Blommor vid dikeskanten

Sveriges flora innehåller så mycket vackert. Jag har studerat den i många år. På hobbynivå. Redan på 80-talet hittade jag växter som jag försökte artbestämma med hjälp av Svenska floran, under mina semesterresor. 

En av de vackraste växterna är hampdån. Kan hittas som ogräs vid åkerkanter. Kolla in den lilla damen i hatt med strån, mörka solglasögon, klänning med djup urringning, batikmönstrat spetsliv och rödlila kjol. Så vacker!

Nu börjar blommorna ge sig. Jag säger som Magnus Uggla: Jag mår illa...

Jag vill ju behålla dem alla. Men de lämnar mig en efter en. Det är kanske därför som jag blir så glad åt en gulsporre i dikeskanten. Också en av Sveriges floras vackraste blommor!

Jag masar mig ner på stela ben för att ta några foton när jag hör röster bakom mig. Grannar som undrar vad jag gör där stående på knäna på marken. Jag förklarar och känner att de kanske inte riktigt delar min entusiasm! Men vad gör det? Den senblommande gulsporren gör MIG glad i alla fall.

Nu vill jag ta in alla intryck och dofter. I sista stund. I den stora krukan med doftliljor hittar jag några sena skönheter. Jag bryter av dem och låter dem komma in i stugvärmen för att kunna njuta av doften ännu ett tag.

På Bondens Marknad i lördags gick jag direkt till Lena och David Falks stånd. Lena erbjöd läckra buketter med snittblommor från egen odling. Jag fastnade för några höstastrar i olika lila färger och vi hade en liten diskussion om dem. Jag har märkt att flera av mina höstastrar genom åren är så sena så de knappt hinner gå i blom innan kylan tar dem. P.g.a. det har jag gjort mig av med flera sorter. Nu hade Lena hittat några tidigare sorter som hon odlat upp. De var dessutom fyllda och påminde lite om små sommardahlior. I vår kommer Lena att ha dessa sorter till salu i sin "butik". Jag kommer att vara en av spekulanterna!

En av dem var en rosa höstaster vid namn "Fellowship". Lena berättade att de alla hade vunnit pris men att denna var lite "svår". Den är av naturen lite fransig och ser ut som om den vore överblommad. Men när man får reda på det då överser man med det fransiga och  älskar den precis som den är. Jag hittade ett par krukor med dessa astrar på Lenas bord och slog till direkt. Nu pryder Fellowship en av mina rabatter. Vem vill inte ha en ny vän?

Möten som ger mer

Möten med vänner/kompisar/likasinnade/människor... För mig ger dessa möten så mycket. Jag njuter av samtalen som utspinner sig. Jag inspireras av andras kreativitet och lyssnar gärna till deras berättelser. Jag bildar mig egna erfarenheter genom andras och lär mig nya saker hela tiden. Möten med andra är nödvändigt för att jag ska kunna gå vidare i livet. Då känner jag att jag lever!

Idag hade jag besök av två "trädgårdsvänner". När jag träffar sådana vänner då tryter aldrig samtalen. Vi behöver bara nämna någon växt så har vi samtalsämnet för nästa halvtimme klart!

En liten udda cyklamen kom till mitt hem ihop med en fjäril i brunt.

Det verkar som om mina "trädgårdsvänner" alla är lika generösa. Vi kommer aldrig tomhänta hem till varandra. Idag blev jag "rik" igen:

En Sanguisorba "Little Angel". En liten, låg pimpinell med variegerade blad
i grönt och vitt. Den sattes i gruset utanför vårt växthus. Där kommer den att
trivas bra!

En planta lingon med variegerade blad i grönt och vitt sattes i mina torvblock
där vanliga lingon och lingon av en stor sort redan etablerat sig. 

Gentiana sini-ornata med ljuvt blå blommor.

Utsidan på den här gentianan är nästan bäst! Med gröna ränder.

Och dessa knoppar! Som blårandiga spjut.

Jag begåvades även med ett par skott av Nattens drottning.
Två skott som blev fyra genom ett par snitt. Nu får de ligga
och torka ett tag innan de planteras i sandblandad jord. Det
gäller bara att hålla reda på vad som är upp och ned innan
de ska ner i jorden! 

Vid vår rundvandring i trädgården upptäckte jag att kejsarolvonet som normalt blommar tidigast av alla växter hade kommit in i en andra andning och blommat om. Jag fick lära mig att blommorna dessutom doftar helt underbart!

Nu börjar även höstfärgerna visa sig. Azalean "Madame Jolie" vars blommor är starkt ceriserosa har nu ett bladverk i starkt rött! Vem behöver blommor på hösten när bladverket ser ut som blommor?

