade det svårt just nu. Men jag tänker inte gå ut med någon annons om "upphittad hundralapp". Då lär väl halva Västerås höra av sig...
 
Eftermiddagen tillbringade jag med att läsa mina egna dikter som jag sparat i en pärm. I slutet av pärmen hade jag satt in dikter som jag fått via mail och sparat för att de var kul, intressanta etc.
Nedanstående dikt är riktigt bra. Den speglar torsdagskvällarna på Klippan i Västerås likaväl som danskvällarna i någon Folkets Park, någonstans i Sverige.
Alla som varit ute och dansat, på dansgolv och discogolv vet hur det känns att inte bli uppbjuden. Man gör sig fin, man gör sig till och hoppas att man duger...
När man är ung har man en naturlig fräschör. Men det är också då som man inte inser att man duger som man är. När man uppnått "mogen ålder", om den nu någonsin kommer, det är då man ibland kan känna sig som en gudinna. Man ÄGER! Men lite för sent.
Det är inte åldern det handlar om, det är utstrålningen, charmen, positiviteten. Vem vill inte dansa med en kvinna (eller man) som kan hantera sin ålder på ett bra sätt. Oavsett om det är ens 90-åriga mormor/morfar! Att ha roligt har ingen åldersgräns.
 
SISTA DANSEN
 
Hon gjort sig så fin ty det dansas ikväll
med tuschade fransar och munnen så gräll.
På fårade kinder hon spacklat sig slät,
på händerna har hon små vantar av nät.
Hon tänker med vemod på dagar som gått
på ungdomlig yra då dansen hon trått.
Men bilden i spegeln snabbt vissheten ger
att "Balernas drottning" det blir hon ej mer.
 
Så sitter hon där bland kvinnor i rad
och beskådas av gubbar som står på parad.
Får kritiska blickar från huvud till fot
- Kolla den yngre, har jag inget emot!
Hon sitter och tänker att hon borde gå
ifrån denna samling av skraltiga grå
och hjulbenta manfolk som knappast kan stå.
Om man ej duger här, ja var duger man då?
Fast man ej längtar efter dans med sån karl
så är det ändå förnedring att ratad bli kvar...
 
- Oj, nu nalkas en snusgubbe, fasa och ve!
Tack och lov att han fastna för henne breve'.
Musiken den gnäller ut låtar med snyft.
Elakt hon tänker: "Nå, får ni nåt lyft?"
Ni impotenta små gubbar
som dansar och snubblar.
Vid tanken hon ler
och just då hör hon en röst: "Får jag dansa med er?"
Mitt i dansen det kommer: "Jag är en sån dräng
som försöker att glädja envar med en sväng."
- Åh jisses, hon svarar, jaså säger ni det.
Då är vi två som idkar välgörenhet!

lördag 26 oktober 2013

Ocensurerad kärlek

Häromdagen var jag hos mitt “nyaste” barnbarn och luktade och gosade i flera timmar. Finns det något som så totalt kan få en att glömma allt som när man håller ett litet barn i sina armar. Inget annat betyder något just då. Världen för övrigt må gå under, här spirar ett nytt liv. Det finns bara vi två.
Det är så kort tid som man får förundras över dessa pyttesmå fötter och pyttesmå fingrar för de växer fort. Och bebislukten! Den torra, varma bebislukten. Utan artificiella dofter, bara silkeslen, varm hud.


När jag ser in i dina ögon, de korta stunder du är vaken kan jag inte låta bli att undra. Vad kommer du att få vara med om? Hur kommer ditt liv att bli? Vissa saker kommer vi att göra allt för att skydda dig ifrån, andra saker måste du själv gå igenom. Vi kan inte heller skydda dig från sorger i livet men även där får vi göra vad vi kan. Det räcker långt att få växa upp och veta att man är älskad.
Många barn i världen har varken mat eller trygghet. Vi är lyckligt lottade, vi som har möjligheten att kunna ge våra barn mat för dagen och en bra start i livet. Sen får de själva fixa resten!
 
Den här dikten skrev jag i början av 2013 när jag insåg hur stark kärleken till mitt enda barnbarn kan vara. När den är som störst då bara "beamar" den ut från mig. Utan censur! Nu har jag två barnbarn och källan där kärleken kommer ifrån är plötsligt fördubblad.

 BARNBARN
Så mycket kärlek
direkt från mitt hjärta
ocensurerad
i strida strömmar
från mig till dig.
Ändå alltid fyllt
till bredden.
 