Hösten närmar sig och jag förbereder lite inför vad som komma skall. "Gamla" konservburkar har skalats av från sina pappershöljen och sprejats med guldfärg från Biltema. I december blir de fina krukor till hyacinter och andra "vinterväxter". Försedda med lite blingbling som t.ex. snören, bokmärken, en kanelstång el. dyl. blir de uppskattade presenter. I all sin enkelhet.

Hälsomässa, Folkets Park Köping 17-18 september

I helgen är det dags för Hälsomässan. Det är första gången den hålls och intresset för deltagande har varit jättestort. Alla som vill vara med har inte fått plats. Nu hoppas vi naturligtvis att besökarna också strömmar till för det finns ett stort behov av denna typ av mässor.

Jag deltar på mässan med mina smycken, tillverkade av gammalt material och unika eftersom de görs i ett enda exemplar. 

  

  

Jag kommer att ha mina böcker med mig också:

För övrigt deltar jag med torkade örter från egen trädgård, torkad svamp, ringblommesalva och änglatavlor.

Min sambo deltar också. Han säljer mirakelsvampen chaga.

Han tar också emot bokningar till healing, energimätning och änglatarot under oktober, november och december till förmånliga priser om man bokar nu i helgen.

VÄLKOMNA! 

Ljuva september

"Minns i november den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som väntar troget."

Ja, ljuv är september i år! Så där en 23 grader varje dag just nu. På morgonpromenaden stannar jag till vid ett hus på området där man har tänt de japanska lyktorna. Eller går de på solceller?

Den här växten kan lätt bli ett ogräs. Den sprider sig fort med rötterna. Men på det här stället ståtar de varje år på en begränsad yta.

Solen strålar från en blå himmel och den här dagen ser ut att bli en bra dag, vädermässigt. En ensam vresros har bestämt sig för att det inte är höst än och har slagit ut sina väldoftande blomblad medan kompisarna redan börjat producera stora, runda, röda nypon.

Efter moget övervägande har vi bestämt oss för att rönnen framför huset ska bort. Tyvärr huserar min egenhändigt planterade mistel i rönnen sen flera år tillbaka men nu är beslutet taget och ingen återvändo finns. Misteln får följa med till återbruket. Synd att vi inte är närmare jul!

Sambon tar ner bit för bit. Börjar med de mindre grenarna och övergår sen till de tjockare och sist stammen. Grenar och ris går till återbruket, bären plockar vi vartefter grenarna faller och får ihop nio kilo sura rönnbär. Dem ska vi rensa, skölja och frysa in för att sen göra gelé av när andan faller på. 

De tjockaste grenarna och stammen läggs undan till i vår då de ska huggas och bli till behaglig värme i vår braskamin. Här tas allt tillvara.

Före välförtjänt förmiddagskaffe tar jag en runda bland tomat- och gurkkrukorna vid bodväggen. Plockar in de mogna och njuter av färgprakten från de pyttesmå röda "Hundreds of Thousands", de orange "Sungold", de ljust gula "White Sweet Cherry", den grönrandiga "Green Zebra" och den pampiga orange "Apelsin Biff", stor som en riktig apelsin. Jag skivar upp den till smörgåsen. Insidan är köttig och fin precis som en riktig bifftomat ska vara. Jag tar en tugga och kan nästan ana en ton av citrus. Nej, nu ljög jag! Den smakar tomat den med...

Mot Trollberget!

 Till lördagens morgonpromenad valde jag Trollberget. Stigen dit börjar precis vid grusvägen en bra bit bort från där vi campar denna helg. Några spångar för hunden och mig över den stilla flytande bäcken med smutsbrunt vatten. Där gäller det att hålla balansen om man inte vill bada.

Efter två spångar är vi på fast mark igen och inne i skogen bland träd och mossa. Där ser jag några orange svampar i mossan. Kantareller? Nej, nej. Ett par riktiga luringar var det.

Svampar är vackra skapelser. Speciellt flugsvamparna. Vilken färg! Synd att de inte går att äta. De skulle pryda matbordet.

Även svampar som sett sina bästa dagar kan vara vackra. Den här kremlan vecklade ut sin hatt. Då sprack den upp, men vad gör det. Den blev ju en blomma istället!

I skogen kan man hitta många skatter. En del är vackrare än andra. Vem har tappat den här fjädern? Jag gissar på nötskrika samtidigt som jag hör några stycken skrika en bit bort.

Människor har en förmåga att "tappa" en del skräp i naturen. Den här gamla hinken har gjort sitt men någon tyckte att den var värd att förevisas. Varför inte? Gamla bruksföremål är värda sin vikt i guld.

Jag går vidare och ser en liten röd prick i mossan. En vacker liten svamp som får mig att ta fram kameran igen och ner på knä. 