Konstlördag på Brukshotellet i Hallstahammar

Idag var jag bjuden på vernissage. Mina två vänner Annette Stocker och Annika Zetterberg ställde ut tavlor, keramik och smycken ihop med Mats Zetterbergs foton och Evelina Jämsäs målningar.
 
 
Annette Stocker
Massor av pasta, avtryck och sen färg. Här kan man nästan
känna doften av de hängande syrenerna medan vi gömda betraktar
flickan som dansar på ängen klädd i en lavendelblå klänning.
 
Annette är mästare på att "väva" in gestalter i sina tavlor.
 
Den här tavlan är helt underbar!

Dörrvakt i sten och betong. Vem vågar gå in här?
Ögonen är gjorda av speglar.
 
Annika Zetterberg
Blomma

Hjärtfat

Ljushus

Annika gör härliga änglar att hänga i fönstret
 
Evelina Jämsä
Den här fastnade jag speciellt för. Både motiv och färg.
 
 


fredag 25 oktober 2013

Galen av ilska!

För c:a en vecka sedan beställde jag tid för utvändig och invändig tvättning av min bil. På ett nytt ställe med bra priser. Tyvärr fanns det inga tider förrän en vecka senare. Jag bokade in mig på en tid och uppgav registreringsnummer och telefonnummer. Bra, tänkte jag, då kan de höra av sig om det skulle uppstå problem. Efter tio minuter ringde jag upp igen och frågade hur lång tid det skulle ta.
- Drygt en timme.
- Bra, sa jag, för då kan jag ta en promenad med hunden under tiden.
Klockan 09.00, på min bokade tid, anländer jag till firman. Gick fram till servicehallen och talade om att jag skulle ha min bil tvättad.
- Byta däck?
- Nej, tvättad utvändigt och invändigt.
- Vi har flera bilar här så det kommer att ta tid.
- Jag har BOKAT tid till kl. 09.00, sa jag.
- Jaha, sa killen och verkade förstå att jag inte var någon vanlig drop-in-kund.
- Då tar jag en promenad så länge, sa jag och gav honom bilnycklarna.
Hunden och jag gick gata upp och gata ner. Satt i solen och njöt. Tittade på klockan. En halvtimme kvar. Gick några gator till. Nu hade det gått en timme och en kvart.
Framme vid firman såg jag min bil stå på parkeringen. Vad bra, de var klara och jag var trött i benen. Jag går fram till bilen och ser att den fortfarande är smutsig. De har inte ens börjat!! Nu tänder jag till på alla cylindrar. Går in i ena tvätthallen där en stackars anställd står och tvättar en bil och säger:
- Nu har jag varit borta över en timme och NI HAR INTE ENS BÖRJAT MED MIN BIL!
Adrenalinet pumpade, hjärtat slog ojämnt. Den stackars anställde mumlade bara och hämtade killen som tagit emot bilnycklarna tidigare. Jag upprepar mina ord.
- Jag lämnade bilen för mer än en timme sen och ni har inte gjort någonting!
- Jamen du förstår, vi har massor att göra!
- Jag hade beställt tid till klockan nio.
- Vi har flera bilar att ta hand om, du måste förstå oss, säger han.
- Ni får väl ta hand om era KUNDER! svarar jag.
Jag vänder mig om och börjar gå samtidigt som jag säger:
- Det här ÄR dåligt rykte!
Jag är så arg så magen knyter sig. Här har jag gått omkring i närområdet i över en timme på min lediga tid och så kommer jag tillbaka och de har inte gjort någonting. Jag blir galen! När jag går mot min bil så spyr jag galla över firman till en pappa med en liten flicka som står där och väntar på att få däcken bytta:
- JÄVLA ställe! fräser jag. Jag hade beställt tid klockan nio och de har inte gjort NÅGONTING åt min bil!
Pappan svarar inte. Ser inte ens åt mitt håll. Tror att jag är något psykfall från lasarettet intill. Eller bara konflikträdd som jag själv brukar vara. Men nu är jag minsann inte konflikträdd! Nu är jag galen av ilska.
När jag är på väg till bilen så hör jag någon säga något bakom mig. Där är en av killarna på firman som kommer med mina bilnycklar som jag totalt glömt bort.
- Är du arg? säger han.
- JAAAAA, svarar jag. Det är klart att jag är arg. JAG har bokat tid hos er. NI har fått mitt bilnummer och telefonnummer. Jag har väntat i över en timme och ni har inte gjort NÅGONTING!
-  Men du måste förstå oss, vi har många bilar här. Vänta tio minuter så ska vi fixa det.
Då blir jag ännu galnare: - TIO MINUTER!!! skriker jag. Det TAR inte TIO minuter att tvätta bilen både på insidan och utsidan. Det finns andra firmor! Det här kommer jag att tala om för både den ena och andra. Tack och adjö!
Den stackars pappan som står och väntar på sin bil ser om möjligt ännu mer ynklig ut. Undrar om han hade bokat tid förresten? Förmodligen hade de tagit emot en del däckbyten för att få in snabba pengar istället för att serva de bokningar de hade.
Dessutom ifrågasatte killen om jag hade bokat och när? Utan att ens kolla i någon kalender. Tydligen tog de alla drop-in före bokningarna.
Jag åkte därifrån arg som ett bi. Det fanns mycket jag hade velat säga dem, som jag kom på efteråt. T.ex. ”Jag skickar räkningen på förlorad arbetstid till er sen!” eller ”Jag kommer att tala om för alla mina vänner och bekanta hur man blir behandlad hos er!”
På vägen hem pumpade adrenalinet. Det är inte ofta jag anser att det är befogat att bli arg men NU var det det!
Hur skulle jag göra nu? Jag hade räknat med att fixa tvätt och däckbyte samma dag så allt gick åt helvete. Nu åker jag till Farouk, tänkte jag, på Mälardalens bil- och däckservice. Han är alltid juste mot mig. Jag måste bara tala om för honom hur illa jag blivit behandlad. Kände behov av att få lite medhåll.
Farouk lyssnade och sa: - Jag följer med dig till Erikslund och fixar bilen.
- Det är inte meningen att du ska fixa det här, sa jag. Det gör jag själv.
- Jag följer med dig, sa han helt naturligt. Men vi byter däcken åt dig först.
- Jag åker och hämtar dem, sa jag, och kommer tillbaka.
Så åkte jag hem och lastade däcken i bilen, åkte tillbaka och fick komma in på en gång. De bytte däck och kollade trycket och lastade in sommardäcken i bagageutrymmet.
Farouk följde med mig till firman på Erikslund som skulle hjälpa mig att tvätta bilen. Jag erbjöd mig att åka själv men han sa att det skulle vara bättre om han var med. Han pratade med dem och sen sa han att jag skulle få en tid vid ett. OK, sa jag.
Vid det här laget var jag ganska trött på allt. Åkte hem och duschade och åkte sen tillbaka och lämnade bilen hos den trevlige mannen. Handlade, fikade och gick tillbaka efter en och en halv timme. Blev behandlad som en ”prinsessa”. Ägaren ville att jag skulle titta noga på bilens tvättade yttre, öppnade dörren och visade den tvättade fina insidan. De hade dessutom tagit bort asfaltstänk och insektsfläckar som kostade 169:- extra, för samma pris! För att det var första gången jag var där. Jag fick full service, full ödmjukhet och respekt tack vare Farouk.
 
Firman som fixade min tvätt med råge heter Miljö Bilvård och ligger på Krankroksgatan 7 på Erikslund, lite snett emot Elgiganten. Rekommenderar den verkligen. De gör ett superjobb!
Malmens bilfix får 100.000 st. tummen ner! De har inte förstått att de återkommande, nöjda kunderna är de bästa kunderna. Att utföra ett bra jobb och ha respekt för kunderna gör att de kommer tillbaka! Att de inte har förstått det, är det bara att beklaga.

En stor tumme upp för Farouk och hans företag Mälardalens bil- & däckservice på Fallhammargatan 4 på Bäckby. Alla i vår familj har servat våra bilar där i flera år. Har aldrig blivit missnöjd, varken på jobbet eller på priset.
 

Shabby skrutt, skrutt

På promenaden i skogen i går morse fick mina ögon span på något som tilltalade mig. Ytterligare ett gammalt emaljkärl! En hink perfekt "rostad" med ett stort hål i botten. Jag överlade med mig själv: Ska jag ta den? Ska jag lämna den kvar? Största delen av promenaden var kvar så jag skulle behöva bära den en bra bit. Men jag bestämde mig för att ta den. Jag kunde ju alltid gömma den efter vägen och ta den senare om det blev jobbigt. Gömma?
Ja, det kanske fanns andra knäppgökar som skulle ta den ifrån mig om de såg den!
 
På vägen genom skogen mötte jag en annan "hundrastare". Han påpekade något om mitt fynd. Det måste man väl nästan göra när man träffar någon med en gammal, trasig och smutsig hink i handen.
- Jag ska ha den i trädgården, förklarade jag.
- Lite shubby chic?, sa han.
- Ja, sa jag men tänkte att det här är inte ens shubby chic. Det här är "shubby skrutt" i sin fulaste form!
 