Bredvid den lilla röda svampen har en fibbla förberett sig för nästa år genom att bilda en ny bladrosett. Redan? Ja, vi är ju snart inne i mitten av september. Det gäller att skynda sig om man ska ha nån chans. Survival of the fittest.

Jaha, nu ska man ner på knäna igen. Det tar sin tid men vad gör man inte för att föreviga höstens framskridande i skogen. I mossan hittar jag några deciliter trattkantareller. Det hade jag inte förväntat mig. Jag lägger dem i en tom hundbajspåse, det enda jag har till hands idag, och tar hem dem för torkning.

Karl Johan, ett fint exemplar utan maskgångar, slinker ner i en annan påse. Den ska jag skära i tunna skivor och torka. Om det finns någon liten mikroskopisk mask i den så försvinner den när fodervärden börjar torka in. 

Trädsvampar kan se ut hur som helst. Den här sorten (klibbticka) är så himla vacker så den hamnar alltid som bild i min kamera när jag stöter på den.

Trollberget får vara idag. Hunden vill inte gå dit så jag viker av från stigen och tar en annan. Hunden är snabbt med på noterna och springer glatt före mig. Han fick som han ville den här gången. Kanske var det hans inbyggda kompass som sa att vi gick åt fel håll från matskålen?

Liljekonvaljens giftiga bär lyser som små röda eldklot på sidan av skogsvägen. Håhåjaja! Ner på knä igen. På med glasögonen. Fram med kameran.

Invid granplanteringen hittar jag några blodriskor. Typisk biotop. Tyvärr var de som vanligt fulla med mask. De är annars väldigt goda att göra pytt på. Ihop med lite annan blandsvamp, lök och potatis.

Jag blir lite sorgsen där jag går efter vägen. Ser angelikans/kvannens stolta fröställningar och påminns om naturens förfall. Nu försvinner de vackra blommorna en efter en.

Daggkåpan prunkar ännu saftigt grön. Under natten har den samlat på sig lite nytt färskt vatten. Inte undra på att den fick en ansiktslyftning. Här behövs inga skönhetsoperationer. Det räcker med lite dagg-behandling!

Några storklockor har ännu sina jättekjolar kvar. Invid de stora hittar jag både liten blåklocka och ängsklocka. Vilken klockrikedom det döljer sig i diket utefter grusvägen som jag nu har kommit fram till.

Några svampar på en mossig stubbe blir ett vackert stilleben.

I grusvägens torra kanter skjuter några bleka taggsvampen upp sina fruktkroppar. Hur kan de hitta någon näring där i gruset?

Den här helgen har vi våra fiskespön med oss. Det är rofyllt att stå vid sjökanten och kasta! Och vid varje kast tror jag att nåt ska nappa. Än sitter takterna i trots ett långt uppehåll i mitt fiskande. Mina kast landar där jag vill att de ska men när jag ska bevisa det så fastnar draget i björken bredvid. Typiskt när man ska styla!

- Det är här i vattnet som fiskarna bor Rosa! Inte uppe i träden.

Vad vore en helg vid vår sjö utan ett dopp. Det har blivit som ett gift att ta ett renande bad så länge jag kan på hösten. Och så tidigt jag kan på våren. Jag som aldrig velat bada om inte vattnet håller kroppstemperatur! Men som med Lokareklamen, det är något speciellt med det här vattnet. Det är så mjukt, så lent och så underbart skönt att sänka ner kroppen i. Efteråt lämnar det som ett "pansar" på kroppen som känns som ett skydd av något slag. Om något känns bra för en, så borde det vara det också eller hur? 

De små ska ju inte vara sämre än de stora. Allt som är tokigt är ju extra kul. Men hu vad kallt de tyckte det var till att börja med.

Väl nere i vattnet stannade de upp och njöt. 

Sjön suger och hungern inträder. Men i skogen tar det sin rundliga tid att laga mat. Först måste man ha en eld. Ved fanns men man behöver ju lite späntade stickor också.

Sen måste man ha tändstickor till hands. Dem får bara de vuxna använda. Men oj vad de är spännande!

Ingen rök utan eld. Alltså finns det en eld där bakom någonstans.

Maten blev klar så småningom. Lax med citronpeppar och kryddor i folie. Wokade morötter, lök och kålrot. Sås av gräddfil och rom. Mums!

Mörkret faller och jag sitter i en stol utanför "huset" med lilla J i knäet. Vi har en ficklampa med oss och spanar in den orange månen som tittar fram mellan molnen emellanåt. Och vi spånar om alla de djur som vi skulle kunna se i mörkret: Älgar, vargar, rådjur, ödlor, grodor, snokar, skogsmöss, igelkottar, grävlingar, rävar, ugglor... Skogen är magisk. Här kan allt hända!