När jag kom hem "trädde" jag hinken över en lavendelplanta och den bara fastnade där som om den var gjuten för platsen. Med lavendeldoften på mina fingrar och emaljkärlet som en skyddande kjol runt den ljuvliga plantan så kände jag mig mycket, mycket nöjd.
Andra må skratta åt mina galenskaper. Gör det! Ett gott skratt förlänger livet!
 


onsdag 23 oktober 2013

Hösten 1969


Utdrag ur min diktsamling med tre generationers ungdomsdikter.
Passar särskilt bra idag när regnet gör marken våt, molnen gör himmelen grå och löven målar gatan gul. Så här skrev jag, 16 år gammal:

HÖSTLÖV
Ett guldgult löv faller till marken
asfalten är fuktig av regn.
Regnet faller tätt
genomtränger allt.
Mitt hjärta finns inte längre
känns inte längre.
En vindil bär upp det lilla lövet mot skyn
i skenet från strålkastarna dansar det runt
för att slutligen rassla ner mot marken, dött.
Träden susar melankoliskt i kvällsbrisen
regnet faller tätt
genomtränger allt.
Hösten har kommit,
var är du min dröm?
Billjusen glimmar i asfalten
i rännstenarna porlar regnvattnet.
Bilarna försvinner
ljuset släcks.
Kvar står jag
i regnet.

tisdag 22 oktober 2013

Indoktrinering på hög nivå

Med föreställningen "Med små, små steg" berättar Pia-Karin Helsing om hur hon lämnade Jehovas vittnen och vilken resa det innebar. Hon förlorade hela sin familj och alla sina vänner. För dem är hon "levande död".
Hon har under hela sin tid i sekten levt med ett dåligt samvete för Gud ser och hör allt. T.o.m. dina tankar. Jordelivet tillbringar man med att försöka få över folk på sin sida. Belöningen kommer sen, genom evigt liv i det jordiska paradiset. Pia-Karin älskade att spela cello men allt som avleder tankarna från Gud är förbjudet så hon fick lägga spelandet på hyllan.
 
En lysande begåvning har fötts och fått fri luft under vingarna i vuxen ålder. Livet är här och nu och ska levas fullt ut. Det gör Pia-Karin med råge. Hon ställer sig ensam på scenen och berättar sitt livs historia, varvar med fantastiskt cellospelande och sjunger opera som om hon aldrig gjort annat. Trots att rösten kom till henne först när hon brutit sig loss. Vilken resa!
Ikväll uppträdde hon på Folkets Hus i Surahammar och jag är glad att jag var där. Men nu efter föreställningen tänker jag med sorg på alla de begåvningar och kreativa människor som kvävs i församlingar som denna. Ännu värre är den ständigt pågående indoktrineringen av alla oskyldiga barn som inte har något val!


Natti natti!

Så kom kylan och gjorde mig påmind om att jag hade en del kvar att göra ute i trädgården. Badkaret har täckts med sitt trälock. Över sandstranden ligger en fiberduk. Trädgårdsmöblerna är inställda under tak och presenning. Vattenfallet i dammen har slutat porla. Nu är det bara en luftpump där som ser till att vattnet syresätts och att dammen hålls isfri på ett litet område så fiskarna överlever vintern.
 
Grönsakslandet är tömt på lök, purjo, bönor och ärter. Nu finns där bara rödbetor kvar. Än räcker det till några kok. Vi tänker äta dem som delikatesser, kokta, med smör och flingsalt till.
 
När grönsakslandet är tomt kan jag börja natta mina krukor med perenner. Jag gräver ner dem med kruka och allt så att rötterna överlever den kalla vintern. De sista krukorna som stod kvar och väntade på att få krypa till kojs, de var redan stela av kylan som härjat några dagar. Men som tur var, var jorden fortfarande brukbar så jag kunde stoppa om dem i sista minuten.
Nu är det bara att säga "Natti natti! Vi ses igen när vårsolen låter jorden släppa sitt frusna grepp om er. Då börjar livet om igen."

måndag 21 oktober 2013

Att bli storebror

Den 9 oktober blev lilla 4-åriga barnbarnet storebror.
Till en lillasyster. Hon tar väldigt mycket tid av mamma och pappa
och den 100-procentiga uppmärksamheten har plötsligt sjunkit drastiskt.
Det var jättekul med en syster INUTI mammas mage men UTANFÖR?
 
4-åringen: Kommer det att komma en till bebis någon gång?
Mamma: Jag vet inte. Kanske gör det det om två, tre år...
4-åringen: Tar det ALDRIG slut?
 
www.metro.se: Michelle, 45 år, får sitt tjugonde barn!
 
 
 
 
 


Läkelök

Läkelök/sjölök/brännlök är det svenska namnet på Ornithogalum longibracteatum. Det är en jättestjärnlök som kommer från Sydafrika och kallas för ”Pregnant onion” (gravid lök) på engelska.
Jag har den inne på fönsterbrädan på vintern och ute på sommaren. Glömmer man vattna den under flera veckor så klarar den sig ändå. Ruttnar säkert om man vattnar för ofta. Alltså är den mycket lättskött.
Förr användes den till att bota olika krämpor. Man använde den på samma sätt som aloe vera, till sårbehandling. Men den är giftig så man ska nog låta bli att gnida in den på huden eftersom personer med känslig hud kan få allergiska reaktioner.
Läkelöken planteras som en amaryllislök med större delen ovan jord. Först kommer bladen som är lite amaryllisliknande och när löken är tillräckligt stor skjuter en stängel upp ur bladverket. På den sitter massor med vackra blommor i vitt och grönt. Blomstängeln växer vidare uppåt samtidigt som fler och fler blommor slår ut. En gång hade jag en blomstängel som blev över 60 cm lång.
När löken blommat ut klipper jag av blomstängeln. Den blommar länge och jag fick efter ett tag en blomning till innan löken började ge med sig och bli ful.
Det är ingen risk att bli utan nya lökar för det bildas hela
tiden nya.
En del smålökar hittar man sen lösa i jorden intill löken medan andra som fortfarande sitter kvar långt nere i jorden, under löken, skickar upp sina första stänglar. De ser ut som gräslöksstrån. Sen är det bara att plantera de små lökarna i egna krukor. Och processen startar om igen.
Det här är ingen lök som handeln är intresserad av. Jag har dock sett att det finns frön att köpa. Men varför fröså när den bildar så fina lökar. Det är kul att ha en växt som i hundratals år har vandrat från fönsterkarm till fönsterkarm, från torp till bondgård. Och använts till allt från hostsirap till fosterfördrivning.


En mytomspunnen lök
Text: Inga-Lill Bengtsson. Publicerad 9 juni 2009 i Kristianstadsbladet.
Här kommer en förkortad version av mig.
2009-06-09 2Historierna om Grava-Karna är lika många som blommorna på stängeln i den jättestjärnlök hon lämnat efter sig. Grava-Karna levde i Åhus kärr mellan 1838 och 1909. Hon bodde på en liten ö, Grave, som då fanns. Löken användes för botgöring. Hon skar snitt av löken och lade på sår. Löken skulle dessutom vara bra för fosterfördrivning. Kvinnan gick i lära hos "Blinne-Per" och därefter fortsatte hon sin gärning med att bota diverse åkommor och sjukdomar från minsta sår till cancer. För att inte tala om alla dem hon hjälpte hitta tjuvar. När någon ville få tag i en tjuv gick de till Grava-Karna som bistod med insikter. Hon satte fram en hink med vatten. I vattnet skulle tjuven framträda, vilket den också gjorde. Sägs det.
Hon var vittne i Yngsjömordet och det fanns de som trodde att hon hade ett finger med i spelet. Men så var det inte. Grava-Karna var en gudfruktig kvinna, hon gick till högmässan varje söndag. Det fanns kunder som kom långväga ifrån, tidvis var det kö i väntrummet in till hennes mottagning. Eftersom hon höll på med bland annat fosterfördrivning var länsman efter henne. De gånger lagens långa arm lyckades få tag i henne skickade hon sin man, för hon gifte sig vid mogen ålder även om hon behöll sitt flicknamn, som fick betala böter. Det hade hon i och för sig råd med för i bouppteckningen efter henne fanns det 14 000 kronor, och det var ju mycket pengar på den tiden.
De fattiga slapp betala, av de rika tog hon desto mer. Frun till överläkaren i Lund hade fått cancer i ena bröstet och läkaren hade själv opererat. När även det andra bröstet blev angripet for paret till Åhus kärr.
– Hade ni kommit tidigare hade jag kunnat rädda henne, var orden Grava Karna sa.
Hustrun blev trots allt bättre under en tid. Överläkaren var tacksam och brukade lägga blommor på Grava-Karnas grav.


Den kloka gumman har för länge sedan gått ur tiden. En avlägsen släkting till henne gav bort en jättestjärnlök och mottagaren vårdar den ömt. Han säger att folk står på kö för att få en liten sidolök!